Före coronakrisen hade det redan blivit uppenbart för de allra flesta, utom möjligen för en del på Riksbanken, att inflationsmålet var obsolet och att det vore bättre för Riksbanken att ägna sig åt något annat - som att till exempels sluta att ljuga för att upprätthålla förtroendet för bedrägeriet. Men penningpolitiska omsvängningar görs bara vart tjugofemte år för att ge sken av långsiktig planering och endast efter en krasch då det blivit tydligt att den gamla målsättningen visat sig mindre klok och att man egentligen bara lagar efter läge. Eller då som Inge-vis själv grötmyndigt brukar förkunna - vi är beredda på alla möjliga utvecklingar och scenarion...

Vad Inge-Vis inte var beredd på, uppenbarligen, var att det allmänna betalningsmedlet består av bankernas räntebelastade skulder och att systemet nu är skuldmättat.
Alltså att varje ny enhet betalningsmedel till en större del går åt till att betala för tidigare skulders räntekostnad och en mindre del möjligen kan skapa produktiv realekonomisk nytta.

För drygt ett kvarts sekel sedan var räntan 500 procent, när SEB/Investor körde Sorosteatern för att spräcka valutaormen - de fasta växelkurserna, för att kunna växla upp kreditexpansionen. Sedan övergavs den strategin. 25 år senare hade vi minusränta mitt i en brinnande högkonjunktur. Få var de presstituerade paladiner som påpekade att kejsaren var naken. Skulder försörjer skulder i en allt kortare omloppstid.

Nu blir det extra schizofrent, när Riksbanken ändå låtsas att målet om inflation på 2 procent ska uppfyllas, trots att det är omöjligt eftersom systemet är skuldmättat och befinner sig i stagflation - det är bara finansiell tillgångsprisinflation som kan förekomma. Allt annat mässande av bankprosaiska besvärjelser, för bara tanken till ren galenskap hos förkunnare.

Och nu, när världen befinner sig i den värsta recessionen sedan 1930-talet, så har Åsa NIsse och Riksbanken ingen ränta att sänka. Fantasierna om att det hade varit möjligt att sänka värdet på kronan, vilket vore alldeles förträffligt i dessa dagar för systemkramande Stockholmsbyråkrater, som en fallskärm för exportbolagen, spelar naturligtvis ingen som helst roll i verkligheten eftersom det, precis som här, råder en fallande efterfrågan i omvärlden

Så där är vi alltså inte. Riksbanken hade en hel högkonjunktur på sig att avsluta sitt ljugande och förbereda sig på de sämre tider som ju dessvärre alltid kommer när man lever högt på lögnen, så man gjorde alltså inget alls. Riksbankens agerande påminner i den bemärkelsen om politikernas nedmontering av försvaret i en tid när man påstod att man trodde på fred för alltid, men så kan man ju inte ha det om man är beroende av att sälja vapen kors och tvärs över hela jorden och något krig lär det aldrig mer komma i reguljär mening - för så dum är inte befolkningen längre, inte ens den svenska som inte skulle lyfta ett passiviserat finger i den saken - vilket är av godo för en gångs skull.

Någon ränta att sänka finns alltså inte, vilket gör att Riksbanken sätter ännu ett nytt rekord i att rasera förtroendet för systemet. Aldrig tidigare har en global och/eller svensk recession inletts utan att det finns någon ränta. Så nu kommer skattkistorna vid regnbågens fot att rädda Stockholmsbyråkraterna, eller så är det slut med Stockholmsbyråkratin.

Kvar står vi med ett unikt och löjeväckande inflationsmål på samma gamla vanliga 2 procent och en inflation som enligt SCB är minus 0,4 procent, men som i verkligheten är mycket lägre. För nu är det deflation på riktigt, inte schamanaktig negativ inflation och det är snart bara Stockholmsbyråkraterna som tvingas tro på att det skall komma en hel hjord med enhörningar som de kan rida bort på i skymningen för att möta den morgondag de hoppas på.