Ja det där med skuldmättnad, som beror på att det allmänna betalningsmedlet är enskilt kontrollerad räntebelastad skuld, är som sagt en fråga som sittkissare inte gärna vill frottera sig med.

Under decenniet efter 2008, då vi hade de lägsta räntor som människan skådat på 5.000 år, var ett gyllene tillfälle att med någon form att teatral trovärdighet i behåll börja fasa ut världsekonomins beroende av ständigt stigande skuldsättning.

Det blev givetvis tvärtom eftersom det hade ju den Djupa Staten ingen som helst lust med. Mellan 2008 och 2019 steg världens skulder med 87.000 miljarder dollar eller 40 procent av BNP, enligt International Institute of Finance. Den totala skuldsättningen slog 2019 nytt rekord med 322 procent av BNP. Den ackumulerade räntekostnaden måste ju trots allt försörjas för att inte lånen skall börja haverera...

Lite förenklat kompenserade alltså världen för den förlorade tillväxten efter 2008 - som inte har funnits i verklig organisk form sedan 1970-talet - med att låna ännu mer.

Den som skulle förklara det för en grupp mellanstadieelever skulle kanske ha sagt att många vuxna valde att göra av med pengar de inte hade. Eller kanske ännu enklare om pengar - betalningsmedlet - består av räntebelastade skulder så behövs det för alltid en växande skuldsättning

Den som påpekat det föga moraliska eller hållbara i denna ordning har kallats domedagsprofet.

En sak är dock klar: den här gången blir tricket betydligt svårare att göra om.

Den förra krisen innebar att riskerna lämpades över från privat till offentlig sektor. 2020 bjuder på en repris men i mycket större skala.

Financial Times citerar en analys som visar att de finanspolitiska insatserna i västvärlden redan motsvarar 6 procent av BNP, dubbelt så mycket som 2008. Politikerna har öst ut skattepengar som om det inte fanns en morgondag. Tråkig grej: det finns det men inte för det här systemet.

Enligt IMF kommer USA:s statsskuld stiga från 105 till 122 procent av BNP i år. Tidigare sågs 90 procent av BNP som en smärtgräns, nu spås hela västvärlden nå 120 procent av BNP i snitt enligt IMF. Världens skulder kommer i år växa till 342 procent av BNP, enligt IIF. Detta är naturligtvis ändå bara rena fantasier, eftersom detta handlar om exponentialfunktioner.

Tidningen The Economist konstaterar att försöka få statsbudgetar att gå ihop kan bli den största utmaningen i post-coronavärlden, jojo,man kan väl säga att det patetiska systemkrameriet i alla fall inte går av för hackor.

Men det betyder att varje krona som spenderas i dag måste komma att ställas mot neddragningar en morgondag - den ackumulerade räntekostnaden är vad den är. Något att fundera på när enorma summor av allmänna medel nu pumpas in i företag utan krav på motprestation om man inte klarar av att tänka längre än så

Det är en verklighet som politikerna av naturliga skäl talat tyst om hittills. Nu är en bra tid att börja, att packa väskorna för den sakens skull, för till den svavelosande vitriolens varma breddgrader skall de föras, tro inget annat.

Men kanske har de folkvalda fått uppfattningen att pengar är något som finns i obegränsad mängd - eller ljuger de befolkningen rakt upp i ansiktet. Det vore i och för sig inte så konstigt med tanke på att det är den bild centralbankerna så gärna sprider fortfarande. Men att de helt skulle ha missat att det allmänna betalningsmedlet består av enskilt kontrollerade räntebelastade skulder....njaaaeee, det är det nog bara svenskar som fortfarande tror på i så fall, eftersom befolkningen fortfarande inte begriper vad det innebär och för med sig för utveckling för samhället

Federal Reserves balansräkning spås växa till 11.000 miljarder dollar motsvarande halva USA:s BNP, långt över nivåerna efter 30-talskrisen och andra världskriget. Att även dessa institutioner uppges ta risker i skattebetalarnas namn, det verkar närmast helt ha glömts bort.

Men allt är inte bara elände, det är värre än så För visdom är helat lidande och krisen som kommer skall leda till en del lärdomar som kan bli värdefulla inför framtiden.

Financial Times kolumnist Martin Wolf skriver att det som tycks ha präglat världsekonomin under lång tid är strävan efter att bedriva kapitalism med så lite riskbärande kapital som möjligt. Coronakrisen visar att den privata sektorns incitament att belåna sig måste minska, samtidigt som den offentliga sektorn bör sluta förlita sig på skuldsättning för att skapa efterfrågan, enligt Martin Wolf som ser sin akademiska meritering bli densamma som för en professor i planekonomi i den forna Sovjetstaten

Och dit är det inte långt. Men vägen blir tuff.

2013 intervjuade undertecknad professor Kenneth Rogoff som studerat 800 års historia av finanskriser. - inom ramen för detta fantastiska system. På frågan om vad som oroade honom mest inför framtiden svarade han så här:

”Att vi har ett stabilt samhälle som är vant vid tillväxt. Vad händer om vi måste leva i en period med mycket lägre tillväxt? Det är lätt att se en rad problem framför sig när vi börjar bråka om fördelningen av resurser, som radikalisering och instabilitet.”

Det var alltså efter krisen 2008 som Kenneth Rogoff nyligen beskrivit som ett mindre genrep inför den verkliga kraschen 2020, ”alla krisers moder” för att använda hans egna ord.

Att det lätt kan bli lite grinigt när krympande resurser ska fördelas är inte så konstigt. Desto viktigare är då att det uppfattas som om att alla statliga räddningsinsatser kommer alla till del. Dit är det minsann en bit.

USA:s förre arbetsmarknadsminister Robert Reich skriver på Twitter att under den period som landet befunnit sig i ”lock-down” och miljoner amerikaner blivit arbetslösa har landets miljardärer blivit 2.800 miljarder kronor rikare.

Det är en verklighet som ganska många nog har svårt att ge en stor varm kram.