Vad har då dessa så berömda svenska herrar gemensamt i grunden, Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin, Eli Heckscher och Gösta Bagge?

Jo, de vara alla forskarstudenter hos en Gustav Cassel, som tillsammans med Marcus Laurentius Wallenberg minsann hade en del att stå i under mellankrigstiden.

Gustav Cassel arbetade alltså också med det tyska reparationsproblemet. Han var medlem i många kommittéer som arbetade med statliga frågor i Sverige och ägnade mycket arbete åt att skapa ett bättre system för budgetutläggning och kontroll (1905–21). Han var en av de svenska representanterna vid Internationella handelskammarmötet i London 1921. Han blev medlem i Svenska Vetenskapsakademien och korrespondent för Sverige till Royal Economic Society .

Att Marcus Laurentius Wallenberg då var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var fullt så viktigt i detta sammanhang.

Vad som däremot var mycket viktigt och betydelsefullt, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, detta gav då en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden.

Av heller knappast en slump så var värde Marcus även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm från Sverige till exempel, och export av kol och koks som utgjorde betalningen), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid naturaleveranser i både köpande och säljande led.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjliga uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet med Sverige och dess obegripliga regleringar, egentligen bara utgjorde en fasad för förtäckt stöld av de krigsskadelidandes pengar, så måste ju situationen ovillkorligen revideras och förändras. Detta begrep både Wallenbergs och socialdemokratin i Sverige

Att Marcus Laurentius i detta läge då vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén med Cassel, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en ren skänk från ovan, eller sannolikt kan det ju inte alls ha varit just detta.

Marcus Laurentius var ju dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken alltså var en finansierings modell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som bekant för den minnesgode l'äsaren även Owen Young vars Youngplan föregicks av Dawesplanen, men med samma syfte således.

Och 1931-34 så var denne Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstol som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först.

Detta så att det fanns utrymme för Frankrike att låna ut pengarna till Sverige, som i princip helt enkelt skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som villigt lånade ut pengarna han själv hade sett till att Frankrike fick. Affärsetik således på en nivå som varken förr eller senare har kunnat begagnas igen.

Vidare så utnyttjades även möjligheten att använda de Tyska delarna av Kreuger och Young-lånen till att verka som balansposter i redovisningssyfte.

Vidare var Marcus Laurentius även tillförordnad expert åt, märkligt nog, den Tyska regeringen och den beskrivne Hjalmar Schacht när rekonstruktionen 1931-32 av tyska bankväsendet vidtogs.

I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man (och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel och ordförande för kommittén för det tyska bankväsendets reformering hette som av en tillfällighet – Wallenberg ) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet (så att skuld och valutaexpansionen inte bromsades av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så ”kraschade” bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet – detta förlopp styrde alltså den Anglozionistiska bankhegemonin helt själv. När Felix Somary då senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren alltså precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, inte det minsta, utan försäkrade istället helt frankt att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då möjligen den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger ......kan det möjligen ha varit planerat.