Vi är alla individuella i olika grad medvetet medvetna enheter - självmedvetna, uppslukade i en flock av likasinnade individer, sammankopplade men ändå separata individer, till synes födda utan någon bruksanvisning men ändå oändligt kapabla att uttrycka oss - utifrån oss själva - genom oss själva.

Kreativitet och inspiration finns inom oss från en mycket ung ålder. Vi föds in i denna verklighet som individer, men vi spenderar hela vårt liv åt att försöka vara alltmer som resten av befolkningen, en produkt av århundraden (årtusenden?) av formatering för att ignorera den inneboende kunskap och visdom som kommer inifrån genom förståelse av våra egna känslogrundande värderingar, för att istället blint följa den filosofiskt materialistiskt orienterade flocken ledd av den uppfattade alfafunktion direkt framåt till någonting vi har trott oss själva om att förstå.

Problemet i detta nu - verkligheten - är att alfafunktionen lever och får sin näring ur lögnen om allas bästa och följaktligen inte alls är någon alfafunktion.

Hur kan människan se sin plats på jorden och förstå sin roll i det större systemet för livet, när den bara är medvetet medveten om bråkdelen av sina ursprungliga funktioner och medvetenhet? Människan är nu i princip helt intellektuellt förlamad från starten, avstyckad från sitt strävande att bättre förstå sina egna känslors grunder och istället ivrigt arbetande för att öka sin okunnighet om sitt eget intellekt, pontifikatet av ett universum i okunnighet, när människan inte ens längre har en aning om sig själv.

Våra ursprungliga förmågor att tänka i flerdimensionella plan och banor har äventyrats ”lite,” faktiskt så till den omilda grad att endast en bråkdel av vår möjliga förmåga numera i allmänhet är tillgänglig för oss. Vi har gjorts blinda av författarna till manuset – narrativet, jag gillar ordet eftersom det för mina tankar till att de narras eftersom det är vad de faktiskt gör, dessa intellektuella parasiter som delat in våra sinnen och förslavat kanske den övervägande delen av vår elektriska tankeenergi – möjliga processuella förmåga av signalverkan i hjärnan – för att driva sin brutala scenshow med filosofiska materialistiska syften

Vi blir därför också efterhand faktiskt bara ännu dummare av vårt eget deltagande i systemet, så är det helt ovillkorligen, och om huruvida våra regisserande och hyllade ” genier ” verkligen själva egentligen är medvetet medvetna om detta eller inte, börjar faktiskt till och från blir alltmer uppenbart, annat är svårt att få intrycket av i ljuset av deras alltmer krympande handlingsfrihet och begränsade problemformuleringsinitiativ. Det förefaller allt oftare mest som att de inte kan leda sina egna tankar till logisk grund i sak på känslor, i alla fall inte särskilt konsekvent längre, med avseende på den uppenbara målbildens upprätthållande.

Kanske är det så, eller kanske är det inte så, men det skulle kunna vara så, att med avseende på att vår själsliga verklighet [den inre världen] medvetet sedan mycket länge har äventyrats med hjälp av till exempel religion ”oavsett” nivå eller trosbekännelse, så befinner vi oss nu i ett mycket utsatt psykosocialt läge. Det är läran om frälsning, som är speciellt utformad för att kasta en trollformel över välgörande visdom – och skapa makt över oss - förhindra egenmakt. Drömmen en själslig rikedom är därför marknadsförd och grundad bakom polariserande fraktioner av filosofisk materialistisk kollektivism. Det finns dock bara människor som individer och det finns bara dessas beteende, eftersom människor bara kan uppleva känslor individuellt.

Men makt är som bekant kraft att bryta motstånd, så det är inte vår egen fria utveckling av fritt eget tänkande som utgör målet för regin, vår själsliga rikedom genom självutveckling - ökad egenmakt - till egenmakt, utan det är istället uppenbarligen ett kollektivt fall av psykosocialt formaterande natur, för att skapa materiell nytta för någon annan än de som löper i polariseringskulissens rännarbanor, Echelons Herdes Hage.

Vi ber, vi hör, vi lyder Guds – Alltets – lagar och någon, våra politiker eller vem som helst utom oss själva som individer kommer att lösa våra individuella känslogrundat upplevda problem och den goda, moraliska guds son på jorden kommer att vara där för att skicka oss till himlen med passersedel när vi dör. Så regisserades programmet för de alltmer avstängda och försvagade svaga sinnena. Och på så vis så styrs vi alltjämt av det kognitivt formaterade landskapets ordning och så till den milda grad att det ger fenotypiska effekter (genotyp+miljö).

Värst, eller kanske snarare ännu mer utstuderat, blev det nog ändå gjort av – genom Athanasius från synoden 325e.kr i Niceae – och framåt, i alla fall med avseende på hur det ser ut idag. Men det kan ju kanske kvitta vem som har varit den värsta missdådaren i den allmänna vilseledningen. I Sverige har ju inte Språkvårdsguden Erik Wellanders bidrag varit precis obetydligt för att skapa den "nationalsocialistiska människan" och likafullt så ser inte all behovet av den samhällsutveckling som bara kan grundas på att individen utvecklas.

För vi tror ändå fortfarande på det här intellektuellt illegitima dravlet som förklaringsmodell av verkligheten i en alldeles för stor omfattning, vi sväljer det i många fall med hull och makalöst blodiga sänken och krokar, men det verkliga manuskriptet på livets scen är alltså inte mindre än något annorlunda.

Verkligheten berättar i ljuset av upplysningen de mest absurda och uppenbara kontroverser, som att enligt status quo, är det okej för en pedofilpräst att förlåta våra synder och det är okej att filosofiskt materialistiska värderingar tvingas på oss av hycklande och hänsynslösa politiska förkunnare, genom ”vilkas ordning” främst är ägnad att hålla våra sinnen i deras kontroll, under fanborgen av vår egen förespeglade evigt kommande upplevda lycka. Som alltså enligt den versionen inte kommer inifrån oss själva och vår egen förmåga till ökande förståelse för våra egna känslogrundande värderingar.

Religionen är numera (och kanske har den alltid har varit) en nära nog ren fars i så måtto, en förtrollande formel som besvärjer oss genom vår egen intellektuella lättja, så att vi inte längre känner ett behov av att titta inom oss själva för att försöka öka vår medvetna medvetenhet. Herre – gud, lyckan bor ju i en skattkista med guldpengar vid regnbågens slut, ja det vet ju alla. Så vi gömmer oss bakom röken och speglarna som förklaras med det oförklarliga – som vi inte kan förstå, vilket skapar en falsk trygghetskänsla i oss som värjer – bedövar – oss från vår rädsla för att konfrontera oss själva och våra egna känslogrundande värderingar och att söka oss vidare ner i det kaninhål som utgör vår egen själsliga konstitution.
Varken den allsmäktige eller ondska existerar i det mänskliga medvetandet utan människor

Men människor på livets scen agerar ut i showen, man måste tro på en så kallad frihet – i mental fångenskap och på materiell status. Människor måste hjälpas till övertyga sig själva om att allt är okej och att deras barn har en framtid, så att de stänger av sina sinnen alltmer för att resonera med narrativet avseende situationen inom sig själva, så att de sugs upp till medverkan i det yttre manus som avkunnats av experter och förkunnare av allt, utom just den sanning som beskriver verkligheten inom och därmed utom individen. Det var faktiskt inte allmänheten som först förkunnade att Tor åkte på himlen när åskan gick en gång i tiden..

Och opinionsbildningsmässiga handelsmän i media – presstitutionsbrigaderna – är som bekant fullt upptagna med att göra så att människor får den ”sanning” som de så bekräftelsehungrande gärna vill höra, så att de kan göra den till sin egen bild av verkligheten så att de kan passa in i mallen.

På scenen i livet, hålls vi därför medvetet i ett konstant tillstånd av överdriven känslostyrning, av arbete, stress, konsumism, rädsla – känslostyrd upptagenhet och vi uppmuntras av våra ”mentala tränare” till att vara splittrande på alla nivåer. Vi hålls hjärntvättade av media till att främst se de indelande skillnaderna mellan oss, kön, ras, religion, politik och vi blir därför känslomässigt indragna in i den oändliga striden om ”vi och dem”, vi konkurrerar instinktivt utan minsta eftertanke, utan att inse att vi är alla brickor i ett schackspel av fallna smågudar – kampen mot andra har blivit vår mening med livet.

Regimens manus är att hålla oss splittrade för alltid och helst engagerade i brutalitet av krig, påhejat och finansierat av det självgoda hyckleriet av vårt ego … ett kännetecken för ignorant okunnighet eftersom självet är ett enda ögonblicks bild av själen över tid. Kan vi inte förstå oss själva så kan vi inte förstå någon annan. Och om samhälle som funktion är en funktion av människor tillsammans, så måste vägen framåt gå igenom sam-förstående (synkronicitet), vilket förutsätter kommunikation, oavsett var man själv upplever att den andra parten befinner sig.

Det kan i detta vara värt att notera svårigheten i att utvecklas som människa om man håller fast i alla sina föreställningar…vilket gäller oss alla.

Ett utvecklande kommunikationsklimat för samhället? Vem gynnar egentligen detta? Att Regimen uttrycker en vilja till att begränsa kommunikationen, vad säger det?

Spelplanen är uppdelning på varje möjlig nivå … och vi faller alltjämt för lockelsen i detta, nästan varje gång. Vem som förresten uppfann Jultomten – godhetsaposteln No1 – behöver knappast längre utvecklas, lika lite som vad som är djävulens bästa trick. Han bor som bekant i oss själva gömd i detaljerna, precis som att gud är allt och vi själva är en del av detta allt.

Vi manipuleras av media och underhållningsindustrin, till att vilja blunda för det faktum att våra Ipads, datorer, mobiltelefoner, bilar, frysar, prylar och Gud vet vad … kommer från ändliga resurser på vår planet … som vi ändå inte tror kan ta slut. Så det är väl tur då att Gud är både allt och oändlig. Men lugn, jag garanterar att det sista någon människa upplever är en känsla.

Den yttre fraktala värld vi kallar – upplever som – kallar verkligheten, som vi gör till vår egen sanning, är nu en matematisk skapelse, en holografisk etapp planerad för konflikt i ändlösa krig av ”vi och dom”, den globala Hegelska dystopins tidevarv på jorden Livet har blivit till en dödande basal instinkt, en själlös och ständig kamp för överlevnad av rovdjur som blir bytesdjur, och en bakgrundsdekor till den största showen som har utspelats på jorden.