Misshandlad av sin egen sanning om verkligheten eller kysst och förälskad i en lögn för självbedrägeri?

Det finns ingen väg till ökat medvetet medvetande utom den som du skapar genom dig själv - att du vill. Det är i det ögonblicket som du befinner dig när du är som mest sårbar, när du väl bestämmer dig för att ta steget för att försöka börja förstå dig själv. Det ögonblick när du bestämmer dig för att släppa taget om dina tidigare känslogrundande värderingar – vars överensstämmelse med din uppfattning om verkligheten skapar alltmer kognitiv dissonans.

Trist fråga i början kanske, men idag ändå ovillkorligt viktig som fråga att ställa sig själv. Tyvärr har de flesta människor en vilja att hellre bli kyssta av en lögn för att inte rubba sina mentala föreställningars komfortzoner. De äter upp lögnen och sväljer den aldrig så gärna och hungrigt, men den måste växa med tiden för att inte känslan av mättnad skall försvinna och människor skall kvävas av sin egen kognitiva dissonans som de försöker undvika – sitt eget lidande.

Många accepterar ivrigt sin sked-matning som en alltför liten baby i en alltför hög stol. De ifrågasätter för lite och litar för mycket på så kallade svar från systemets auktoriteter, efterhand som de matas med på frågor som de inte vågar ställa själva. De sätter vagnen framför hästen, och sedan undrar de varför hästen inte rör sig. Samhället kan bara utvecklas om individen utvecklas, alltså släpper sina känsloskapande värderingsgrunder.

Det är ett problem i psykologin. Det är ett problem med fantasin. Vi är den enda varelsen på planeten som klarar av en så avancerad tanke som att förstå våra tankar i en tidigare nutid och hur våra egna känslogrundade värderingar har påverkat oss och extrapolera detta till en framtid, och ändå – därför – har vi invärtes konflikter vid blotta tanken på att vara mer fantasifulla, för att bryta våra alla alltför dyrbara – destruktiva – filosofiskt materialistiska kulturella paradigm. Vi talar alla om att tänka utanför just den boxen, men vi producerar just därför också mycket lite av den varan. Vi har lärt oss att tänka fritt är stort men att tänka rätt – alltså innanför boxen – det är minsann större.

Med andra ord: vi kan prata om det i ord men vi är likafullt utomordentligt oförmögna att gå på en seriös exkursion i - inom - oss själva. Men för att överleva som art på den här planeten måste vi faktiskt komma till den punkt där vi kan gå vidare på promenad för oss själva som individer i sällskap med andra för att komma framåt tillsammans. Annars är vi definitivt dömda, och detta nu på våra egna fötters individuella meritering, inte mindre. Det finns utdöende av arter, absolut, men döden av ren dumhet är inte en av dessa. Och ändå är vi här och nu. Vi är för lata för att orka bemöda oss att tänka fritt själva som individer, den lättjan har sin grund i rädsla - rädsla för att konfrontera oss själva, att utvecklas.

Men eftersom moral är den emotionella kompass som vi själva orienterar oss med utifrån relationen till vår omgivning och då företrädesvis den mellanmänskliga, så kommer detta paradigm även, som nu ingen kan missa, att innebära att vi med tiden kommer att tappa vår moral ännu mer ur ett filosofiskt idealistiskt perspektiv – ett altruistiskt perspektiv och så har det alltid varit genom historien gällande civilisationers uppgångar och fall inom den kollektivistiskt orienterade filosofiska materialismens epok.

Men denna gång i globaliseringens tidevarv kan vi bara nu välja mellan att ta ett steg eller gå under.