Flera dagar har numera gått sedan denna natt, men fasan finns kvar, och den finns på många ställen. Många italienare, både inom och utanför den offentliga sfären, tycks bära på en aning att den Europeiska unionen i allmänhet och euron i synnerhet närmar sig vägs ände, i alla fall när det gäller den italienska medverkan.

Om och om igen försäkrade den tyske finansministern Olaf Scholz under de senaste veckorna, hur nyttigt det varit med Tysklands ”solida budgetföring”. Därför, menar han, kan landet numera dra på sig näst intill obegränsad skuld. En klokare politiker skulle kanske tänka på hur budskapet låter i länder där man inte har råd med en ”solid budgetföring”. Det gäller i synnerhet om man har lärt sig, och det fick man göra i södra Europa, att soliditeten i den tyska budgeten har mer att göra med bristen på soliditet i det italienska statshushållet, än Olaf Scholz och alla andra anhängare till den ”svarta nollan” kalkylerar med.

Den tyska dagstidningen die Welt publicerade nyligen en artikel, i vilken Angela Merkel uppfordrades att inte stödja Italien i krisen, eftersom ”pengaregnet från Bryssel” bara skulle hamna i maffians fickor. Artikeln orsakade ett offentligt uppror i Italien (visserligen finns det italienare som säger samma sak, men de räknas här inte). Senatorn Elio Lannutti, talesman för ”Cinque Stelle”, kallade tyskarna för ”Hitlers barnbarn”, medan radikala anhängare för ”Lega” jämför dem med Tredje Rikets soldater. Så lär det gå vidare. Paolo Rumiz skulle gärna fortsätta att tro på Europa, skrev han i sin mardrömsartikel. Men så som det numera ser ut måste detta Europa, om det fortfarande skall finnas kvar, ställas på en annan grund, i form av en gemensam skatte- och finanspolitik. Och en sådan verkar vara ganska utopisk.