Eftersom det inte finns några svenska intressen alls bakom Hollywoods filmatisering av " Chernobylolyckan " och inga Svenskar eller Kanadensare heller fanns med på det "nedskjutna planet" så ligger det nog inte heller i farans riktning att hela den delen var riggad för att skapa politisk mylla för Miljöfascism.

Så om inte det kom som ett "Omen från gudarna" så säg!!!

Att ABB funnits i Canada sedan Rikard Rättrådigs dagar är naturligtvis ingen nyhet för de som var barn på 1970 talet och som undrade om inte namnet möjligen kunde vara någon form av översignalering eftersom Rickards ärkefiende och seriens ständige skurk hette Snikne Ville - en girig typ med andra ord.

Så tar vi då nu därför lite mer noggrant pulsen på grunderna i Ukraina:

Westinghouse Electric Sweden har en historisk blandning av två innovativa företagskulturer som båda har bidragit mycket till kärnkraftens utveckling i världen genom åren. Den svenska delen har sitt ursprung i företaget ASEA och dess atomkraftavdelning som hade sitt huvudkontor i Västerås. Den amerikanska delen härstammar från bolaget Westinghouse Electric Company med huvudkontor i Cranberry utanför Pittsburg i USA.

Westinghouse amerikanska historia sträcker sig mer än 130 år tillbaka i tiden, ända från år 1886 då George Westinghouse startade Westinghouse Electric Company. Hans ingenjörskunskap och vilja att hitta nya och bättre lösningar på saker som kunde gynna samhället ledde till att hans företag växte snabbt. På drygt tio år hade Westinghouse mer än 50 000 anställda och George Westinghouse hyllades som en av dåtidens största ingenjörer. År 1957 utvecklade och levererade Westinghouse Electric Company världens första Pressurized Water Reactor (PWR) till Shippingport, Pennsylvania i USA. Den PWR-teknologi som Westinghouse utvecklade finns idag i ungefär hälften av världens alla reaktorer, inklusive tre i Sverige (Ringhals 2, 3 och 4).

Historien bakom den svenska delen av bolaget startade på 1950-talet då Sverige tog klivet in i kärnkraftsindustrin. Unga innovativa Asea-ingenjörer skapade historia då de utvecklade en egen Boiling Water Reactor (BWR) teknologi. En teknologi som många reaktorer i världen är byggda på idag.

Under de kommande årtionden byggde Asea Atom, som bolaget hette då, det som än idag står för nästan 40 % av Sveriges elförsörjning, samt en betydande del av den finska elförsörjningen. Den första juni 1966 påbörjades byggnationen av Oskarshamn 1, som var Sveriges första kommersiella reaktor, och i augusti 1985 togs Forsmark 3 och Oskarshamn 3 i drift, de senaste reaktorerna som tagits i kommersiell drift i Sverige. Totalt sett byggde det som idag är Westinghouse Electric Sweden, 14 kärnkraftsreaktorer i Norden under dessa år, 12 i Sverige och två i Finland. Idag är fortfarande elva av dessa reaktorer i drift medan tre har fått stängas ned till följd av politiska beslut.

År 1966 byggde Asea även en kärnbränslefabrik utanför Västerås. Den skulle stötta det svenska kärnkraftsprogrammet med BWR-bränsle. Idag, drygt 50 år senare, är vår bränslefabrik en av världens ledande tillverkningsenheter av kärnbränsle och tillverkar kärnbränsle till både BWR- och PWR-reaktorer samt till ryskbyggda VVER-reaktorer.

Samarbetet mellan Asea och statliga Atomenergi blev i slutet av 60-talet det kommersiella bolaget Asea Atom, som 20 år senare blev ABB Atom. Efter försäljning blev ABB Atom integrerat i den amerikanska Westinghousekoncernen och blev Westinghouse Atom. Idag heter bolaget Westinghouse Electric Sweden och är ett dotterbolag till Westinghouse Electric Company, som i sin tur "ägs" av det japanska bolaget Toshiba sedan 2006. Kort summerat har det en historik inom kärnkraftsbranschen som få andra. Vem som tillverkar kärnbränslet och turbinerna avgör alltså kontrollen.

Fabriken allt handlar om ser inte mycket ut för världen, där den ligger bland andra industrilokaler och garage på ett skogskantat gärde norr om Västerås. Gatuadressen indikerar dock vad som försiggår bakom den diskreta fasaden: Bränslegatan 1.

Här har produktion av kärnbränsle pågått sedan 1960-talet. I den svenska atomkraftens barndom ägdes fabriken öppet av Asea-Atom som då samägdes av Wallenbergs Asea och svenska staten.

Sedan dess har mycket döljande vatten runnit under Västerås broar.

Och det fanns fler skäl än rent företagsekonomiska. Som en talesman för Westinghouses huvudkontor i USA uttryckte det i Wall Street Journal:

»Den svenska fabriken är en avgörande utpost i västmakternas försök att begränsa ryskt inflytande i Östeuropa.«

Ukraina är Europas fjärde största kärnkraftsnation – efter Ryssland, Frankrike och Storbritannien – med fyra kärnkraftverk och totalt femton reaktorer. Kärn-kraften står för drygt hälften av Ukrainas elförsörjning.

Västeråsfabriken är också den enda produktionsenhet i väst som kan tillverka bränsle för ryskbyggda kärnkraftverk. Det handlar om bränsleelement som är anpassade för sexkantiga ryska bränslekammare, till skillnad från de fyrkantiga som finns i väst.

Och ett östeuropeiskt land kunde bli fler, varför Westinghouse såg med tillförsikt på det nya avtalet med Ujraina.

När bränslefrakterna började anlända från Västerås till kärnkraftverket South Ukraine i januari 2011, hade dock scenen förändrats radikalt. Den ryskorienterade Viktor Janukovytj hade tagit över presidentposten. Och med honom en betydligt kärvare inställning till västerländska företag.

I ett av sina sista beslut hade Janukovytj begärt ett lån från Ryssland på sex miljarder dollar för att bygga nya kärnkraftverk. När revolutionsröken skingrades låg planen fast. Även Ukrainas nya ledning ville bygga ut kärnkraften. Men i stället för att låna pengar och teknik från den mäktiga grannen i öster, öppnade man för västerländsk finansiering och design. Europas fjärde största kärnkraftsmarknad låg återigen öppen för Westinghouse.

Hur viktig frågan var för Ukraina illustrerades av den första längre utlandsresa som den nytillträdde ukrainske premiärministern Arsenij Jatsenjuk genomförde i början av mars 2014. Den gick till Washington där han träffade president Barack Obama. Efter Vita huset reste Jatsenjuk genast vidare till Pennsylvania, närmare bestämt till Cranberry Township, en liten förort utanför Pittsburgh som är huvudsäte för kärnkraftsjätten Westinghouse Electric.

Resan lönade sig. En månad senare, den 11 april 2014, var det förnyade kontraktet med det statliga ukrainska kärnkraftsbolaget Energoatom i hamn. Kontraktet slog fast att Westinghouses kärnbränslefabrik i Västerås fram till 2020 skulle leverera bränsleelement till kärnkraftverket South Ukraine. Affären motsvarade cirka 20 procent av Ukrainas kärnbränsleförsörjning och beräknades vara värd mellan 100 och 200 miljoner dollar.

Den 18 november 2014 gjorde Norges statsminister Erna Solberg en blixtvisit till Kiev. Det korta besöket hade ett specifikt skäl: Solberg skulle närvara då cheferna för de norska, svenska och ukrainska strålsäkerhetsmyndigheterna skrev på en avsiktsförklaring om ett nytt säkerhetsavtal.

Vid en presskonferens berättade premiärminister Arsenij Jatsenjuk att landet har som mål att öka sin elproduktion från kärnkraft:

»Därför är den fråga om kärnsäkerhet som omfattas av det bilaterala avtalet mellan Ukraina, Norge och Sverige mycket viktig.«

Säkerhetsavtalet var inte bara viktigt för den allmänna expansionen. Avtalet vred också vapnet ur händerna på Ryssland i dess attacker på just säkerheten i användandet av bränsleelementen från Westinghouse.

I en slutrad i avsiktsförklaringen konstaterades att projekten syftade till att »förstärka Ukrainas självständighet och dess förmåga att välja internationella partners vid inköp av nukleärt material och teknologi för sin kärnkraftsindustri.«

Att avtalet var viktigt förklaras också av att det hade förhandlats under lång tid, på allra högsta nivå.

Åtta månader tidigare, i mars 2014 hade toppmötet Nuclear Security Summit hållits i nederländska Haag. Vid mötet fanns nästan alla de stora elefanterna på plats, däribland G7-ledarna Obama, Abe, Merkel, Hollande, Cameron, Renzi och Harper. Kina representerades av president Xi Jinping, Sverige av Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt, Ukraina av utrikesministern Andrij Desjtsjitsya.

Vid ett sidomöte träffade Carl Bildt och Andrij Desjtsjitsja den norska statsministern Erna Solberg. Att detta möte ägde rum berodde på ett initiativ av den svenska delegationen. Tillsammans med sina norska kolleger hade man kläckt idén att Ukraina skulle erbjudas assistans inom kärnsäkerhetsområdet. Ukraina skulle självt få bestämma vad man ville ha hjälp med. Det var denna uppgörelse som nu kunde avtäckas vid Solbergs visit i Kiev.

En vecka senare landade Sveriges nya utrikesminister Margot Wallström i samma stad. Strax innan hade hon publicerat en debattartikel i Aftonbladet där hon skrev att »… i dag ratificerar också riksdagen det unikt omfattande associeringsavtalet mellan Ukraina och EU.«

Medan Wallström guidades runt på Majdan pågick en debatt i den svenska riksdagen om associeringsavtalet mellan EU och Ukraina för fullt. Vad många inte visste var att avtalet också inbegriper en tredje part: organisationen Europeiska atomenergigemenskapen, Euratom, vars främsta mål är »att säkerställa så att alla användare inom EU får tillgång till en kontinuerlig och skälig försörjning av malmer och kärnbränslen.