Vilken påverkan har något på dig? Är det möjligt att verka övergripande? Piskar det som påverkar bara upp ilska, avsky och hat, extrem känslopositionering som gör dig irrationell, eller ger det i slutändan en mer transcendent förståelse? Är vi som sandkorn i en öken, fångas vi av vinden eller är vi levande och kan röra oss själva. Visst, mycket information är upprörande och det finns inga sätt att helt undvika den, allra minst nu. Men vad är lösningarna och var finns dom?

Jag hävdar hela tiden vikten av en mer medveten medvetenhet om vårt verkliga tillstånd - oss själva, vår därigenom närmast oändliga makt och obegränsade potential, inklusive den öppna redovisningen av det pågående uppvaknandet - växande metakognition som den ständigt närvarande vardagslösning. Vi varken kan eller bör därför heller sätta en bortre gräns för vår möjliga utveckling, vår evolution.

Det är aldrig självklart. Hur mänskligheten har varit instängd, förledd, maktlös, uppdelad och satt i strid mot sig själv och sin egen natur. Det är en lång, lång historia. Men du kan nu se detta överallt omkring dig i en ökande omfattning. Hur människor interagerar, eller kanske snarare nu också inte längre agerar naturligt rationellt, utan hur konkurrensen nu påverkar vårt konstruerade beteende i samhället bort från samverkan som individer genom känslomässigt grundad synkronicitet. Vi interagerar socialt alltmer genom att bryta schabloner mot varandra för att hävda oss själva genom att söka yttre bekräftelse.

Klättring på den materiella stegen bort från sig själv och att skapa en allt mindre själsligt levande närvaro med kontakt i känslorna i nuet, för att istället försöka uppnå en inbillad framtida social karriär, sport, mode och utseende, överdrifterna och att etablera en plats i andras ögon, allt går om och om igen i en allt snabbare självförstärkande malström av alltmer pandemiskt vansinne.

De psykosociala välgörarna uppfann även en pseudovetenskap för att behandla just dessa materiella villkor som de har inducerat: psykologi – som bara godkänner och förstärker deras styrsystem. Och om du vill ha motivering till varför en hund äter hund för sin existens, titta bara på förutsättningen som faktum för evolutionsteorin, trots att det ändå uppenbarligen är så att samverkan individer emellan är vad som skapar utvecklingen baserat på synkronicitet.

Survival of the fittest – ett trevligt snyggt paket för plebejerna att acceptera för att oligarkerna ska stanna på toppen och vi till att hålla oss till att slåss med varandra, för deras skull.

Detta är ett viktigt ämne vid denna tidpunkt. Informationsrörligheten har väckt upp människor till en helt häpnadsväckande grad, absolut. Men vad gör vi då med detta? Den emotionellt självförståelsemässigt mer utvecklade – medvetna – och uppriktiga människan ser det naturligt – vis - som en möjlighet att hjälpa andra människor och även därför möjligheten till att förändra den värld som vi lever i. Andra är fortfarande som alltmer ihåliga blommor på hösten, de svassar runt med sin ökande alltmer tunna ytlighet och böjer sig alltmer för varje chans de får att med lite mer dragkraft av förändringens vindar, göra så att deras egen verkliga inre sanning skall förkastas. Självförnekelsen - självbedrägeriet - växer och den inre tomheten växer därför också hos dessa senare människor, detta kommer naturligtvis inom kort att bli till ett enormt problem. När dessa människor väl en gång har samlat ihop sig själva skall, de som lever vidare resa sig igen och blomma på nytt - men det gör ont när knoppar brister.

Låt oss inse detta, det är hur det skapade systemet för vad vi kallar för samhälle fungerar. Så där är vi nu och det är vi själva som utgör förändringen?

Vi kan inte tvinga igång en väckarklocka på någon, det går inte att tvinga fram tankar. Faktum är att vi inte ens borde, även om vi kunde. Vi befinner oss i de slutliga konsekvenserna av försöken till just detta, som försök i vårt nu Människor måste som individer vilja röra sig själva i tanken grundat på sin egen emotionella självförståelse för att det inte skall bli vilseledning - självbedrägeri, för ingen kan förstå någon annan bättre än sig själv. Detta kan vi inte göra någonting åt. Vi kan bara visa på denna möjlighet till förändring, som betingas av det annars orimliga ställningstagandets grunder. Människor har alltid ett val vi kan alltid välja att försöka kontrollera känslan till våra tankars grunder själva. Men det är den fria viljans majestät som vi skulle bryta mot om vi inte låter människor utvecklas - välja själva, eftersom vi till grunden varken vill oss själva eller andra människor illa. Ingen blir mekaniskt funktionsmässigt gladare av att någon lider. Det är människans individuella suveränitet – rätten till de egna känslorna som vi annars skulle kränka.

Systemet verkar dock fortfarande för att skapa och manifestera dessa alltmer orimliga psykosociala läger – indelningar – och för att dessa skall befästa sina ”positioner”tankemässigt, alltså för att människor ska bedriva vidare bevakning av vad de anser vara deras personliga väg upp på berget och våga fatta beslut om vem som kanske får stiga upp och vem som inte får nå högre, som själv i grunden är utsedd av maskingevär och bunkrar i akt eller mening. Detta är kanske inte alltid fallet, men om du har märkt det så är det nu inte bara på det viset med de kontinuerliga stridigheterna i omvärlden längre, utan också inom den alternativa medvetandegemenskapen där på senare tid stridigheterna har intensifieras och några ganska tragikomiska salvor som hålls ihållande från dessa ur mycket av samma perspektiv. Vissa är uppenbara missväxter och troll, andra är bara väldigt missriktade och kortsynta människor.

Så mycket som vi skulle vilja ” tro ” att vi alla är tydliga med den själsliga innehållsförteckningen och logiska individer som enbart arbetar med verifierade” fakta ”medan vi förkastar hörsägen, rykten,” hopp ”och” tro ”, så är verkligheten till viss del den eller annat, att vi ändå i någon mån alltid integrerar alla ovanstående parametrar inom oss själva och dessutom så mycket mer, till vårt eget personliga kognitiva operativsystem. Antingen vi vill eller inte. Tendensen när man läser ett sådant uttalande är att det omedelbart blir en känslomässig trigger, vi blir irriterade eller arga, och sedan lyssnar vi på den lugnande inre egomaniska röst som försäkrar oss om att vi inte är den som beskrivningen söker beskriva. Men det är ovillkorligen funktionsmässigt på det viset att egot verkar separerande precis som att andras upplevelse är deras egen.

Vi är förändringen så låt oss våga börja med oss själva.