Välkommen till slutet på det tidevarv som markerar en epok av människans självpåhittade indelningskulisser, nåja, eller kanske mer precist beskrivet de kulisser som alltid har använts som verktyg för att hålla människor indelade och upptagna med att kriga mot varandra. Det har varit den tidsålder då tortyr har blivit ”förbättrade förhörsmetoder”; när de rika är ”jobbskapare”; när åtstramning omformuleras som ”reformer”; ”Brist” betyder inte brist; och när mördade barn är ”collateral damage”; det är bra att komma ihåg dessa briljanta ord som av den verkställande makten har ägnats till att få människor att göra det omvända i förhållande till det uttryckta eftersom hela systemets mekaniska funktion går baklänges och är upp och ned i förhållande till vad människor uppfattar.

Om alla människor, när de föds, skall värderas lika som människor, så kommer indelningar – kollektivisering – senare att spela den helt avgörande rollen som verktyg för att kunna genomföra detta system som funktionsmässig struktur, alltså för att kunna upprätthålla detta system, vilket alltså rent mekaniskt i alla delar till grunden bygger på att allt färre människor skall kunna skaffa sig alltmer materiell makt på allt fler människors bekostnad.

Samhället är därför nu delat i en å ena sidan utbredd och allt djupare växande dystopi med allt färre människor som är alltmer moraliskt berusade, bedårade av sitt ego och utbildade i själviskhet och å andra sidan en växande andel människor vars medvetna medvetande växer allt snabbare. Ett antal människor som alltså alltmer förstår att deras egna liv och deras efterkommande bygger på deras eget engagemang i denna stund nu, i det som vi i dagligt tal kallar för verkligheten.

Detta är ett spel där det alltid tidigare har funnits bara en vinnare - som när den har vunnit upptäcker att den har förlorat - och resten är mer direkta förlorare. Det finns inga vinnare alls i detta spel. Det finns bara avundsjuka, polarisering, konkurrens, girighet och en evigt växande ouppfylld önskan – en växande inre tomhet. Detta är fortfarande och har så länge som vi kan minnas varit utformningen av den sociala existens som vi kallar för samhälle idag, ja faktiskt rent av sedan innan det fanns mänsklig medvetenhet nog att identifiera och kvantifiera detta begrepp som fenomen. Det är dock hur som helst nu slutet på den materialistiska kollektivistiska tiden. Vad som nu kommer är helt och hållet upp till oss själva att utforma genom våra egna tankar och vilja till att utveckla oss själva genom att utöka vår medvetna medvetenhet – förstå oss själva bättre för att bättre kunna förstå andra människor.

Alla som är mer medvetna i en eller annan form blir ofta alltmer irriterade och frustrerade - mellan varven. Det är ingen fråga, så är det. Ingen kan sitta oberörd med någon nämnvärd nivå av medvetande och inte känna att detta börjar bli som att drabbas av sinnessjukdom, utifrån alla de alltmer uppenbara felaktigheter, orättvisor och grymheter som uppenbarligen pågår runt omkring oss. Det är en rättfärdig ilska och det är inget fel med det, så är vi formaterade att reagera.

Men vi måste hålla ilskan på dess rätta plats och ställe, inte låta den verka styrande. Den allmänna befolkningen håller på att inrättas och bli agnade för en våldsam respons. Systemregissörerna vet mycket väl vad de gör och de vet att systemet nu kollapsar. Så de måste iscensätta alltmer dramatisk skräckpropaganda.

Allt de väntar på är dessutom en motivering för att fösa den intet ont anande flocken rätt in i deras enda möjliga lösning för att upprätthålla detta fascistiska paradigm, vilket är i formen av den mer öppna polisstaten, vilken alltmer tar form runt omkring oss, under parollen av att det är för att skydda samhället - oss själva från oss själva.

Fall inte i fällan.

Vårt samhälle är konstruerat för att hålla oss som fångar i en tredimensionell verklighet som vi inte skall kunna överblicka i en tillräcklig omfattning - vi skall ha så begränsad bild av helheten som möjligt. Kulissen är tillverkad för det enda syftet att verka distraherande, hypnotiserande, underhållande och terroriserande av sina offer i en galen malström av kognitivt formaterat tänkande och arbetande intellektuell självbedövning.

Medan vi alla medvetet men omedvetet tävlar och kämpar för vår överlevnad och den för våra familjer, så blir de kommersiella, politiska och finansiella skruvstäden alltmer tydligt åtdragna och de finns alltid närvarande utanför vår emotionella tröskel beredda att knacka på dörren och göra sig påminda vid behov och då går vi gärna för att inte säga villigt bort oss i oss själva, gör inte det. Det slutar alltid med att vi kämpar mot varandra i en gammal, hemlig, exklusiv och dyrbar malström som graviterar mot galenskap. Med uppoffringar som som vi har formaterats till att tro skall uppväga bytet av denna konkurrens som vi kallar ”livet”.

Inducerade passioner gör att människor lätt manipuleras. När vi fruktar eller agerar i ilska är vi inte vid fullt medvetande och har inte heller full befogenhet över våra tankar – vi blir irrationella – känslostyrda. Vår vision är nedsatt och vårt resonemang förvrängs på allvar. Ilska är besläktad med att frukta, och förmågan att manipulera de som agerar i ilska och rädsla är mycket lika. Den exekutiva makten vet om detta, tro inget annat.

Det finns alltså egentligen ingen anledning att känna ilska eller avsky gentemot de människor som kanske upplevs medverka till upprätthållandet av det fortsatta ökade lidandet, faktiskt lika lite, eller ännu mindre, som det finns anledning att känna glädje över deras förehavanden i akt och mening. Det finns faktiskt bara anledning att vara artig, kall och rationell.

Vi måste hålla oss kalla och rationella, eftersom detta är just det absolut sista som regissörerna av teatern just nu önskar sig.

Så medan människor blir upphetsade och bestämmer sig för att bli aktiva inom ramen för det system som de har lämnats att leva i av manipulatorerna, går vi ofta rätt in och vidare i deras paradigm vilket griper tag i oss som en boja av fiendens självförstärkande grepp genom att bekämpa dem på deras nivå och på deras villkor, som inte alls har våra egna syften. Vi gör oss själva till vår egen största fiende.

Historien bevisar detta. Ett system som störtades av samma taktik som används av förtryckaren blir ett ersättningssystem, vi blir mycket enkelt det som vi bekämpar, om vi låter vår av samhället kognitivt formaterade känslokarta verka ledande. Om vi inte tänker själva och om vi inte anstränger oss för att utveckla oss själva som människor. Om vi inte skapar vår egen karta som vägledning. Ändrar vi inte på oss själva så ändrar vi på ingenting.

Om det gamla ordspråket är sant att ”de som lever med svärd skall dö genom svärd”, så är vad som är på väg att skördas inte någonting som kommer att vara vackert. Vi måste kunna förlåta oss själva för att ha varit intellektuellt lata - artigt uttryckt och för att vi har låtit oss förledas utan att agera motverkande, för att kunna förändras. Annars dömer vi oss själva till att upprepa historien och till att gå i cirklar – ekorrhjul – utan utveckling av vårt medvetande.

Det är sjukt till alla delar, det är iscensatt, och det är utformat för att provocera fram en reaktion … och är plikttroget utarbetat för varje mediaminut som de kan få till, för att skapa de problem – reaktion – lösning – scenario som de älskar och trivs så mycket med.

Detta är en kollaps i vårt emotionella väsen som utvecklas mellan vem vi utifrån vår allt mer förvrängda uppfattning av omvärlden vill uppfatta oss själva som att vara (som nu knappt alls längre är vad vi egentligen är) och hur samhällets programmering av oss till vår aggressiva natur för att upprätthålla sin standard för den nödvändiga socialpsykologiska strukturen. Våra illusioner når dock inte längre fram till att beskriva vår uppfattade verklighet så förtroendet för samhället och dess syften kollapsar.