Ord styr tankar så i den växande ordfattigdomens alltmer karga landskap råder bistra tider inför den intellektuellt språkliga konkursen.

Alltså att till givna förutsättningar upprepa beteende och förvänta olika utfall…

Men till den verkliga självbildningens djupare och därmed vidare insikter kommer sig som bekant därför ingen genom utbildningens nålsöga till förståelse och ökat medvetet medvetande - visdom. Känslor tar tid att både uppleva och bearbeta - lida sig igenom.

Inom utbildning är fortfarande att tänka rätt större än att tänka fritt, så minns att utan känslor blir ingenting något värt någonting och att moral är den känslomässiga kompass utifrån vilken vi orienterar oss själva i förhållande till andra människor, så mänsklig moral – kan inte - existerar inte – när vi står ensamma kvar som sista individ på planeten med en ny Rolexklocka. Materialismen är och förblir den mänskliga lyckans långsiktiga dödgrävare. Och mänsklig moral saknar betydelse utan människor.

Några av de exempel som vi kan se idag är ändå ganska roliga – eller snarare då tragikomiska. Andra är mer än bara lite störande. Några är direkt stötande. Men de har alla ett gemensamt tema, många svenskar från alla samhällsskikt är helt enkelt på väg att ge upp sig själva, sin själ och sitt eget tänkande totalt. Då människor är på väg att ge upp sin egen förmåga till självständigt tänkande och därmed sin egen aktiva omvårdnad om det egna känslolivet och sin egen möjliga utveckling – sin möjlighet till ett utvidgat medvetet medvetande. Då börjar de leva för och i ett mot - vetande, att slippa veta för att slippa uppleva smärtan. Förnekelse!

Naturligtvis är detta inte sant för alla. Det finns fortfarande många och faktiskt allt fler svenskar som är extremt hårt arbetande ur perspektivet av egen utveckling av tänkande av egen suverän kraft.

Men totalt sett, så visar det sig att folk verkligen inte har så överdrivet mycket stolthet för sitt arbete inom detta fält, med sin egen själsliga utveckling, som de en gång i tiden kanske hade. De bryr sig helt enkelt inte längre varför de mår som de gör, de bryr sig bara om att må bra för stunden, så deras eventuella uppvaknande kommer att bli dramatiskt. De har livspusslet för ögonen och de är fångade genom sig själva i utvecklingen av ett alltmer själlöst samhälle. Så situationen delar på människorna, de hårdast kognitivt formaterade går åt ett håll i utvecklingen - för att bevara det materialistiska status quo - och de andra som ökar sitt medvetna medvetande går åt det motsatta hållet, alltså de som söker förändring och utveckling som individer själva för att samhället skall kunna utvecklas.

Så ett av de verkligt stora problemen i Sverige idag är att många människor helt enkelt inte verkar bry sig alls om vad de egentligen gör för någonting längre. Deras mänsklighet vittrar bort. Nivån på intellektuell lättja och apati som vi nu bevittnar i detta land är lika bedövande som den är bedrövande och den riskerar att skapa stort onödigt lidande och ofärd.

Majoriteten av människorna har tyvärr ofta fel utgångsläge i betraktelsen av tillvaron för att kunna utveckla sitt eget medvetna medvetande, de ser inte rollen av den egna självförståelsens dynamik. Detta eftersom människor hellre ignorerar HUR saker i det yttre fungerar och fortfarande föredra att tro bara på VAD som behagar deras från sig själva grundade förväntningar om att en yttre materiell bekräftelse skall bringa dem deras lycka. Ja för tänk vad trevligt det är när andra är ledsna och avundsjuka...

De söker därför i grunden bekräftelse av sig sitt ego framför sin egen själsliga utveckling, vilket alltså kräver just ett ifrågasättande av sagda ego - själen är självets dynamik över tid - och de blir också därför naturligtvis alltmer ensamma och vilsna i sig själva när de söker utanför sig själva. Och lika naturligtvis också alltmer energiska i kampen mot sin egen själ, den som alltså säljs på djävulens altare för att använda en religiös metafor - eftersom ondska är att göra andra människor illa. Ensamhet i den egna upplevelsen är visserligen given för alla, men vilsenhet i detta behöver inte finnas och sådan vilsenhet utgör ett betydande hinder mot glädje och att främst se det positiva i andra människor genom att acceptera de egna bristerna. Om man inte vet var man har sig själv och tar sina egna brister på allvar, så kan man definitivt med inte någon verklig säkerhet ha en uppfattning om andra.

Det är ju inte precis så att någon behöver vara synsk för att förstå detta, allt någon behöver göra är att läsa lite historia för att se att och hur detta regisserade spel med känslor utgör både manuset till hur man skapar och förstör samhällen, liksom att lösningen till att bryta mönstret är att vi vågar att verkligen lära oss hur saker och ting egentligen fungerar genom oss själva i stället för att bara irrationellt behaga våra kollektivistisk materialistiskt ställda förväntningar.