Citatet är hämtat ur den andra bok som Moberg gav ut 1953, Att övervaka överheten, en samling artiklar och föredrag om rättsaffärerna. Här förs seriösa, ibland som i citatet nästan empatiska resonemang. I Det gamla riket släpps däremot gäcken lös utan några löplinor.

Tingsnotarien Urban Secretessius har fått ett stipendium för att studera rättsväsendet i landet Idyllien, någonstans i södra Europa. Den unge ämbetsmannen från norr häpnar över framstegen på det beståendes grund. I Idyllien finns ofantligt mycket att lära för en ung svensk ämbetsman i början av sin karriär. Se bara hur deras byråkrati praktiskt taget har eliminerat arbetslösheten, idyllierna befinner sig i väntrum och köer. Landets press informerar fortlöpande medborgarna om att förtroendet för myndigheterna är orubbat. De höga ämbetsmännen i polismyndigheten tar gadden ur kriminaliteten genom att själv samarbeta med den.

Tack vare personliga relationer får Secretessius ta del av det gamla rikets bäst bevarade hemligheter. Medborgarna förskonas från sådana pinsamheter tack vare förtroendefull samverkan mellan de högsta ämbetsmännen och de tongivande chefredaktörerna. Systemets överlägsenhet kan sammanfattas i två ord: ömsesidigt förtroende. Sålunda har det knappast förekommit någon publicitet kring följetongen med de återkommande anmälningarna om förskingring, bedrägeri och annat mot domaren Cunning.

Strax före den svenske juristens hemresa blir det denne förunnat att känna historiens vinge över sin panna, i skuggan av en hotande katastrof. Den innersta kretsen, dit tingsnotarien vid Norra härads domsaga i Småland således har tillträde, känner givetvis till hemligheten med monarkens nådiga exklusivitet i känslolivet. Dessvärre är den också känd av förbrytaren Crimson, som själv påstår sig ha varit föremål för konungens nåd. Nu hotar han med offentlighet. För det idylliska riket vore detta en dödsstöt:

”Ni förstår det utomordentliga allvaret i den angelägenhet, som jag här i djupaste förtrolighet behandlat med er? Om Hans Majestäts nådiga avvikelse bleve känd för allt folket, så skulle den omedelbart vinna efterföljd. Idylliens män skulle inte längre älska kvinnor. Självklart skulle skadeverkningarna härav bli svåröverskådliga för vårt land. Det skulle hotas av yttersta fara. Vårt folk skulle upphöra att fortplanta sig. Det skulle så småningom dö ut. Vårt härliga, livsdugliga, kärnfriska idylliska folk!”

Under detta ohyggliga hot lever och verkar de, justitieministern och Folkets Ombudsman och hovmarskalken och de andra dignitärerna. Men de vet sin plikt om den så kräver av dem att de måste lisma och låtsas vänskap med denne Crimson.

Och så denna uppgivenhetens kväll när allt ändå tycks vara förlorat! Crimsons hund, den enda varelse han hyser ömmare känslor för, har sprungit bort. En förtvivlad husse ställer ultimatum: antingen hunden tillbaka vid midnatt eller hemligheten avslöjas! Pendylen slår sina ödesdigra slag, dimmar klibbar mot rutorna.

”Circeronius sade: Det är dimman. Det är naturen själv som har ingripit. Vad kan sedan polis och militär uträtta? (...) Vårt folk är predestinerat till undergång. Vad kan polisens radiobilar, militärens skallgång, flygvapnets spaningar göra mot det blinda och obevekliga ödet?”

Dock: i sista andlösa ögonblicket ordnar sig allt till det bästa.

Inte så våldsamt skrattretande? Nej, det är inte höjdpunkten i Vilhelm Mobergs litterära gärning. Men likafullt: avståndet är så knappt mellan Sverige och Idyllien, mellan satir som går över i grovhuggen parodi och en redogörelse för vad som faktiskt hände, att Mobergs egen formulering inställer sig:

– Kusliga perspektiv på rättssäkerheten.