Detta kan nog vara rätt så läsvärt!

Ja man kan ju verkligen ställa sig frågan om hur i helvete det kunde gå så illa, även om ingen för all del har haft någon egentlig chans att helt undgå att upptäcka inavelssignalerna i glesbefolkade områden i Skandinavien.

Det var bättre förr är ett uttryck som i alla fall ur några perspektiv, helt säkert, är verkligen totalt vedervärdigt och förkastligt. På Island, i djupet av de Norska fjordarna och i de vidsträckta Svenska skogsmarkerna, finns det omätlig psykosocial ofärd begraven.

Det är därifrån också helt logiskt att det inte finns någon svensk tradition av att säga ifrån, att vi har ytterst lite av den läggningen. Det är konstruerat så och har aldrig varit menat till att bli någonting annat. Konflikträdslan är större än debattlustan, kan man säga om man inte vill såga folksjälen totalt.

Kanske är det därför svenska samtal och diskussioner är översockrade med ursäktande omkväden som känner jag,... tänker jag...

Underförstått: Jag går inte i polemik med och jag kräver alls inte att du ska hålla med mig. Jag vill bara lämna några tankar, till intet förpliktigande. Jag tycker inte, jag hävdar inte, jag känner mest och det kan ju ingen lastas för - jag går kort sagt med på vad fan som helst bara jag inte riskerar att hamna i konflikt. Det är så jävla svenskt så det förslår.

I Sverige har vi också en förbehållsfaibless som gör att vi ständigt försäkrar att vi inte är några experter och egentligen inte alls vet något om någonting, innan vi uttalar oss om något. Jag är ju ingen ekonom, men... Alltså detta vet jag inget om, men det känns som om...eller då ännu värre istället för att säga att du har fel därför att, så säger många i princip att min pappa är polis, eller jag har läst fler böcker än vad du har gjort...

Bakom detta tillgjorda - egentligen respektlösa - finkänsliga och försiktiga förhållningssätt gömmer sig ett löfte om att aldrig ge mothugg eller argumentera emot den som tycker – eller säger sig tänka – det motsatta. När vi indirekt lovar att aldrig framhärda försäkrar vi oss mot mothugg. Vi måste bli eniga,vi måste enas tycker väldigt många - men vi vet inte kring vad för någonting. De flesta förstår inte ens de fundamentala gruppdynamiska processer som innebär att det är lättast att enas mot ett yttre gemensamt hot och svårare att enas för att skapa ett fast mål i sak.

Hur blev vi då så rasande rädda för meningsskiljaktigheter? Det är som om hela Sverige blivit en enda stor tjejmiddag.

I Norrland, hava vi ett Indien inom våra gränser, bara vi rätt förstå att utnyttja det, sa rikskanslern Axel Oxenstierna (f.1583). Så man får nog säga att det har funnits med en bit på vägen över tid i Skandinavien.

Men har vi alltid varit konsensussökande eller beror det bara på att vi varit så få och glesbodda att vi på djupet blivit enslingar och socialt efterblivna? Vi drar oss ju gärna ut i naturen för att få vara ifred, slippa svara på frågor, inte ha någon i hasarna som pockar på uppmärksamhet. Friheten finns där man inte behöver förhålla sig till en annan människa.
I andra länder beskrivs i stället staden som friheternas plats.

Att trivas med sig själv är dock en förutsättning för att kunna trivas med andra.

Delar av välfärdsstatens intåg efter industrialiseringen, försäkrade oss sedan om att vi skulle slippa ha så mycket med varandra att göra i någon direkt mening. Annars skulle det bli farligt för makten om kommunikationen på horisontalplanet blev alltför god. Sköt dig själv och skit i andra är ett mindset som utgör maktens måtto på befolkningens grimma. Genom bidragsordningar och omvårdnadsinstitutioner slapp vi vara till besvär som när man ber en anhörig eller bekant om en tjänst. Vi behövde tack och lov inte ens våra familjer längre.

Att lösa intressekonflikter eller uppenbara motsättningar på politisk väg blev följaktligen mycket populärt. Vi slapp konfrontera oss själva och våra egna känslogrundande värderingar. Politik blev osämja i ordnad form. Inget personligt, bara ett yrkande i största allmänhet.

Men de värsta psykosociala avarterna sitter alltså som effekter långt djupare tillsammans med den intellektuella tjälens dödssynder här i Skandinavien, än vad de flesta har en aning om.

Det är alltså till stor del också därför som allt har blivit föremål för politik. Vi kan inte ens diskutera hyfs och uppförande utan att det landar i en allmän vädjan om politiska insatser. Vi skall kunna peka finger på att upptäckta fel beror på andra än oss själva.

Moraliska frågor om hur vi tar ansvar för att äldre bemöts med respekt, har blivit politik. Kristdemokraterna efterfrågade för några år sedan en civilkurage-lag för att tvinga medborgare att ingripa när människor blev illa behandlade eller misshandlade på allmän plats. Med ens hade vi då kunnat lägga även ansvaret för att visa medmänskligt rättspatos i vardagen på politisk nivå och rätt blev i så fall fel om så hade blivit fallet.

Bara tänk tanken på hur många ni känner som själva direkt skulle ta upp det rakt av i nyllet på en vän eller bekant, att den hade misstankar om att det bedrevs pedofil verksamhet i vännens eller den bekanta familjen?

Vem gagnas egentligen av att det är på så vis? Att vi blir alltmer oärliga mot varandra får ju i ljuset av detta ses som tämligen uppenbart....

Utan övning i att uttrycka vår mening eller underbygga en ståndpunkt blir vi snarstuckna och egocentrerade och då förvärras den rådande situationen. Resultatet blir en politisk debatt befolkad av småglin som inte kan förklara varför motståndaren har fel, men kan hitta på tio nya invektiv att kasta på antagonisten.

Åsiktsskillnader är demokratins själva poäng. Oförmåga att med respekt desavouera sin motståndares argument är straffet för dem som tillåter känslor att bli till alltings mått. Och resultatet blir en befolkning oförmögen att föra ett demokratiskt samtal och som faller offer för sin egen oförmåga längs vägen till sin egen moraliska undergång.

När vi lade ansvaret för konfliktlösning på politisk nivå frånhände vi oss ansvaret att hävda våra åsikter och formulera sakliga argument. Då förstärktes möjligheterna till det moraliska sönderfallet.

Så att makten försvarar pedofiler kan faktiskt sägas vara dubbelt naturligt.