Nämäääään.....det hade vi verkligen ingen som helst aning om kan det verkligen vara så illa, eller kanske är det rent av ännu värre och en förutsättning för att den storskaliga narkotikahandeln ens skall kunna existera, Hmmmmmmmmmm.....

Hur kan det möjligen vara - kanske som vi har tjatat om på olika föreläsningar i åratal, kanske .....

Lite krasst kan man ju konstatera att underrättelsetjänsternas ursprung härrör ur de gamla Ostindiska kompaniernas verksamhet och dessa kompaniers verksamhet byggde faktiskt på narkotika hantering......

Det är uppenbart när man läser källmaterial och utländsk forskning att Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) och dess anställda sysslade med opiumhandel. Opium producerades i Indien och såldes med stor profit i Kina. Ofta via mellanhänder i Batavia (nederländsk koloni, det nuvarande Djakarta) och i de olika Ostindiska kompanierna. Näst äldst av dessa är det nederländska ostindiska kompaniet,Vereenigde Oost-Indische Compagnie (VOC). Detta bolag grundades 1602 och gick i konkurs 1798. Det är med detta bolag man måste börja när man ska undersöka de ostindiska kompaniernas opiumhandel eftersom bolaget till en början var det överlägset största och det dominerade totalt på 1600-talet. När det gäller VOC är dessutom opiumhandeln väl belagd i källor och historiska dokument. Det finns också en hel del forskning i ämnet till skillnad från när det gäller det Svenska Ostindiska kompaniets handel med opium....

Ring a Bell....

Britttiska och skotska handelsmän som stängts ute från British East India Company liksom handelsmän i det som idag är Belgien, då kontrollerat av huset Habsburg i Österrike ville också delta i den lukrativa asiatiska handeln. Dessa tog då initiativ till att bilda Kaiserliche Ostender Kompanie,Oostendekompaniet (flamländska förkortningen är GIC). Detta bildades 1717 i Oostende. Mellan 1715 och 1723 sände bolaget 34 fartyg till Ostasien, Kina, Malabarkusten, Coromandelkusten, Bengalen, Surat osv och mellan 1724 och 1732 ytterligare 21 fartyg, huvudsakligen till Kina. Bolaget hade två faktorier, ett i Bankipur och ett i Cabelon, bägge i nuvarande Indien. Färderna finansierades av flamländska, brittiska, nederländska och franska handelsmän. VOC, BEIC och det franska CFT motsatte sig det österrikiska bolagets verksamhet starkt. Genom påtryckningar från Nederländerna, Storbritannien och Frankrike backade den österrikiske kejsaren och bolaget upplöstes formellt 1731 efter att ett först beslut om upplösning tagits redan 1727.

Flera av de personer som var verksamma i bolaget tog därför intiativ till det Svenska Ostindiska kompaniet som formellt bildades 1731. Colin Campbell var en av dessa. En viktig del av Oostendekompaniets verksamhet tycks ha varit just opiumhandel, med inköp i Bengalen till en början och senare med inköp i Batavia. Efter att beslutet om upplösning togs av den österriikriske härskaren försvann möjligheten för Oostendekompaniets självständiga handel och 1730 erövrades deras faktorier av britterna. I slutet seglade flera av Oostendekompaniets fartyg udner vad man skulle kunna kalla bekvämlighetsflagg, ett seglade exempelvis udner polsk flagg. Fartygen angreps liksom SOIC:s fartyg senare mycket sällan av pirater och många anser att det beror på att Oostendekompanet liksom det svenska kompaniet till en början rekryterade många personer som tidigare varit pirater som besättningsmän och delägare.

Under Ostindiska kompaniets första oktroj så förekom förutom svenskar och skottar flera av Oostendekompaniets flamländska investerare flitigt som finansiärer av olika resor. Handelshusen Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers i Antwerpen stod sålunda gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. De hade alla tidigare finansierat resor i Oostendekompaniets regi. Även andra personer med viktiga positioner i Oostendekompaniet kom att spela en roll för det Svenska Ostindiska kompaniet. Däribland firman James Gough & Co i Cadiz, direktören i Oostendekompaniet, Jacomo de Pret, Thomas Rima som var sekreterare i Oostendekompaniet och tillvaratog familjen de Prolis intressen som investerare i SOIC:s olika resor.

Eftersom det Svenska Ostindiska kompaniet "brände sina räkenskapsböcker" så föreligger mycket få dokument och bevis för att det svenska kompaniet och dess anställd ägnade sig åt opiumhandel, men det finns en del privata dokument från framförallt den tredje oktrojen kvarlämnade till eftervärlden som nämner att svenskarna deltog i opiumhandel.

De största pengarna under den senare delen av 1700-talet låg alltså i den privata opiumhandeln, vilket i praktiken betyder att särskilt Kompaniets tjänstemän gjorde sig stora privata förmögenheter på opiumhandeln. Men inte bara Kompaniets tjänstemän utan även andra affärsmän på plats i Bengal med goda kontakter i det engelska Kompaniet. Vi vet t.ex. att Svenska Ostindiska Kompaniets superkargör Jacob Hahr år 1767 från Bengal exporterade 150 kistor opium (c:a 10 ton) till ostindiska Kompaqniets superkargör Jean Grill i Kanton. Många andra svenskar drev också ”privata affärer” från Bengal. Bland dessa märks William Chalmers som tillbringade 6 (?) år som privat affärsman i opiumstaten Bengal förutom 4 år som superkargör i Kanton. Vad gjorde Chalmers i Bengal ? Jag har svårt att tro annat än att även han deltog i opiumhandeln i likhet med Hahr och Grill. Hur skulle han annars ha kunnat tjäna ihop en så stor förmögenhet? Det låg så att säga i tiden….och kan också kopplas samman med det historiska dokument om handeln på Batavia som omtalar att Ostindiska Kompaniet år 1802 hade monopol på handeln med opium från Bengal. Då var ju William Chalmers direktör i Ostindiska Kompaniet och från sin tid som affärsman i Kanton och Bengal så visste han givetvis vilken handel som var lönsam.

En del uppgifter "tyder" också på att Svenska Ostindiska Kompaniet under fjärde och femte oktrojerna handlade med opium i Bengalen som sedan exporterades till Holländska Ostindien dvs Batavia. Troligen gjordes detta i samarbete med skepp, affärsmän och handelsmän från USA. Förutom det så handlade man ungefär som förut med Kanton. Under femte oktrojen så skedde dock all handel som finansierades av svenskar, oavsett om det handlar om te, opium eller nåt annnat på fartyg som inte var svenska.

Andra svenska omnämnanden av opiumhandeln finns också. Svensken Anders Ljungstedt omnämnde den redan 1720 då han var i Kanton, 1747 omnämnde Israel Reinius som var ombord på fartyget Kronprinsen Adolf Fredrik att privata handlare marknadsförde opium från Bengalen i Kanton och 1750 listade superkargören Christoffer Braad opium som en av de varor man kunde köpa i Surat och sälja i Kanton. Det är också uppenbart att man visste att införsel av opium till Kina var förbjudet. Förutom i Kanton såldes också stora mängder opium i Macao. Där tycks främst danskar och portugiser ha varit aktiva i handeln, men även britter till viss del. I det danska kompaniets kvarlämnade handlingar finns redogörelser för denna handel. I slutet av 1700-talet upprättade danskar såväl som britter särskilda opiumlagerhus på Whampoa i närhten av Kanton. Portugiserna gjorde samma sak i Macao.

Svenska superkargörer och förmodligen också själva SOIC deltog också i smugglingen av guld ut ur Kina. Det var också en verksamhet som Oostendekompaniet ägnade sig åt dessförinnan.

Den 2 juli 1908 slöt Gustav Oscar Wallenberg en "Vänskaps-, handels och sjöfartstraktat" med det kinesiska Qing–hovet. Fördraget låg i linje med andra fördrag som Kina slöt med flera västmakter kring förra sekelskiftet. Fördraget bekräftade de omfattande privilegier Sverige tillskansat sig med Fördraget i Kanton 1847.....

Detta traktat var det första handelsfördraget mellan Sverige-Norge och Kina. För att dra nytta av de nya möjligheter för handel med Kina som uppstått efter Opiumkriget sände kung Oscar I Liljevalch till Kina som befullmäktigat ombud och fördraget var baserat på ett kinesiskt-amerikanskt fördrag som slutits tre år tidigare och gav Sverige-Norge samma förmåner som andra västmakter tillskansat sig i "ojämlika fördrag" efter det första opiumkriget mellan Kina och Storbritannien.