Så var det ju det där med MbS och sekularisering....det gillar inte den Djupa Staten alls.

En inte mindre än pikant detalj i saken är ju då att det faktiskt var Storbritannien – City – som skapade Saudi för att vidare kunna genomföra sin strategiska plan med det palestinska mandatet och religiösa kulisser som motpoler.

Hur som helst, den brittiska imperialisms nederlag i det Ottomanska riket lämnade tre distinkta krafter på den arabiska halvön: Sharif av Hijaz: Hussain bin Ali av Hijaz (i väst), Ibn Rashid av Ha’il (i norr) och Emir Ibn Saud Najd (i öst) och hans religiöst fanatiska anhängare, Wahhabisterna.

Ibn Saud hade gått in i kriget tidigt i januari 1915 på samma sida som britterna, men blev snabbt besegrad och hans brittiska kontakt, William Shakespear dödades av det osmanska rikets allierade Ibn Rashid i norr. Detta nederlag förstörde i stor utsträckning Ibn Sauds – i öst – nytta för imperiet och lämnade honom militärt stympad i ett år. Sharif i väst var den som bidrog mest till det osmanska rikets nederlag genom att byta prioriteringar och leda den så kallade ”arabiska revolten” i juni 1916 vilken avlägsnade den turkiska närvaron från Arabien. Samma år som Sykes-Picot drog de linjer i sanden som skulle bli Roten till det onda.

Sharif var övertygad om att helt förändra sin ställning eftersom britterna starkt ledde honom till att tro, via korrespondens med Henry McMahon, den brittiska högkommissarie i Egypten, att ett förenat arabiskt land från Gaza till Persiska viken kommer att etableras i och med nederlaget för Turkarna.

Förståeligt, Sharif i väst ville så snart kriget slutade, hålla britterna till att uppfylla sina krigstidslöften, eller vad han uppfattade som deras krigstidslöften om ett enat arabiskt land, vilket uttryckts i ovannämnda korrespondens. Britterna ville å andra sidan att Sharif skulle acceptera Britternas nya verklighet som var en uppdelning av arabvärlden mellan dem och Frankrike (Sykes-Picot-avtalet) – där Frankrike föredrog metoden ”härska genom söndring som styrmetod – och genomförandet av Balfour-deklarationen, vilken garanterade ”en nationell yta för det judiska folket inom det Brittiska Palestinska mandatet med funktionen av att kontrollera strategiska naturresursflöden ifrån den Afrikanska kontinenten” i Palestina, genom kolonisering med europeiska judar. Denna nya verklighet fanns i det brittiska skriftliga Anglo-Hijaz-fördraget, som Sharif i väst kände djup avsky för att underteckna. Trots allt, det var upproret från 1916 mot turkarna som hade dubbats till ”Arab Revolten”, inte ”Hijazi Revolten”.

Faktum är att Sharif låter det vara känt att han aldrig kommer att sälja ut det palestinska till Britternas Balfour-deklaration; han kommer aldrig att erkänna inrättandet av zionismen i Palestina eller acceptera de nya ”slumpmässiga” gränserna som dragits över hela Arabien av brittiska och franska imperialister. För sin del började britterna hänvisa till honom som en ”obstruktiv”, ett ”obehag” och att ha en ”motsträvig” attityd.

Britterna lät det vara känt för Sharif att de var beredda att vidta drastiska åtgärder för att få sitt godkännande av den nya verkligheten, helt oavsett den tjänst som han hade givit dem under kriget. Efter Kairo-konferensen i mars 1921, där den nya kolonialsekreteraren Winston Churchill träffade alla brittiska operatörer i Mellanöstern, sändes TE Lawrence (dvs. Arabien) för att möta Sharif för att muta och mobba honom för att acceptera Storbritanniens zionistiska koloniala projekt i Palestina. I början erbjöd Lawrence och imperiet 80.000 rupier. Sharif avvisade det direkt. Lawrence erbjöd honom sedan en årlig utbetalning på £ 100.000. Sharif vägrade att kompromissa och sälja ut Palestina till brittisk zionism.

Metoden för att genomföra detta blev efter många turer att beväpna och finansiera Saud i öst.

På propagandanivån betjänade britterna Wahhabi-övertagandet av Hijaz på tre fronter. För det första skildrade de och argumenterade för att Ibn Sauds invasion av Hijaz motiverades av religiös fanatism snarare än av brittisk imperialisms geopolitiska överväganden. Detta bedrägeri förkunnas till denna dag, senast i Adam Curtis berömda BBC ” Bitter Lake””Dokumentär, där han säger att” den våldsamma intoleranta visionen av wahhabism ”drev beduiner ”till att skapa Saudiarabien. För det andra porträtterade britterna Ibn Sauds Wahhabi-fanatiker som en godartad och missförstådd kraft som bara ville få islam tillbaka till sin renaste form. Hittills är dessa islamistiska jihadister avbildade på bästa sätt när de väpnade upproren stöds av Storbritannien och Väst så som under 1980-talets Afghanistan eller i dagens Syrien, där de kallas ” moderata rebeller ” i de västerländska medierna. ” För det tredje påvisar brittiska historiker Ibn Saud som en självständig kraft och inte som ett brittiskt instrument som används för att vifta bort alla som uppfattas som överskott till de imperiella kraven. Till exempel hävdar professor Eugene Rogans senaste studie om arabernas historia att ”Ibn Saud inte hade intresse av att slåss” mot det osmanska riket. Detta är långt ifrån korrekt eftersom Ibn Saud gick med i kriget 1915. Han hävdar vidare, att Ibn Saud endast var intresserad av att framhäva ”sina egna mål” som felfri och alltid undergiven brittiska imperiet.

Sammanfattningsvis är en av de mest förbisedda aspekterna av Balfour-deklarationen det brittiska kungarikets åtagande att ”göra sitt bästa för att underlätta” skapandet av ”ett nationellt hem för det judiska folket”. Uppenbarligen var många nationer i världen idag skapade av imperiet, men det som gör Saudiarabiens gränser distinkta är att dess norra och nordöstra gränser är en produkt av imperiet som underlättar skapandet av Israel.

Åtminstone är upplösningen av de två arabiska shejkdömena av Ha’il och Hijaz av Ibn Sauds Wahhabism baserad i deras ledares avslag för att underlätta det brittiska rikets zionistiska projekt i Palestina.

Vilken roll som Gustav Oscar Wallenberg spelade i detta, inte minst med avseende på att Bofors redan 1919 började tillverka fältartilleri på licens åt Krupp, förtjänar nog en del utredningsarbete, ja….i alla fall där har nog Erdogan helt rätt.