På tal om Vatikanen och 1900-talet - påven tycks ju ha allt mer att stå i...även om man på hans firma mest tycks intresserade av att ligga...

En tysk officer erkände att han hade många krigstidsspioner i Vatikanen, en av dem som eventuellt var den hyllade och kunniga ekonomiska rådgivaren Bernadino Nogara som inte helt exakt var utan kopplingar till den Anglozionistiska bankhegemonin och IG Farben - därmed också ja just det... Under kriget började Nogara investera i italienska försäkringsbolag som "utvecklats till insatser som gynnades av det pågående mordet på Europas judar. BTW - Vatikanen får ju ses som tämligen "omringat" av Rom och italien, men mer om det längre ner, men ni kan nog gissa var det landar.

Hur som helst, dessa företag tjänade pengar genom att hålla alla finansiella tillgångar från de avlidna judiska försäkringstagarnas livförsäkringar och vägra att betala för de som fortfarande lever. Men eftersom Vatikanen inte var en direkt försäkringsgivare, var det aldrig nödvändigt att betala återbetalning efter kriget.

Många finansiella register förstördes händelsevis under kriget och Vatikanen vägrade märkligt nog tillgång till egna register. Därför är systemets fulla räckvidd oklart.

Samtidigt vägrade påven att offentligt fördöma någonting som det tredje riket gjorde, trots att Vatikanen var en av de mest informerade institutionerna på massmordet, långt innan de allierade "upptäckte" någonting, det saknades ju inte precis inblandning på den sidan heller. Att bomba järnvägsförbindelserna till lägren var tydligen aldrig någon särskilt prioriterad verksamhet.

Vatikanstaten var helt enkelt den perfekta platsen att dölja oräkneliga miljarder stulna i krigstider. Kyrkan hjälpte också och räddade många nazistiska krigsförbrytare efter kriget.Ingen skulle någonsin komma på idén att utsätta den Heliga stolen för en sketen fiskal revision - en tanke som alltså lever vidare ännu idag

Bernardino Nogara (17 juni 1870 - 15 november 1958) var finansiell rådgivare till Vatikanen mellan 1929 och 1954, utsedd av påven Pius XI och bevarad av påven Pius XII som den första direktören för den "Heliga finansförvaltningen" . Enligt historikern John F. Pollard lade Nogara "grunden" för "en av de största pelarna för Vatikanens finansiella styrka efter andra världskriget".

Nogaras karriär präglades lustigt nog av en "förmåga att röra sig i de högsta kretsarna av industri och politik samt kyrkan". I sin roll som chef för den särskilda förvaltningen gjorde Nogara stora investeringar i många av Europas största företag, vilket gjorde att han personligen till och med blev styrelseledamot i ett "ansträngande" antal företag och utsåg direktörer till många andra. Vilka pengar som investerades i dessa företag? Mjooooeeeee....

Även om han var en katolsk man med flera nära släktingar i de heliga orden, så insisterade Nogara häpnadsväckande nog på att hans investeringar förblev obegränsade av religiösa eller doktrinära överväganden, tänka sig så märkligt att inte exempelvis Investor motsatte sig det. Under Pius XI gjorde Nogara några riktigt stora investeringar i företag som strider mot katolsk socialundervisning och gjorde direkta lån till Mussolinis regering före Mussolinis 1935-invasion av Etiopien.

Vilka intressen som låg bakom Moussolini behöver knappast utvecklas igen här. Det har med telefoner att göra och vi kommer alldeles strax dit....

Under Pius XII investerade Nogara rutinmässigt i företag som utnyttjat och möjliggjorde Axelmakternas krigsmakt - alltså IG Farben där Investor var stor ägare - under andra världskriget. Även om dessa investeringar var dolda från de allierade (med vilka Nogara givetvis också handlade enligt anvisningar), genom användning av holdingbolag och offshore banker, under Nogara "vilken som vatten kom att hitta en väg, så fann alltså Vatikanens pengar sig till den heliga sidan av förintelsen. " Alltså precis som om det fanns en planering som man följde.

Men förutom ett köp av Vatikanen i maj 1940 av ett mindre aktieinnehav i ett italienskt försäkringsbolag, La Fondaria, har inga primära källbevis någonsin erbjudits till stöd för dessa senare påståenden, medan dokument som nyligen upptäckts i National Archives, London (i T231- och T160-serien) avslöjar att Nogara överförde Vatikanstatens hela utländska investeringsportfölj till USA i början av kriget - vi blev så förvånade - och under hela krigets varaktighet samlade aktivt en stor portfölj av aktier i brittiska och amerikanska krigsrelaterade industrier i stöd från den allierade krigsinsatsen. Kan man tänka sig...Däremot har inget dokument ännu framlagts - kanske föga överraskande - för att underbygga påståendet att några medel investerades i Tyskland.

Men:

Det var ju det där med att det i Vesuvio finns så mycket sump, att det kan ju inte bara va en slump...// K. Gerhard

Ericsson firade ju som bekant 100 års jubileum förrförra året 2018 och när vi raljerade kring detta och vem som ovillkorligen måste ha medverkat till Benito Mussolinis uppgång genom Volpi de Misurata, men så ändrade man påpassligt Ericssons hemsida....

Så nu 2018 så firade man hundra år fast inte till 100

Från sidan - den nya versionen:

"Ericsson etablerade sin verksamhet i Italien i mitten av 1920-talet efter det att den italienska regeringen under Benito Mussolini meddelade att stora investeringar skulle göras för att utöka Italiens telefonnät.

1925 började Ericsson driva ett telefonnät i södra Italien tillsammans med flera andra parter genom företaget Societá Esercizi Telefonici (SET). Samma år blev Ericsson också delägare i tillverkningsbolaget Fabbrica Apparechi Telefonici e Materiale Elettrico (FATME), varefter företaget började tillverka Ericsson-produkter.

Vid ungefär samma tid omvandlade Ericsson sitt befintliga försäljningskontor i Genua till ett entreprenad- och försäljningsbolag, Societá Sistema Ericsson (SIELTE). Ett installationsföretag etablerades också under namnet Compagnia Installazioni Reti Telefoncche (CIRT).

Det fanns så många företag att de var grupperade i ett holdingbolag bildat 1930 och kallade Societá Elettro Telefonica Meridionale (SETEMER). Ericsson hade inte majoriteten av rösträtten i detta bolag och ägde endast 40 procent av aktierna, det största innehavet som var tillåtet för utländsk ägare. I praktiken var det emellertid Ericsson som kontrollerade holdingbolaget.

Det viktigaste företaget ekonomiskt i holdingbolaget var FATME, som sålde telefonutrustning till SET, men hade även både den italienska regeringen och privata personer som sina kunder.

Under de första åren av andra världskriget konverterade FATME produktionen till krigsmaterial av någon väldigt outgrundlig anledning och fortsatte att köra på i full fart. Från sommaren 1943 blev södra Italien dock en krigszon vilket störde produktionen. Det följande året tog tyskarna bort en stor del av maskinerna i FATMEs fabrik i Rom. En stor del av SETs telefonnät och telefonstationer förstördes också under dessa år.

Direkt efter krigets slut gjorde ITT planer på att slå samman alla telefonnät i landet, naturligtvis under amerikansk ledning. Detta skulle möjliggöra ekonomiskt stöd från USA för återuppbyggnaden av telefonnätet, enligt amerikanerna? Vi har en annan idé om vad som egentligen hände i detta och den idén har med IG Farben och American IG att göra....

Lyckligtvis - precis som att omständigheter kommer till förberedelse - för Ericsson kom inget av ITT: s planer att genomföras eftersom Investor satt i bakändan på ITT. I stället byggde SET sitt nätverk och återupptog verksamheten några år efter kriget.

Samtidigt hade dock den italienska regeringen börjat köpa telefonoperatörer i syfte att placera telefoninfrastrukturen under myndighetens tillsyn. År 1954 inleddes förhandlingar om försäljning av SET. Ericsson, som avvecklade sitt nätverksamhetsföretag, kom överens om att sälja. FATME var också nu så väl etablerad att det var inte särskilt viktigt att förlora SET från Ericssonfamiljen. Ericsson började också märkligt nog en framgångsrik introduktion av dess övergripande växlingsteknik i Italien, vilket resulterade i stora order för FATME.

FATMEs produktionsanläggning expanderades kontinuerligt under 1950-talet och 1960-talet och antalet arbetstagare ökade. Vid 1960-talet hade det blivit en av Ericssons största organisationer.

I slutet av 1970-talet levererade FATME flera telefonstationer baserade på AKE 13-systemet. Produktionen av AX-system startades också snart och sedan blev det där som på alla andra håll

Under 1980-talet lyckades FATME övertyga den italienska PTT-enheten för att införa ett modernt analogt mobilsystem, TACS, medan man väntade på att GSM-standarden skulle slutföras. FATME producerade omkopplarna och operativsystemet, medan produktion av basstationer var underleverantör under licens. Nätverket togs i bruk 1990.

I början av 1990-talet togs Italiens första GSM-system i drift med omkopplare levererade av FATME.

Vid sekelskiftet var Italien en av Ericssons största europeiska marknader, tack vare i stort sett utmärkta försäljningsuppgifter för mobiltelefoner. Den framgångsrika försäljningen berodde till stor del på den framgångsrika marknadsföringsinsats som Ericsson utförde i Italien.

Så det där med maffian när det kommer till kritan.....