Obehaglig Sanning För Hantering

2020-01-16

Vi varken kan eller kommer att fortsätta leva i denna värld av låtsaslek. Det är ingen fråga om vårt eget val om huruvida vi vill detta eller inte. Som så många andra har vi alla nu antastats av verkligheten och allt fler har funnit att verklighet som sanning har faktiskt den magiska kvalitén att den både kan och kommer att göra oss fria. Så att våndas över en bitter sanning verkar ändå vara ett litet pris att betala när det kommer till kritan – allt blir ett. Och så, plockar vi upp bitarna från våra raserade föreställningar, vi stannar upp och vi reflekterar över innebörden av det hela

För ändå, eller kanske snarare på grund av just detta, så finns det människor med idag som med ”beundransvärd” intelligens fortfarande inte kan se eller inte ens vill försöka att se verkligheten. Deras kognitivt formaterade emotionella tillstånd kommer helt enkelt inte att tillåta det att ske.

Men i vilken ände påverkar detta oss? För det gör det. Detta är inte bara en kamp rotad i akademisk vetenskap och logik, utan alltså snarare ett uttryck av det kognitivt formaterade emotionella landskapet, sinnenas rike själens resa i livet och därmed allas vårt och därmed individen eget medvetande. Dessa ” kan inte – upplysare” och ” vill inte – upplysare” som vi idag grotekst nog kallar för våra ledare, tycks ju närmast pinsamt uppenbart smita och skolka från sin egen mänskliga plikt mot sig själva av att vara en upplyst och medveten människa. De vill uppenbarligen inte hoppa av den av andra utstakade vägen och vandra vidare tillsammans bortom denna billiga schimär av ståtliga skådespel synkront med andra till en sanning som verkar oförvitlig och oacceptabel för allt fler. De vill inte heller till rådande omständigheter utveckla sig själva som människor och individer, de vill inte förbättra sin egen självförståelse - sin metakognition. Så de väljer hellre status quo utifrån rädslan för att konfrontera sig själva. Den psykosociala ofärden växer.

Naturligtvis, med denna tingens logiska ordning så kommer nu grunden i värderingarna hos denna grupp människor i dagen mycket enkelt. Att inte vilja vara en upplyst och medveten människa är att inte vilja upplysa andra eftersom man inte vill ifrågasätta sig själv och ställas inför det faktum som gäller i verkligheten, att man inte är eller kan bli fullkomlig – vara gud och alltet. De måste istället därför alltid stilla sin egen växande inre tomhet med ett ökat tillflöde av yttre betingelsers bekräftelse. Den själsliga tomheten växer utifrån den primitiva känslornas bejakande.

Ingen vill möta en upplösning av sina känslobetingade föreställningar. Ingenstans är detta bättre exemplifierat än i en orolig relation. Om, till exempel, en part misstänker den andra parten för att vara otrogen så finns det ett antal vägar paret kan välja att ta. Förnekelse är definitivt en av dem. Det är mycket lättare att övertyga sig själv om att själva misstanken inte är ett problem, även om övertygande bevis finns på både motsatsen och av otrohet. Istället för en dykning djupare i frågan i sig själv, att konfrontera sig själv och vidare utifrån detta motparten, så kommer en del att välj att bara fortsätta som om det inte finns något problem alls. Medan några kommer att adressera motpartens roll i saken. Betydligt färre kommer att adressera sin egen roll i situationens uppkomst.

I slutändan, det tjänar ingen på. När två människor är förälskade, skapas en intuitiv bindning. Om denna emotionella obligation är trasig, så går relationens grunder bort och går aldrig att ersätta med sociala eller ekonomiska kontrakt, lika lite som att sociala kontrakt kan skapa en verklig emotionell obligation. Häpnadsväckande svårt tycks detta idag vara att inse uppenbarligen. Men så smärtsamt som det än kan vara, så ger det också en möjlighet att åter – upptäcka sig själv, gå vidare med att bearbeta sig själv genom självrannsakan och växa av erfarenheten. Genom att förneka att den emotionella obligationen är avskuren, är man dömd att leva ett liv i emotionell medelmåttighet, ytlig ”kärlek” och tomma löften. Vi blir en mask av vår växande inre tomhet.

Ibland känner vi oss till och med intimt förbundna med en institution eller en övertygelse. Om vi tror att vi älskar, till exempel vårt land eller religion, så kommer vi sannolikt bara att se bra saker angående det. Vi vill inte veta om den mörka sidan. Det är inte viktigt och nu är detta vanligare än någonsin.

Aaah, ett så bra liv. Ibland kan man inte annat än sucka över den emotionella självbildningsnivåns utveckling.

Om och när människor presenteras för en obekväm sanning, en som beskriver verkligheten, så kommer många helt enkelt att konsekvent avfärda den direkt. Lögnen som de tror på är mer attraktiv för deras egen bekräftelse än den sanning som beskriver verkligheten som de har delgivits en bild av. I samtal kan de erbjuda läpparnas flyktiga bekännelse och kanske en låtsad min av intresse, men när det verkligen kommer till kritan, mellan skål och vägg, så kunde de inte bry sig mindre om den sanning som skapar den obehagliga dissonansen hos dem själva. Det är vatten under bron för dem – dessutom samma vatten som de själva simmar i.

Att vara naiv och ovetande kan därför ha närmast en lycksalig kvalitet över sig. Men det representerar inte vem och vad vi egentligen är som människor i en för all tid föränderlig verklighet, det är vår flykt undan oss själva. Om vi verkligen är de orädda själar som vi så ofta önskar önskar oss själva att vara, då finns det inte mycket vi kan göra. Men så är det inte, vi är rädda och vi saknar sällan några brister. Vi måste därför våga konfrontera oss själva metakognitivt, för att verkligen våga konfrontera någonting annat av verklig betydelse. Vi har kraftfulla sinnen och en ännu större vilja, så vi är egentligen mycket väl utrustade för att hantera de svåraste av frågor. Vi har bara inte i en tillräckligt stor utsträckning förmått skapa en bas – ett kluster – av tillräckligt stor emotionell medvetenhet för att kunna växa utåt inifrån.

Att leva i förnekelse av sig själv eller att rationalisera bort vår rädsla ger milt uttryckt ingen ultimat lösning. Vi bara hoppar ner i de dunkla bedövande vatten av flykt där vi finner andra egensinniga ”simmare” som också kämpar för att bara hålla sig flytande längs med strömmen.

Så vi borstar bort dessa oönskade grejor och fortsätter framåt och låtsas återigen att vi är orädda själar. Om något inte stämmer överens med våra emotionellt kognitivt formaterade känslor och socialt rimliga förväntningar, så är vi snabba på att avfärda vad det än vara månde utan eftertanke. För de människor som väljer att acceptera en svårsmält sanning, så slits dessa genom beslutet isär känslomässigt och de riskerar att förändra sitt sätt att se på världen igenom sig själva, de riskerar att utvecklas som människor, för hur vi ser på omgivningen igenom oss själva, är till syvende och sist vad som styr infärgningen av våra vidare perspektiv på vår omvärld. För vissa kan ett ifrågasättande skapa ett paradigmskifte eller ett uppvaknande. Att våga ta ett steg på livets resa i sig själv genom sin egen utveckling. Individen kanske börjar ifrågasätta allt som den en gång höll för att vara sant. Allt skulle då kanske börja kunna falla under tvivel och granskning – utifrån att börja ifråga sätta sig själv, alltså hur egentligen de egna känslornas betingande grunder har skapats, i oss själva.

Men hur många människor är verkligen villiga att rubba det ökända äpplets varukorg i denna omfattning, för en eventuell glimt av den för alla i någon mån bittra sanning som beskriver verkligheten? Normen kåt, glad och tacksam leder vägen till vår emotionella undergång och intellektuella avveckling.

Resonansen genom vår själsliga spegling påverkar alla våra beteenden, alltså hur vår egen själsliga spegel är formaterad och hur den reflekterar de signaler som den utsätts för. Så hur mycket rör det sig om egentligen? Vi vet inte, men vi vet att det måste bli mer och vi vet att ledning är upplysning till vidare ledning och upplysning. Vi är beroende av varandra för att kunna utvecklas trots att vi bara kan utveckla oss själva.

När vi vandrar i upplysningsljuset av vår växande emotionella medvetenhet - metakognition - så befinner vi oss på en smal väg, en landtunga som sträcker sig strax ovanför ett vatten som forsar av rädsla, tvivel och förvirring. Skulle vi falla ner i dessa tumultartade emotionella vatten, så riskerar vi att ge efter för dess kalla och obevekliga strömmar som vi inte kan kontrollera. Men det finns också gånger som vi hellre skulle hoppa än konfrontera en skrämmande sanning som beskriver den verklighet som ställs framför oss. När en sådan sanning blir mer skrämmande än den lögn som döljer verkligheten, så då kan självförnekelse bli en välkommen tillflyktsort. Välkommen i så fall till självföraktets mörka och kalla vatten.

Men vi är ändå undermedvetet medvetna om att flykt bort från oss själva och våra naturliga känslor kommer inte att lösa någonting. Vad det kommer att göra är att skapa en möjlighet att undvika någonting som vi verkligen inte vill möta, alltså oss själva och våra känslors egentliga grunder utan någon möjlighet att fly. Så vi dyker ner i den virvlande avgrunden och avfärdar frågan som hopplös och olöslig. Vi sköljs upp någonstans nedströms fastklamrade vid självbedrägeriets hala klippor. Gärna så ser vi då det hela som liggande bakom oss, så vi avger ett löfte om att aldrig komma in på den vägen igen. Och ändå, dröjer sig minnet kvar likt ett slags ärr i våra känslor, grunderna har börjat erodera.

Vi var nära att konfrontera oss själva, vi löpte risken att behöva börja om med oss själva och vår känsloskapande struktur från grunden och alltså det sätt på vilket vi ser på oss själva emotionellt. Vår emotionella självförståelse. Vi är rädda för att inte kunna känna känslor, eftersom det skulle göra livet meningslöst, samtidigt som vi blir alltmer rädda för att känna känslor.

Att undvika sanning om verkligheten är inte så mycket en funktion av okunnighet eller intelligens som en konsekvens av konditionering och programmering. Att kunna övertyga oss själva om att en relevant sanning är varken relevant eller viktig, är faktiskt en bedrift värd några anmärkningar. Vi har alla blivit grundligt skolade i hur man gör just detta mot sig själv. Vi har fått höra flera gånger i våra liv hur man tänker, vad man ska tro och känna, därför blir det något naturligt att vidare konditionera samma kognitiva påbud på oss själva emotionellt. Om något verkar för farligt att hantera etiketterar vi det helt enkelt som sådant och vill undvika det till varje pris – vi blir rädda – check.

Avslutningsvis, så måste vi alla ta itu med en obehaglig sanning, den som beskriver verkligheten och oss själva grundläggande emotionellt, som vi oftast önskar skulle bara försvinna som flickorna bland skogens trän. Ibland kan sanningen om verkligheten kan vara mycket chockerande och vi befinner oss dåligt förberedda på att hantera den bild som det skapar hos oss själva av oss själva. Det är då självförnekelse kommer som räddningsplanka – men vad som inte förnekas kan alltid rationaliseras bort genom eftertanke, hur blek, kall och bitter som den än kan tyckas vara. Vi biter ihop och tar den vägen tycker jag. Vi börjar försöka att växa inifrån.

Vill du fortsätta läsa texter av Carl Norberg?

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram