Ericsson I Kanada
Ericsson kom till Kanada 1953. Nio år senare undertecknades ett kontrakt som innebar att företaget, med namnet Ericsson Phone Sales of Canada Ltd, skulle leverera automatiska routningsstationer för internationella långdistanssamtal - annars hade inte Kanada ens varit aktuellt för Five Eyes! Under åren som följdes såldes automatiska tvärståndsbrytare till flera kanadensiska företag.
Från och med 2010 är det mer än 3000 anställda på Ericsson Canada. Med faciliteter belägna i Mississauga (Toronto), Town-of-Mount-Royal (Montreal), Kanata (Ottawa) och Burnaby (Vancouver). Huvudaktiviteterna är försäljning och marknadsföring, forskning och utveckling, drift och support, mjukvaruutveckling samt hanterade tjänster.
Några viktiga datum:
1962 Kontrakt undertecknat med COTC, Teleglobe Kanada, för leverans och installation av automatiska gateway-utbyten av Crossbar ARM-typ, används för internationell telefon- och telex-trafik i Montreal, Vancouver och Hawaii. När installerat kanadensisk telefon- och telex-trafik utomlands och till Sydamerika dirigeras genom Ericsson-utbyten.
1977 LM Ericsson och det svenska företaget Siewerts Kabelverk installerade två 138 kilovolt, undervattensströmkablar mellan Prince Edward Island och New Brunswick.
1978 Det största handsfree-intercomsystemet i Kanada installeras i den federala regeringens internationella utvecklingsbyrå i Hull, Quebec.
1984 Ericsson tecknar ett kontrakt för att leverera ett nationellt mobiltelefonnät för AMPS-systemet till Rogers Cantel Inc.
1986 Ett FoU-center inrättas i Montreal för att utveckla riktlinjer för AMPS mobilnät.
1989 Mobile Radio / Phone Group förvärvas av General Electric.
1991 levererar Ericsson världens största privata radiosystem, EDACS (Ericsson Digital Access Communications System), till SaskTel. Sedan dess har EDACS blivit standarden i Kanada.
1992 Kontrakt med Cantel undertecknades för Ericsson att tillhandahålla ny digital cellulär teknik, den första i Nordamerika ( D-AMPS ).
1992 gick Montreal i uppdrag att utveckla mjukvara för Mobile Switching Center baserat på den globala cellstandarden D-AMPS / AMPS.
1995 Kontrakt tecknades med Microcell Telecommunications Inc. för att leverera det första GSM-baserade PCS-systemet i Kanada.
1997 Två produktionsenheter är etablerade i Montreal med uppgift att utveckla trådlösa intelligenta nätverk, applikationer och plattformar, samt driftstödssystem i global skala.
1997 Ericsson beviljar ett bidrag på 1 000 000 dollar till University of Waterloo för att upprätta Center for Wireless Communication, Kanadas första akademiska program inom trådlös kommunikation.
1998 En ny produktionsenhet öppnas i Montreal med världsomspännande ansvar för att hantera Mobile Switching Center. Samma år ingår Ericsson Canada en strategisk allians med Rogers Cantel för att utveckla supportlösningar för TDMA- nätverket. Ericsson investerar 178 miljoner kanadensiska dollar i FoU och placerar företaget som sjunde i landet.
1999 Ericsson Canada tecknar ett kontrakt med City of London Police och Ottawa-Carleton Police för leverans av EDACS säkerhetssystem.
1999 Öppnar ett nytt integrationscenter på 7 miljoner dollar i Montreal för att testa och utveckla nästa generations trådlösa system.
1999 Ändrar namn till Ericsson Canada Inc.
Canada är en riktig Investorkoloni vars centrala nervsystem utgår ifrån Arsenalsgatan 8.
Northern Telecoms ursprung kan spåras till 1882, då som en del av Bell Canada (Bell Telephone Company of Canada) för tillverkning av telefonutrustning. Fyra år senare tillverkades företagets första växelbord. Efterhand översteg tillverkningen av telefonutrustning behovet för Bell Canada, och för att möjliggöra annan tillverkning bildades 1895 bolaget Northern Electric and Manufacturing Company Limited. År 1914, genom fusioner, ändrades namnet till Northern Electric Company där det AT&T-ägda bolaget Western Electric ägde 43,6% av aktiestocken och resterande 56,4% av Bell Canada.
Det täta samarbetet med AT&T, Western Electric och Bell Canada fortsatte fram till 1956 då AT&T tvingades underteckna ett antitrustdekret samt sälja stora delar av sitt aktieinnehav i Northern Electric. Under denna period tillverkades en mängd olika produkter vid sidan av telefoniutrustning, som tex. brandlarm och grammofonskivor.
År 1975 bildades BNR (Bell Nortern Research) ett forsknings-, och utvecklingsbolag gemensamt ägt av Bell Canada och Northern Electric. Ett år senare ändrades företagsnamnet till Northern Telecom Limited, med inriktningen digitala telekommunikationsprodukter. Det datorstyrda telefonväxelsystemet DMS100 är ett exempel på en framgångsrik produkt. Northern Telecom var under 1980-talet nordamerikas näst största telekomtillverkningsföretag.
År 1998, samtidigt som datakommunikationsföretaget Bay Network förvärvades ändrades företagsnamnet till Nortel Networks. Bluetail, ett svenskt företag specialiserat på det av Ericsson utvecklade programspråket Erlang, förvärvardes år 2000 genom köp av bolaget Alteon.
År 2009 såldes Nortels CDMA- och LTE-verksamheter till Ericsson. År 2010 såldes även GSM-verksamheten till Ericsson, och slutligen köpte Ericsson även multitjänst-växelverksamheten från Nortel.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nortel?fbclid=IwAR1n0RebFgTgWHWwUcgsQWQDrRdByzH2E2nKDOdMiqjc0-8flvJORNZCosA
Det första försäljningsföretaget som etablerades av Atlas Copco i Nordamerika var faktiskt i Kanada. Med ett riktigt banbrytande tillvägagångssätt och exceptionella säljtalanger lyckades företaget under 1950-talet ta hälften av marknaden på bara några år. Detta var också början på företagets framgångshistoria i USA.
Att komma in på den kanadensiska marknaden jämfördes av Atlas Copcos ledande befattning med att sparka in ett hornet. Efter andra världskriget uppfattades landet som en inhemsk marknad för de amerikanska företagen, och det fanns följaktligen stort tvivel om ett sådant åtagande. Ändå gjordes en preliminär bedömning av bland annat försäljningschef Erik Ryd under en avlyssning av marknaden 1947.
Året efter skickades den norska ingenjören Georg Blomdal och borrmästaren Olle Hedwall till Kanada för att introducera den svenska metoden. Många unga ingenjörer och borrmästare skickades ut på detta sätt på internationella expeditioner. Unga, otesterade styrkor fick ansvaret och friheten att själva forma sina operationer. Det var en tuff skola, men för de flesta blev det stora ansvaret ett stort incitament och utmaning.
Georg Blomdal och Olle Hedwall bosatte sig i Kirkland Lage 1948, ett gruvdistrikt söder om Hudson Bay. Blomdal och Hedwall arbetade intensivt i fyra månader för att demonstrera den svenska metoden, som då var okänd på den kanadensiska marknaden. I februari 1949, tre till fyra månader efter Blomsals ankomst till Kanada, fick han i uppdrag att starta och leda ett nytt företag. Antalet anställda ökade gradvis och Blomdal hade länge åtta borrmästare men var fortfarande företagets enda ingenjör.
Masterborrarna skickades ut på egen hand på långa resor runt om i landet. Många av dem levde ett liv liknande det under de tidigaste dagarna av Gold Rush, eller som Blomdal beskrev det i ett brev till Atlas Copco-president Walter Wehtje: "De uppför sig inte som änglar. Men de vet hur man borrar stenar bättre än någon annan. "
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
