Verkligheten är varken ful eller vacker. Den är bara vad den är, inte mer och inte mindre och den finns bara nu. Det är våra självbedrägerier och förnekelse som har förvrängt verkligheten till en fantasi som vi känner oss mer bekväma med ... med mycket hjälp, naturligtvis, från dem som vill styra och manipulera vår uppfattning och därmed våra (reaktioner) handlingar.

Lögnen har därför alltmer beskrivits som det sociala smörjmedlet. Och jag kan inte hitta något sakligt fel i den praktiska bedömningen, helt enkelt för att väldigt få önskar att berätta om verkligheten som sanning om den blir till ett hinder i vägen för dem själva. Egennytta är vad den är.

Medan alla hävdar ändå att de vill ha sanningen, men ingen vill att alla skall veta alla sanningar, som att de är feta, elaka sopiga älskare, främst söker social trygghet, att de flesta privata pensionsinvesteringar nu är i konkurs och inte kommer att betala ut vad som lovats eller att 9/11 inte var vad vi fick höra att det var. Den enda rättvisa vi får är vad vi har råd att köpa oss själva och regeringen är korrupt och också grundligt i moralisk konkurs.

Men att hela befolkningen har varit grundlurad i sekler, det blir bara för mycket att smälta.

I en kultur av lögner är verkligheten som sanning det fula adoptivbarn som ingen vill anställa, men som alla hävdar att de äger.

När vi talar om lögner och lögn använder vi åtminstone hundra olika modifieringsmetoder och kvalificerade medel för att mildra eller avfärda vår egen lögns avsikt och intensitet. Det finns små vita lögner, sociala lögner, skyddande lögner, defensiva lögner, politiska lögner, rädda mitt äktenskap och jag-älskar-dig lögner. Listan är oändlig. Om du undersöker ämnet, är lögner kategoriskt indelade i typer som kommissionslöften, utelämnande och påverkan av aka karaktärsdrag.

Och däri ligger glidningen. Man kan helt enkelt inte undvika (även om vi verkligen kan förneka) vårt eget hyckleri när vi strängt varnar våra barn för att inte ljuga medan vår egen personliga kopp rinner över. Naturligtvis ljuger mina lögner inte på riktigt, eftersom jag i princip är en ärlig person. Det är så det fungerar.

Jag antar att om vi slumpmässigt stoppade människor på gatan och frågade om de var en ärlig person, skulle de flesta svaren vara jakande. Och om vi tillämpade en generös och flexibel definition på ordet " ärlig ", så misstänker jag att folk faktiskt kan anses vara ärliga om deras självförklarade ärlighet. Men i sanning, i hela djurriket är vi människor det mest oärliga och bedrägliga, särskilt när det gäller oss ​​själva.

Därför står det på otaliga ställen att vi skulle ljuga om vår oärlighet, mot varandra och speciellt inför oss själva. Man kan helt enkelt inte behålla lögner när de står nakna inför den motsatta och oföränderliga sanning som bättre beskriver verkligheten, såvida inte en individ eller ett kooperativt självbedrägeri finns etablerat. I själva verket är vi alla lögnare, det finns föga tvivel om detta. Den enda verkliga frågan är i vilken utsträckning. som denna bedömning kan vara för hård, men det är hur som helst inte ett grundläggande felaktigt antagande, annars hade vi inte varit där vi nu befinner oss.