Det är en märklig känsla, visst det är en märklig tid men ändå, att allt ligger nu öppet för vem som helst att beskåda i det nu rådande informationsrörlighetsklimatet och ändå så står det förtroendebaserade systemets struktur upp, men svajar alltmer.

Man kan med lite vilja spegla den mänskliga naturen så som en social funktion ur lite olika perspektiv. Ett mycket lätt förståeligt perspektiv, är betraktelsen av kraften i det militära förbandet och dess handlingsfrihet, som en ytterlighet, i förhållande till den individuella roll som den enskilda individen spelar. Alla förstår att kraften hos individen är obefintlig i förhållande till den kraft som en samverkan mellan individerna skapar med avseende på möjligheten att uppnå olika åsyftade effekter

Biologiskt sett är människan en måttligt sällskaplig, ett inte helt socialt djur-en varelse mer som en varg, eller låt oss säga, en elefant, mer än som ett bi eller en myra.

I sin ursprungliga form bar mänskliga samhällen ingen likhet till kupan eller myrstacken, dessa är bara kolonier. Men civilisationen idag är ändå – eller just därför – bland annat, den process genom vilken primitiva mekanismer omvandlas till en analog, rå mekanik, av de sociala insekternas ekologiska samhällen.

För närvarande är det allmänt uppfattade trycket från överbefolkning, enskild vinstmaximering och teknisk förändring någonting som påskyndar förändringen av utvecklingsriktningen för denna process. Denna ”myrstackstillvaro” har kommit att verka realiserbar och till och med, i vissa ögon makthungriga ögon, som ett önskvärt ideal av social design.

Onödigt att säga kanske, men det är ett ideal som i själva verket aldrig kommer att realiseras. Människans biologiskt betingade funktioner med känslor kommer aldrig att medge detta. En stor klyfta skiljer den sociala insekten från en inte alltför sällskaplig, men med en helt annan hjärna försett däggdjur, och även om däggdjuret förvisso ännu förefaller göra sitt bästa för att imitera insekten, så skulle klyftan ändå kvarstå.

Hur mycket människan än försöker, människan kan inte skapa en social organism, människan kan bara skapa en organisation, människan förblir individer eftersom människan enbart kan känna sina egna känslor och primärt de facto är känslostyrd, annars hade nämligen inte känslorna funnits som endokrint belöningssystem.

I processen med att försöka skapa en organism kommer människan bara att skapa en totalitär despotism och emotionell individuell dissonans. Detta eftersom människor enbart kan känna egna känslor. Ledning utifrån tillväxten av det allmänna medvetandet blir därför en ovillkorlig förutsättning för organisationen, förbandet, baserat på den individuella förståelsen till grunderna för hur de egna känslornas botten skapas.

Ismernas ledande funktion som bärande tankegods för samhällsbyggnad är intellektuellt döda sedan länge, noga räknat sedan 1989 då förruttnelseprocessen för detta ännu innevarande paradigm började, genom att informationsrörlighetsriktningen människor emellan förändrades för alltid. medvetande började förändras dramatiskt.

Den fria människans egna tankar ligger nu uppenbarligen alltmer utanför boxen av polariserande ismer, vilka därför också till i sin alltmer uppenbart otillräckliga och uppenbart enfaldiga form, framstår som någonting som egentligen också sedan länge borde ha försvunnit ur människor medvetande. Om – om – inte hade varit.. i form av att syftet med politik varken till sin grund eller innebörd någonsin helt har varit vad det har utgivits för att vara. Ismernas dubbelhet blir deras död i människors medvetande, de är och förblir verktyg för maktutövning.

Genom att enskilda individer, vars beteende främst styrs av ett mindre framgångsrikt utvecklat självbetraktelsebaserat tankegods, har verkat ledande så har vi hamnat där vi nu är.

Här befinner vi oss alltså i konsekvensen av enskild nyttomaximering som ledande drivkraft för samhället, men likafullt så är det fortfarande väldigt många som på allvar tror att detta är en långsiktigt hållbar grund att stå på för samhället. Eller omskrivet så gynnar det innevarande paradigmets tankegods den enskilda nytta som bedöms vara det mer viktiga i tillvaron.

Ingen människa med minsta militär bildning – erfarenhet, tror egentligen innerst inne att individen går före förbandet ifråga om handlingsfriheten och möjligheten att lösa framtida uppgifter. Men möjligen är detta också själva grunden till just ett av problemen med just den svenska befolkningsmässiga inställningen, alltså att vi har haft fred under så lång tid, så att vi helt enkelt ur ett perspektiv har glömt bort själva betydelsen av samverkan människor emellan för vår egen långsiktiga överlevnadsmöjlighet, vilket istället har gjort oss till ännu mer giriga egoister och till alltmer enkla offer på den enskilda nyttomaximeringens altare.

I en tillvaro av bara människor och beteenden, så öppnar ju detta socialpsykologiska fönster också dörren till samhällshuset för de makthungriga, alltså möjligheter till att använda dubbelheten som styrmedel. Makten kan alltså både genom att appellera till den enskilda girigheten och genom att appellera till den inre osäkerheten hos individen vilket skapar tillhörighetsbehovet till gruppen, frammana olika typer av för makten önskade sociala effekter och beteenden. Säg det ena men gör det andra, eftersom människorna alltid beter sig långsiktigt inkonsekvent.

Människorna blir därför ovillkorliga fångar i den upplevda verkligheten genom den av makten frammanade – planterade – begränsningen i mönstret av den egna tanken hos individen. Mönstret kan inte brytas av annat än den egna tanke hos individen som tänds av en gnista, upplysning i form av information som skapar insikten till vidare förståelse, självledning kunde var ett begrepp. Tanken måste bryta sig ut ur mönstret av konvenansen, tanken måste våga bli fri för att individen skall kunna bli fri i den fysiska verkligheten.

Allt fler ser nu därför också igenom alla dessa skapade förvrängningar av verklighetsbilden och allt fler börjar förstå att maktens teater inte har något gott med sig för framtiden.