Den kanske mest allmänbildande ingress ni kan läsa idag, den är lång men går ihop på väldigt många sätt på slutet

"Dr. He (the son of rice farmers) graduated with a degree in physics in China before getting a doctorate from Rice University in the US. Eventually, he switched to studying biology, which led to his interest in gene-editing technology."

Så vi tar då vad i alla fall alla svenskar borde vara väl bekanta med:

Hur underligt det än låter är 1900-talets historia på gott och
ont dikterad av den kemiska industrin. Vid seklets början var Tyskland en av de viktigaste industrinationerna i Europa men där fanns ett stort problem – Tyskland har, förutom kol och salt, i stort sett
inga egna råvarutillgångar. Där finns ingen järnmalm att tala om, ingen olja och heller inte någon tillgång till nitrater. För att lösa råvarubristen importerades allt - järn från Sverige, olja från Rumänien och inte minst nitrater från Chile, så kallad chilesalpeter (NaNO3).

Nitraterna behövdes både till konstgödsel och för framställning av krut.
Naturtillgångar är givetvis inte oändliga och många forskare ägnade sig runt sekelskiftet åt att försöka framställa nitrater från kvävet i luften. 1902 beviljades ett patent för Ostwaldprocessen där ammoniak oxideras till nitrater och några år senare, 1909, lyckades Fritz Haber framställa ammoniak från kvävgas och vätgas under oerhörda tryck och temperaturer. Problemet var att Habers laboratorieprocess bara producerade omkring en halv kaffekopp ammoniak per timma. Ett av Tysklands största kemiföretag BASF (Badische Anilin und
Soda Fabrik) köpte Habers patent och den unge, genialiske ingenjören Carl Bosch fick i uppdrag att skala upp Habers innovation.

År 1913, ett år innan första världskriget bröt ut stod en ny anläggning i Oppau klar. År 1914 förberedde sig Tyskland på krig och de tyska generalerna hade sedan det fransk-tyska kriget 1871 en uttalad strategi - krig skulle vara snabba och effektiva och helst vara över
på några veckor. Därför fanns inte några planer för hur råvarutillgången skulle säkras vid ett långvarigt krig. Efter slaget vid Marne i september 1914 ändrades allting.

De två arméerna grävde ner sig i Flanderns lera och ett långvarigt skyttegravskrig tog sin början. Medan franska och tyska trupper slogs längs fronten, blockerade den engelska flottan all import av chilesalpeter. Boschs fabrik i Oppau var heller inte till någon nytta eftersom i stort sett all personal tagits ut till krigstjänstgöring. Bosch lyckades till slut övertala Krigsministeriet att satsa resurser för att bygga upp anläggningen i Oppau så att Tyskland blev självförsörjande på nitrater. Problemet var att arbetet i Oppau tog tid. Fritz Haber hade dock fler äss i rockärmen. BASF hade nämligen tillgång till enorma mängder kemikalier för framställning av olika färgämnen och Haber föreslog att man skulle testa att använda klorgas mot fienden. I april 1915 placerades därför 5 000 gastuber fyllda med klorgas ut längs fronten i Ypres i Belgien och när vinden låg rätt sprängdes behållarna och gasen gled fram mot de försvarslösa franska trupperna.

Trots att omkring 5 000 soldater dog, gav anfallet inga som helst taktiska fördelar. De tyska generalerna såg nämligen bara attacken som ett intressant experiment. Haber hade själv övervakat anfallet och han såg inga som helst moraliska betänkligheter med kemiska vapen – han var mest irriterad på att armén inte utnyttjade övertaget. Denna inställning delades inte av Habers hustru, Clara Immerwahr, som också var kemist. Efter flera försök att få maken på bättre tankar begick hon självmord i parets trädgård. Haber reste redan nästa morgon till östfronten för att fortsätta experimenten med giftgas.

Trots att Bosch fick igång anläggningen i Oppau och trots att den tyska, kemiska industrin använde stridsgas under hela kriget var det till slut bristen på bränsle och gummi som fick Tyskland på fall. I november 1918 upphörde striderna och Tyskland stod inför en hård fred. Boschs anläggning i Oppau hade dock en viktig roll kvar att spela. Bara under 1918 hade anläggningen producerat 90 000 ton nitrater, vilket motsvarade en femtedel av all utvunnen chilesalpeter det året. Det var uppenbart att det var en värdefull anläggning och Bosch, som nu agerade som talesman för den tyska kemiska industrin, lyckades förhandla fram att industrin skulle lämnas i fred mot att Frankrike fick tillgång till Haber-Boschprocessen.
Vilken märklig överenskommelse...
och 1918 tilldelades Haber Nobelpriset i kemi för sin upptäckt men omvärldens protester blev skarpa. Habers insatser i den kemiska krigföringen var långt ifrån glömda överallt....

Efter kriget arbetade Haber med att försöka framställa guld ur havsvatten men när nazisterna kom till makten "lämnade han landet", eftersom han "var jude" - och gillade kemisk krigföring - och avled 1934 i Basel av en hjärtattack.

Redan innan första världskriget hade sex stora, kemiska industrier inlett ett försiktigt samarbete. Förutom BASF ingick läkemedelsföretagen Bayer och Hoechst samt AGFA (Aktiengesellschaft für Anilinfabrikation) och två något mindre företag vid namn Casella
och Kalle... Samtliga företag drabbades hårt av freden i Versailles och under ledning av Bosch enades man att skapa IG Farben (Interessen-Gemeinschaft Farbenindustrie AG) – världens största kemiföretag.

Carl Bosch stod som ledare för IG och han såg som sin uppgift att se till att misstagen från första världskriget inte upprepades. Med en fungerande produktion av nitrater vände därför Bosch blicken mot drivmedel och gummi. Det fanns redan ett patent på en metod att
omvandla kol till olja, den så kallade Bergiusprocessen, och Bosch satsade en stor del av IGs resurser för att få processen att fungera. Det visade sig vara en svår och kostsam process men med otrolig envishet lyckades han till slut.......

Bosch hade nått sitt mål och han belönades 1931, tillsammans med Bergius, med, tadaaaa Nobelpriset - i kemi för sina insatser inom högtryckskemin. Problemet var bara att de syntetiska kolvätena var minst sju gånger dyrare än drivmedel framställda från olja. Hade det inte varit för det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet och dess ledare Adolf Hitler hade kanske Boschs planer lagts i malpåse. Så om IG Farben Finansierade Hitler......

Hitler "planerade för revansch" och ett Tyskland som var självförsörjande på militärt viktiga produkter var därför av allra största intresse.

Strax efter nazisternas valseger 1933 möttes Hitler och Bosch för första gången. Enligt den officiella historien - på tal om saltgruvor - så till en början gick mötet bra, men i slutet dristade sig Bosch att varna Hitler för att hans politik, där judiska kemister och fysiker tvingades lämna landet, skulle innebära att Tyskland hamnade 100 år efter i dessa ämnen.

Hitler avpolletterade Bosch med det dramatiska och ökända ”då får vi arbeta hundra år utan fysik och kemi”. Två år senare var "hela ledningsgruppen" för IG Farben utbytt till förmån för vad som skulle föreställa trogna medlemmar av nazistpartiet.

Medan Hitler planerade kriget i Europa planerade det nya IG Farben lycksosamt nog att på ett riktigt nazzerassevis att ta över den kemiska industrin i de invaderade länderna. I mars 1938 ockuperades Österrike och IG tog över Skodaverken. Planen upprepades i Tjeckoslovakien
och i Polen och det fanns långt utbredda planer för hur de kemiska industrierna i resten av världen, inklusive USA, vilket skulle införlivas i IG Farbens imperium.
Som alltså egentligen bestod och finansierades av den Djupa Staten - reminiscenserna av de Ostindiska kompanierna på båda sidor om Atlanten

IG Farben planerade också för en enorm fabrik som skulle tillgodose alla framtida behov av drivmedel och gummi, ja och för all del även av aluminiumoxid till sprängmedel. Från början var det tänkt att jättefabriken skulle ligga i Norge men snart dök ett betydligt mer intressant läge upp. Redan 1939 hade Heinrich Himmler påbörjat det "som skulle bli förintelsen och den lilla byn Oświ cim i södra Polen valdes ut för ett av de största lägren. Ur IGs perspektiv kunde inte platsen vara bättre. Här fanns en flod med riklig tillgång till vatten, det var nära till den framtida östfronten och, vilket var viktigast och kanske sade någonting om själva syftet bakom hela Hitlerprojektet, här fanns en
oändlig tillgång på slavarbetskraft.

I kontraktet mellan IG Farben och SS stipulerades det därför att IG skulle betala SS fyra riksmark för kvalificerade arbetare, tre för okvalificerade och 1.50 för barn. För detta facila pris stod SS för bostad, mat och transport. Det måste ha varit en fantastisk affär eftersom fångarna bodde i ouppvärmda baracker där varje bädd delades av tre personer, maten var potatissoppa, och fångarna fick själva marschera sex-sju kilometer varje dag från Auschwitz till IGs fabrik. Den dagliga marschen tärde dock hårt på fångarna och IG beslutade därför att bygga ett eget, privat koncentrationsläger - för de bästa "arbetarna" givetvis.

Så givetvis fångarna i IG Farbens nya läger, Monowitz, utnyttjades därför enligt historieskrivningen alldeles extra hänsynslöst och eftersom de fick så väldigt extra lite mat minskade de i snitt tre till fem kg i veckan ochoch efter två månader återstod bara skinn och ben och ytterligare en månad senare var de döda och hade alltså gått ner upp till sextio kilo, antingen av svält eller i gaskamrarna och sedan eldades de upp och kropparna brann eftersom de innehöll fett osv....

Den gängse mindre sarkastiska historien låter ungefär så här:

"När de stora koncentrations- och dödslägren byggdes runt 1941 användes fortfarande kolmonoxid för att ta livet av fångarna. Lägerkommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss insåg att något mer snabbverkande behövdes för att kunna uppfylla Himmlers mål.
Även här stod givetvis IG Farben till tjänst. Ett av IG Farbens dotterbolag, Degesch (Deutsche Gesellschaft für Schädlingsbekämpfung), ägnade sig åt att framställa medel för skadedjursbekämpning och deras storsäljare var Zyklon B som bestod av cyanväte uppbundet på kiselgel.
I koncentrationslägren användes redan Zyklon B för avlusning och i augusti 1941 testades medlet på 500 ryska krigsfångar. Zyklon B var ett mycket potent gift och snart byggdes gastäta bunkrar som kamouflerades som duschrum. Varje bunker rymde mellan 800 och 1200 tätt packade människor. När alla var inne stängdes dörrarna och Zyklon B släpptes ner i speciella ventiler - inom 20 minuter var alla döda."

Bortsett från det där med att viktminskningen borde ha givit en viss volymförändring avseende den kroppsmassa som skulle hanteras, så finns det en hel del andra frågor som reser sig i detta.

Det var inte exakt bara ett problem med Zyklon B – Degesh hade nämligen satt till ett ämne med kraftig lukt för att varna för giftet. SS började enligt historien att förhandla med Degesch om att ta bort luktindikatorn, men företaget var försiktigt. Det var ingen tvekan om att de visste vad Zyklon B skulle användas till och där var det inga bekymmer.

Problemet för Degesch var att patentet för Zyklon B gått ut för länge sedan och det enda skydd de hade kvar var för lukten. De var helt enkelt rädda för att tappa sitt monopol. IG Farbens Patent låg dock tryggt i ett neutralt land, någonting som Olof Palmes morfar hade ordnat,
SS försäkrade dock därför att detta inte skulle bli något
problem...

Det var tveklöst så att de tyska arméerna var beroende av IGs fabriker och de var högprioriterade mål för det allierade bombflyget. Den 12 maj 1944 bombades den viktigaste fabriken i Leuna och återigen stod Tyskland inför utsikten att förlora ett krig på grund av brist på ammunition och bränsle. Återuppbyggnaden av fabrikerna fick högsta prioritet och 350 000 arbetare fick igång produktionen inom en vecka. Den 28 maj var det dags för en ny bombräd och proceduren upprepades. För varje ny bombräd dränerades Tyskland på reservdelar. I juni hade produktionen av flygbränsle sjunkit till 10 % av tidigare siffror och i slutet av året var situationen så desperat att Hitlers rådgivare förslog att man skulle sätta in nervgaser. Nervgaserna, som gick under namnet N-stoff, var en synnerligen hemlig del av IG Farben. Från början var de tänkta att användas som insektsgifter men efter en "olycka" på laboratoriet visade det sig att dessa organiska fosforföreningar var
otroligt giftiga.

Hitler tvekade dock om man skulle sätta in nervgaserna i kriget. Problemet var nämligen att man inte visste om de allierade också förfogade över dessa vapen. Då flera av nervgaserna patenterats av IG förutsatte man att även de allierade kände till och producerade nervgas, man ville ju dessutom inte riskera rättegångar om upphovsrätt... Så var dock aldrig fallet. Med nervgas hade kanske kriget slutat på ett helt annat vis. Nu tog dock råvarorna slut och den 7 maj 1945 kapitulerade de tyska trupperna i Västeuropa. Medan de tyska trupperna la ner sina vapen brände ledningen på IG Farben alla arkiv, väl medvetna om att de skulle anklagas för krigsbrott. Två år senare, i maj 1947 väcktes åtal mot 24 av IGs direktörer som fick namnet Djävulens kemister. Trots god bevisning fälldes "otroligt nog" bara 13 av direktörerna och de fick fängelse i mellan ett och åtta år. IG bedömdes vara ett så korrupt företag att det splittrades och de ursprungliga företagen återbildades. Fyra av företagen finns kvar idag.

Trots IG Farbens brott mot mänskligheten har de processer och produkter som företaget skapat betytt enormt mycket för mänskligheten. Idag används Haber-Boschmetoden för att framställa konstgödsel – och det i ofantliga kvantiteter. Uppskattningsvis produceras hundratals miljoner ton varje år.

När vi äter växterna som drivits fram med konstgödsel kommer kvävet att hamna i proteiner och DNA i vår kropp och, tro det eller ej, men varannan kväveatom i dig kommer
från Haber-Boschprocessen.