På tal om telefoner och vad Ericsson kallade för "vår man i Moskva", Herr Erik Adolf Englund som arbetade outtröttligt för att utveckla och utöka telefonsystemet i det imperialistiska Ryssland fram till hösten 1917, då bolsjevikrevolutionen tvingade honom att återvända till Sverige. På den tiden, och ännu inte 40, hade han inte bara styrt företaget genom revolutionsförsöket 1905, utan han hade också upprätthållit oavbruten verksamhet under första världskriget. Naturligtvis resulterade utbrottet av dessa senare fientligheter i många olika problem. I korrespondens daterad november 1914 förklarar han, utan klagomål, att hans bil hade blivit rekvisitionerad och "tagit till kriget, jag kommer att få cirka 85% av värdet i en kompensationsbetalning, vilket inte är så illa med tanke på att det inte var" det är värt mer. "

Efter att han återvände till Stockholm 1917 placerades Englund i tjänst hos Ericsson. Hans erfarenhet av att utveckla ett telefonföretag på en marknad präglad av tekniska, politiska och ekonomiska problem visade sig vara mycket värdefull för hans nya arbetsgivare. Under 1920-talet återupprättade han framgångsrikt relationer med kontakter på den ryska marknaden och var inblandad i att driva Ericssons 500-växelsystem installerat i både Moskva och Rostov.

De expansiva ekonomierna och den tekniska utvecklingen i många delar av världen under intervallet mellan första och andra världskriget gav Englund olika driftiga uppdrag. Under hans direkta ledning byggdes nätverk i Italien, Grekland, Portugal och Turkiet, plus ett antal större järnvägskabelprojekt i Sverige. Englund drevs av behovet av att alltid driva utvecklingen framåt och att sprida de tekniska framstegen inom nya områden.

Åren där han var aktiv var en Klondike-period för tekniskt begåvade och driftiga människor, som inte var rädda för att våga sig ut i världen. Som jämförelse har dagens företagare med sina flygbiljetter och cocktails i affärsklassen ett något mindre färgstarka intryck.

Turkiet var med andra ord riggat och klart för teatern.

SÅ var det även med det " MAFFIASTINNA" Italien, men den drapan behöver vi ju inte ta en gång till så här på Julafton.

För naturligtvis, Sverige har ingenting med Libyen att göra någonsin, har aldrig haft helt enkelt!

Ännu mer naturligtvis, då bortsett från ett helt gäng med smådetaljer som till exempel ABB och Ericsson...

BTW, förresten försåg inte Ericsson Libyen med telefonväxlar och system redan före Telubaffären.....jo visst så var det ju, men det var väl konstigt, eller?

Telubaffären BTW var en svensk politisk affär, som var mycket uppmärksammad i början av 1981. Det statliga företaget Telub hade 1979 skrivit kontrakt att utbilda libyer inom teleteknik. När det 1981 framkom att den tekniska utbildningen även hade vissa militära användningsområden, blev pressen mot företaget sådan att såväl Telub som Libyen ansåg det vara bäst att avbryta verksamheten - man tycks av någon anledning ha ansett det viktigt att verka utan att synas. Så utbildningen genomfördes då istället av ett tyskt företag

Mot mitten av 1970-talet satsade många av världens teleindustrier på att sälja även teknisk utbildning, dock tydligen inte investorkontrollerade Ericsson.... Investor kontrollerade dock även Celsius som var delägare i Telub, så den manöverns syfte var bara vad den var. Det statliga företaget Telub i Växjö beslutade därför att utöver den tidigare verksamheten, som främst bestod av underhåll av försvarsmateriel, också påpassligt nog att försöka sälja teknisk utbildning. Vi blev fullkomligt slagna till häpnad...

År 1977 kontaktades företaget av en representant för den libyska försvarsmakten - som alltså inte kontaktade Ericsson som redan var etablerade i Libyen, rörande möjligheterna att köpa viss utbildning. Denna avsåg utbildning av teletekniker och teleingenjörer på gymnasienivå, syftande till kompetens för högskolestudier. Utbildningens längd varierade mellan tre och fyra år. Eleverna förväntades ha förkunskaper ungefärligen motsvarande genomgången grundskola.

Under de fortsatta förhandlingarna hade Telub vid olika tillfällen under åren 1977 och 1978 orienterat Utrikesdepartementet och Krigsmaterielinspektionen. Ärendet hade föredragits för utrikesminister Karin Söder i december 1977. Inom Utrikesdepartementet ansåg man att även om frågan var olustig - varför upplevde man denna olust undrar vi då försynt.., så saknade regeringen formell möjlighet att stoppa den, även den oklart grundade olustkänslan får vi väl anta. Från den svenska ambassaden i Tripoli hade Utrikesdepartementet fått varningssignaler, vi undrar naturligtvis därför vad dessa varningssignaler bestod av mer specifikt. I "hård konkurrens" med flera stora internationella företag lyckades alltså Telub efter långa förhandlingar i mars 1979 skriva kontrakt med Libyen om utbildning av 96 ungdomar i Växjö. När företaget gav offentlighet åt att man fått kontraktet, i "hård utländsk konkurrens"(?), lovordades detta givetvis i den ägardirektivstyrda opinionsbildningspressen. För genomförandet av utbildningen iordningställdes särskilda för verksamheten anpassade lokaler liksom förläggningar med mera i direkt anslutning till Telubs anläggningar i Växjö.

Frågan tog en ny vändning när tidningen Expressen i en artikel hävdade att Telub utbildade blivande terrorister från Libyen i Växjö. En av de mest högljudda kritikerna var den folkpartistiske riksdagsmannen Olle Wästberg. Det framkom senare i januari 1981 att den tekniska utbildningen även hade vissa militära användningsområden, vilket Telub "märkligt nog" inte hade klargjort då kontraktet på "libysk begäran" var hemligt - det var nämligen på den tiden mycket särskilt vanligt att Libyska medborgare ägnade sin fritid åt att läsa "diktaturens" alla handelsavtal.... Eleverna hade genomfört en kortare tids militär tjänstgöring och avsågs efter utbildningen tjänstgöra i den libyska luftförsvarsorganisationen. Några svenska försvarshemligheter avslöjades dock inte - det lovade man nämligen heligt och dyrt och hade så varit fallet så hade man givetvis erkänt detta.

Telub framförde inledningsvis att verksamheten hade stöd i det avtal som slöts mellan Sverige och Libyen redan år 1974 med syftet att bistå Libyen med viss utbildning. Även om det inte fanns någon laglig grund för att tvinga Telub att avbryta verksamheten blev pressen mot företaget och Libyen emellertid "sådan att såväl Telub som Libyen" ansåg det vara bäst att avbryta verksamheten varefter eleverna återvände till Libyen. Ett tyskt företag övertog därefter kontraktet. Den verkliga anledningen var därför också med största sannolikhet tre. Olof Palme, Bernt Carlsson och även Anna Lindh i någon omfattning.

Dessa tre hade garanterat en sak gemensamt de förstod att använda sig av hållhakar själva, men när deras hållhakar var kartlagda, ja då fick de ytterligare en sak gemensamt...

Bland annat genom presskampanjen i de ägardirektivstyrda opinionsbildningsmedierna kom ärendet med Telub att tas upp i Sveriges riksdag och även behandlas av Konstitutionsutskottet för plötsligt så var det bara klart att det handlade om att utbilda terrorister - samtidigt som Ericsson var etablerat i Libyen... De socialdemokratiska reservanterna ansåg pliktskyldigt att Telubärendet ej handlagts med tillräcklig omsorg av statsråden Karin Söder (utrikesminister), Staffan Burenstam Linder (handelsminister) och Eric Krönmark (försvarsminister). Av riksdagen prickades statsrådet Burenstam Linder för sin handläggning. Statsråden Söder och Krönmark undgick prickning Pfjuuueeh... då två av Vänsterpartiet kommunisternas ledamöter "oväntat" beslöt sig för att inte rösta för prickning i deras fall.

Regeringen tillsatte också Telubutredningen, under ordförandeskap av Carl Åbjörnson som var en passande pliktskyldig byråkrat och jurist, för att närmare granska affären. Utredningen redovisade sina slutsatser i betänkandet "Telubaffären".

Så vem var då den där tredje personen ovan som knappast en enda svensk känner till?

Bernt Wilmar Carlsson (21 november 1938 - 21 december 1988) var en svensk socialdemokrat och diplomat som tjänstgjorde som assisterande generalsekreterare för FN och FN: s kommissionär för Namibia från juli 1987 tills han dog på Pan Am Flight 103 , som sprängdes över Lockerbie , Skottland den 21 december 1988 - av "Libyska terrorister"....

Han var milt uttryckt engagerad i att stoppa kolonialväldesfasonerna på riktigt.

Han sade så här en gång till en bekant i ett annat sammanhang:

- "De krossade saker och tittade igenom mina papper. Sedan bara för att se till att jag visste att det inte var ett enkelt inbrott så staplade de mina pengar i mitten av vardagsrumsmattan." ... "Men prata inte om det, och jag kommer inte att rapportera det. Det skulle bara ge jävlarna sin lilla seger."

I början på år 1986 så mördades Olof Palme.

Hur detta kopplar vidare sambandsmässigt till den svenska nationalikonen Hillary, det kommer vi att redovisa vidare löpande så häng med nu när kärnan i den Djupa Staten är på väg upp i ljuset av verkligheten!