Förändringskrav

2019-12-06

Om vi vill att människor ska sluta kriga, då måste vi själva sluta kriga med människor runt omkring oss, oavsett hur vi gör det. Även ett argument mellan nära och kära (eller något annat vi tror är obetydligt) förstärks någonstans på något sätt i det allmänna medvetandet och förvandlas till fysiska konflikter mellan nationer, religioner, etc. Det handlar om att sträva i en riktning.

De saker vi gör här, just nu avgör framtiden vi upplever och vi kan utrota krig, hat, sjukdomar och svält genom att förändra oss själva till att återspegla oss som de medvetet medvetna, medkännande – sympatiska – individer som vi vill se ska befolka jorden i emotionellt självförståelsemässigt baserad resonans. Vi måste vara - utgöra - dessa individer själva och för de allra flesta av oss innebär det ett arbete, att vi måste bli dem – att vi måste förändra oss själva – att vi måste utvecklas.

Hur kan vi förvänta oss att någon annan ska bli mer hänsynstagande eller medkännande mot sina medmänniskor om vi själva inte kan respektera oss själva tillräckligt för att göra det? Det kan vi givetvis bara göra genom att förstå oss i oss själva! Vi är människor som anser oss medvetna om de saker som är fel med världen och de förändringar som behöver göras, så varför inte på allvar ägna oss åt strävan efter personlig förändring – utveckling – att utgöra den förändring som vi vill se omkring oss?

Vi behöver bara titta runt omkring oss själva för att se att vår värld är sönderbruten. Det verkar vara milt uttryckt svårt för de flesta människor att hitta varaktig lycka, de allra flesta tycks liksom leta efter den på fel ställe och detta medan ett slags korrupt, självupptaget så kallat ”etablissemang” verkar ännu mer olyckligt och vilset, fortsätter att blåsa planeten i småbitar för ännu mer personlig vinning. De flesta ”vanliga” människor kämpar faktiskt alltmer med negativa, själviska och likgiltiga tendenser hos sig själva, som håller oss från att skapa en ny värld lika mycket som de filosofiskt materialistiska moraliska brott som det så kallade etablissemanget begår mot andra.

Vi har därför också glömt hur man behandlar varandra som medmänniskor utifrån att vi respekterar oss själva som individer, som försöker överleva och skapa ett liv värt att leva. Vi har till stora delar glömt vad som är meningen med att leva så vi börjar med att dö långsamt – vi är nu så rädda för att dö så att vi vågar inte leva. Vi har glömt att vi alla är här för att nå för samma mål – att leva i verkligheten som alltid förändras – nu – att njuta av livet genom våra känslor, som inte kan vara konstanta eftersom då finns de inte, varför vi också alltid måste förändras och utvecklas, och att göra detta med så lite konflikt eller kaos som möjligt.

Vissa människor – som är långt utom sig själva och därför också söker den separation som skapar egoism – skapar därför också konflikter ur luften som andra tvingas att svara på och de gör det av en bristande kärlek till sig själva – ett självförakt, som utgör bränsle för deras ilska, frustration och därmed också deras förmåga att älska eller respektera andra andra människor.

Vi måste förändra vårt sätt att fungera som ett samhälle, tillsammans som individer och när vi förstår de saker vi alla anammar som vårt eget beteende – inte bara det hagalna ”etablissemanget”, utan även den vanliga människans – så kommer vi inte bara att vilja göra förändringar i omvärlden. Vi kommer verkligen att göra dem, vi kommer att bli den förändring som vi uttrycker att vi vill se omkring oss. Det är förståeligt att så många människor vill förändra den yttre världen och få ett slut på uppenbart onödiga indelningar, hat och likgiltig och det är därför som folk har anammat aktivism genom tiderna, börjat agera, men det är ofullständigt om det inte åtföljs av personlig förändring – en utveckling som resulterar i ett vidare förändrat agerande – ett beteende. Det måste helt enkelt till en kontinuerlig förändring hos individen för att samhället skall kunna förändras utvecklas.

Om jag vill att världen eller människorna omkring mig ska förändras, så måste jag alltså förändra mig själv – jag måste utvecklas. Jag måste ändra på saker inifrån och göra livet bättre för alla runt omkring mig innan jag kan ha något hopp om att få se världen förändras, och detta sätter mig, och var och en av alla andra som en följd, i ett helt nytt läge och eget perspektiv. Att vara en del av alltet gör att en förändring av sig själv förändrar allt.

Vi behöver inte göra något stort eller spännande för att vara verkliga revolutionärer eller för att förändra världen – allt som vi behöver göra är att förändra oss själva. Allt vi behöver göra är att granska våra egna individuella liv och hur vi interagerar med andra (liksom hur vi förhåller oss till oss själva) för att bestämma vilka förändringar som faktisk behöver göras, och för att utgöra dem. Den svåraste delen är att faktiskt hålla fast vid att förändringen som dynamik alltid måste fortsätta, det är att leva – att stanna den processen är att dö, men om vi är villiga att delta i protester eller hålla stora tal, då bör vi ju faktiskt även vara villiga att ägna oss åt vår egen personliga transformation.

De flesta människor förstår inte att vår egen inställning är avgörande för den nya livsstil som vi vill skapa och att vi faktiskt måste intensifiera och utgöra exempel på personlig förändring om vi vill att andra ska följa efter.

Vill du fortsätta läsa texter av Carl Norberg?

Lämna ett svar

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
rss-square