Den ”stolta” politiska svenska historien är kantad - består enbart av ändlösa intellektuella tragedier. Många politiker slår sig därav för bröstet och försöker gala högst från denna intellektuella dyngstack. Man kan väl säga att antingen så förstod de ingenting eller så medverkade de till att systemet för arbetsdelning aldrig någonsin till sitt fundament var utsatt som en del av någonting som egentligen var avsett att förändras.

PENGAR STYRDE EKONOMIN SOM STYRDE POLITIKEN OCH INTE FÖR EN ENDA SEKUND HAR MAKTEN ÖVER SKAPANDET AV PENGARNA, ALLTSÅ ALDRIG NÅGONSIN, VARIT PÅ TAPETEN FÖR ATT UTSÄTTAS FÖR FÖRÄNDRINGAR.

Bankerna – makten över pengarna – har av en eller annan anledning aldrig ifrågasatts i detta! Det enda som har varit ifrågasatt är fördelningen av dessa pengar som har skapats av bankerna till en kostnad av ränta för människor och samhället!

Eftersom bankernas kreditpengar inom BIS och IMF styr de ekonomier som styr politiken på så vis att en statsminister nu i princip inte ens kan köpa sig en skjorta utan bankernas medgivande, så tycks ändå osannolikt många människor fortfarande vilja tro att det är – politikerna - som bestämmer?

Så länge makten över pengar är enskild, så är ingen makt allmän eller demokratisk, i ett samhälle där pengar styr den ekonomi som styr politiken.

Det är fullkomligt löjeväckande och obegripligt hur så många människor så aktivt kan välja att bortse i från denna så fundamentala betydelse för den demokratiska funktionens värde. Politiker kan stifta hur många lagar och förordningar de vill för att vilseleda människor, men så länge som makten över pengarnas skapande är enskild, så spelar ingenting annat någon som helst roll för utvecklingsriktningen i och för samhället.

Dit efterfrågan går, dit går också ekonomin.

Det finns bara ett sätt att komma ur denna ”lågkonjunktur”:

Det finns ingen återhämtning för ekonomin utan konsumenternas efterfråga och konsumtion. Konsumenternas efterfråga börjar i konsumentledet, inte genom stödjande av vinstmaximerande banker och företag, – med hopp om att vinstmaximerande verksamheter ska skapa arbetstillfällen. Tal om samhällsansvar för vinstmaximering är en rent fundamental motsägelse i sig själv, det är två olika saker som begrepp och med olika innebörd - betydelse.

I ett kreditsystem som BIS och IMF kommer kreditbildningspunkten att styra ränteflödesnettot till bankerna i en för alltid växande omfattning, det skapar ingen hållbarhet för samhället. Det skapar slutet på samhället, i den form som vi känner till detta.

Det finns bara ett sätt att få ner mer pengar i fickorna på konsumenterna (för att finansiera deras efterfråga) – och att återvinna pengar tillbaka in i ekonomin – vilket innebär att radikalt reformera det valutafinansiella systemet och att demokratisera det politiska systemet.

Produktion för produktionens skull, utan den inhemska efterfrågan, dvs. produktion för lager eller för export – där den senare endast gynnar konsumenterna utomlands snarare än den inhemska arbetskraften – är bara social-ekonomiskt värdelösa åtgärder som bara gynnar dessa företag snarare än befolkningen.

Bara ett rent idiotiskt system med sina överstepräster kan hävda att utbudssidans aktiviteter med någon som helst nödvändighet kommer att skapa efterfrågan. Endast dårar skapar en produkt först, för att sedan blint hoppas att någon kan ha någon nytta av denna senare. Utbudsstyrd-ekonomi är inget annat än desperat hopp om en mager samhällsansvars-effekt hos vinstmaximeringen, det kommer aldrig lösa problemen med en evigt minskande real ekonomi som dessutom drivs av en finansiellt betingad cancer.