Den segregation, det utanförskap och den långvarigt okontrollerade invandring som nu driver den grova brottsligheten har naturligtvis inte uppkommit plötsligt. Ansvaret för många års ogenomtänkt politik – och oförmågan att ta itu med problemen – delas av många. Också av mitt parti Moderaterna.

Men statsministern har fundamentalt fel i beskrivningen av verkligheten. Han pratar gärna om brett ansvar, men är inte själv beredd att TA ansvar.

Först och främst: Det är helt fel att det inte skulle gått att förutse den här utvecklingen. Många varnade för den redan på 1990-talet, och ska jag bara nämna en av dem, så är det Mauricio Rojas. Alice Teodorescu Måwe och många andra röster tog vid på 2000-talet.

Därefter har rösterna blivit många och initierade. Problemen med stor invandring och dålig integration – och de långsiktiga riskerna för djupt utanförskap, starka sociala spänningar och grov brottslighet – har lyfts av många och med konstruktiva avsikter. Så utvecklingen har i allra högsta grad kunnat förutses. Men alltför många i politiken bortsåg alltför länge från detta.

Att Löfven ens försöker förneka detta visar hur grunda insikter om Sverige som han och hans regering har. Och det reser betydande tvivel om hur ärligt talet om ansvar egentligen är.

För det andra: Moderaterna erkänner utan omsvep att vi har ett delansvar. Även vi borde ha agerat tidigare, tydligare och kraftfullare. Och i den mån mitt parti har bidragit till att smäda och frysa ut de röster som ville och vågade lyfta problemen, så förtjänar de min och mitt partis förbehållslösa ursäkt.

Att blicka bakåt och lära av misstag och missgrepp är alltså nödvändigt. Men inte tillräckligt. Man måste också TA ansvar genom tydlig politisk omprövning och konkret handling.

För det som Stefan Löfven inte alls kan se, ser nästan alla andra: Det är ju alldeles uppenbart att gängkriminaliteten, skjutningarna och avrättningarna är starkt kopplade till alltför stor invandring och alltför dålig integration. Hur kan man ens låtsas något annat?

Moderaterna har därför sedan flera år lagt om vår invandringspolitik, som numera är stram och konsekvent. Vi har utvecklat nya reformer för att snabbare lära sig svenska språket och för att färre ska leva på bidrag. Vi har skärpt vår kriminalpolitik, så den kan rå på en grövre brottslighet. Vi driver skarpa lagförslag i riksdagen. Vi bjuder in forskare och andra experter till diskussion att nu vara med och forma vårt program för framtiden. Även många av de röster som längst har varnat för den utveckling vi nu ser.

Men vad gör den här regeringen som snart går in på sitt sjätte år i Rosenbad? Stefan Löfven talar om ansvar men bekräftar gång på gång att han antingen saknar insikt om problemen, eller förmågan att göra något åt dem, eller både och.

Istället är regeringen och deras stödpartier på väg att gå från illa till värre: Socialdemokraterna undergräver all trovärdig invandringspolitik med ännu mer generösa regler för anhöriginvandring samt 7000 uppehållstillstånd för vuxna utan asylskäl (den så kallade gymnasielagen). De säger nej till kraftfulla politiska förslag som kan bryta våldsspiralen och den förödande tystnadskulturen runt de kriminella. Och de reducerar nationella politiska samtal i ett krisläge till tarvligt politiskt spel genom att utesluta Sverigedemokraterna från att ens vara med i diskussionen.

Socialdemokraterna är dessutom överlag sena i starten, håller lågt tempo och levererar inte ens de reformer som de redan tidigare har enats om över blockgränsen, såsom terroröverenskommelsen 2017. Och det finns inte ett spår av självkritik över vad regeringen har misslyckats med sedan Stefan Löfven fick makten 2014.

Ingen i Sverige är intresserad av mera prat. Det som nu sker är dubbelt dåligt för landet. För det tillåter våldet att bara fortsätta. Och det undergräver tilltron till allt politiskt ledarskap. Det är farligt och destruktivt. Det underminerar våra demokratiska processer och den tillit som måste finnas mellan väljare och valda.

Det är nu uppenbart att ansvaret måste utkrävas av väljarna senast i valet 2022. Moderaterna är beredda att axla regeringsmakten och göra allt det som måste göras för att ta itu med Sveriges svåra problem, så att vi därefter kan börja ta fasta på vårt lands många möjligheter.