Nobelpristagarekonomen Paul Krugman, som verkligen kan sägas utgöra ett fullgott exempel på det intellektuella tillståndet i det västerländska samhället och på hur lite man uppenbarligen behöver förstå för att få ett Nobelpris, den ledande ekonomen James Galbraith är i allt väsentligt helt överens med Krugman, vilket beskriver att man behöver inte begripa någonting alls.

Dessa säger sig exempelvis därför följdriktigt ha insett att regeringarnas försök att stötta upp priset på giftiga tillgångar i form av havererade krediter, genom att socialisera alla de eventuella förlusterna, inte kommer att hjälpa någon. Om huruvida dessa av samhället så hyllade stortänkare, verkligen egentligen begriper att den totala återbetalningsförmågan hos en nation inte ökar utifrån en omfördelning av betalningsbördan, det vågar jag allvarligt talat inte uttrycka mig om.

Men så mycket kan nog alla drista sig till att säga, att om till och med Paul Krugman begriper att en socialisering av förluster inte ökar någon återbetalningsförmåga i stort, då kan precis vem som helst förstå detta.

Den intellektuella vetenskapliga soptipp där det nationalekonomiska tankegodset rätteligen hör hemma, är inom kort en själslig miljöfråga.