Turen har nu kommit till Argentina vad gäller den historiska aspekten och kopplingarna till Sverige, detta är mycket bra att känna till när vicepresidenten i Argentina heter Christina Fernandez Kirchner

Juan Perón deltog i militärkuppen 1943 och blev arbetsminister. Han blev populär hos arbetarklassen och 1945 försökte kollegorna avsätta honom. Efter omfattande protester och demonstrationer, främst från arbetarklassen blev han kvar i regeringen. År 1946 valdes han till president. Påverkad av bland annat den italienska fascismen genomförde han nationaliseringar av industrin och andra reformer vilket gjorde honom mycket populär hos arbetarklassen men hatad av medel- och överklassen. Mest hatad såklart av de som exploaterade landet mest...

Peróns politik undertryckte den "fria pressen" a.k.a privatfinansierade - och liberala kretsar, men tillät fackföreningsrörelsen att växa sig stark och stärkte sin egen ställning och popularitet genom de sociala reformprogrammen parade med stark nationalism. Utrikespolitiskt lanserade han den så kallade tredje positionen, fristående från såväl kapitalism som kommunism och gick till hårda angrepp mot bland annat USA och Storbritannien. Han begrep väl knappast var roten till det onda fanns

Efter en allt sämre ekonomi i landet störtades Perón i en militärkupp 1955. Han gick i landsflykt till Spanien där han fortsatte vara en politiker i bakgrunden. Han var bosatt i Puerta de Hierro, en av Madrids exklusiva stadsdelar. Under tiden i Spanien hade han en väl utbyggd underrättelseorganisation med hjälp bland annat av Aerolineas Argentinas-anställda som smugglade information till och från underjordiska organisationer i Argentina. Han återvände 1973 och valdes på nytt till president, men avled året därpå. Motsättningarna var då stora, även inom hans egen peroniströrelse.

Perón var i andra äktenskapet gift med Eva "Evita" Perón, som avled 1952. Hans tredje hustru, Isabel Perón, övertog presidentskapet 1974, men avsattes genom militärkuppen den 24 mars 1976.

Den ökända Statskuppen i Argentina 1976 var en "högerkupp" som störtade Isabel Perón som president Argentina den 24 mars 1976. Milton Fridman fick ju ett Nobelpris för att kunna lansera sina oantastliga ekonomiska teorier. En militärjunta installerades för att ersätta henne; Detta leddes av generallöjtnant Jorge Rafael Videla, Admiral Emilio Eduardo Massera och brigadegeneral Orlando Ramón Agosti .

Den politiska processen som inleddes den 24 mars 1976, fick det officiella namnet " National Reorganization Process ", och juntaen, även om den inte var med sina ursprungliga medlemmar, förblev vid makten tills återvändandet till den demokratiska processen den 10 december 1983 ...? .

Denna statskupp hade enligt upgift planerats sedan oktober 1975 - vilket vi alltså tar med en gruva salt och Förenta staternas UD hade kännedom om förberedelserna två månader före dess genomförande. Den amerikanska utrikesministern Henry Kissinger skulle träffas flera gånger med argentinska militärledare efter kuppen och uppmanade dem att förstöra sina motståndare snabbt innan gap och skrik över kränkningar av mänskliga rättigheter växte i USA...Hur var det nu med Chile....

Men för att göra den delen enkel att förstå så tar vi detta med vad världsbanken uttryckte 1972:

Ett lands centrala nervsystem är dess telekominfrastruktur…

Ericsson började leverera telekomutrustning till Argentina runt sekelskiftet. Försäljningen växte snart till betydande belopp. År 1920 uppgick de till 0,7 miljoner kronor, vilket motsvarar två tredjedelar av Ericssons export till hela kontinenten. Samma år förvärvade Ericsson en ägarandel i ett litet telefonföretag, Compania Enterriana de Teléfonos SA (CET) som verkade på landsbygden. I början av 1920-talet grundade Ericsson också ett försäljningsföretag i Buenos Aires som heter Compania Sudamerica de Teléfonos LM Ericsson (CSE).

För att bredda sin verksamhet inom nätverksamheten bildade Ericsson en allians med Compania Argentina de Teléfonos SA (CAT), ett företag som bildades två år tidigare. (De båda företagen fortsatte att operera oberoende.) Samtidigt blev Ericssons ärkerival, det amerikanska företaget ITT, ägare till Argentinas största telefonoperatör Unión Telefónica. Scenen sattes återigen i strid mellan Ericsson och ITT där Investor fanns inblandade på båda sidor…

Striden hade därför knappast börjat när den avstannade. Anledningen var att Ericsson i början av 1930-talet ”blev intrasslade” av Ivar Kreugers affärer och hade en komplicerad ägarstruktur där ITT var en större ägare...Redan då var alltså det centrala nervsystemet vad det var...

Så kommer vi därför till någonting som heter Luxburgaffären.

Vad är nu detta? Detta är en sammanfattning av Luxburg-affären.

I korthet hade Tysklands chargé d’affaires i Buenos Aires telegraferat och föreslagit att man skulle sänka argentinska fartyg. Telegrammen skickades emellertid inte från hans ambassad till Berlin. De skickades från den svenska legationen i Buenos Aires till utrikesdepartementet i Stockholm för vidarebefordran till Berlin. Att man förmedlade telegram på det sättet var inte helt ovanligt.

Amerikanerna ”snappade upp” telegrammen. Man valde att presentera dem för världen. Därmed visade man dels Argentina vad tyskarna gick för, dels världen vad svenskarna gick för. Det svenska svaret var att man inte haft en aning om telegrammens innehåll eftersom de var chiffrerade….

Det var nu inte så mycket till ursäkt. Jämförelsen i teckningen är inte så dum; att förutsätta att chiffrerade budskap från krigförande nationer bara innehåller snälla och civila frågor är lika naivt och farligt som att utgå ifrån att ett vapen är oladdat – det är svenskt som bortförklaring betraktat.

Hur som helst rann affären ut i sanden, i alla fall såvitt allmänheten förstod saken. Affären ledde dock till att den svenska Swartz-regeringen tvingades avgå, så helt rent rann den alltså inte ut i sanden. Det blev nyval i oktober och för första gången blev det en regeringen som inte svenska kungen var med och bestämde sammansättningen av. Det var inte fullt så oviktigt som det kanske låter.

Skulden lades på K.A Wallenberg

Så tar vi lite om Arvid Lindman:

Salomon Arvid Achates Lindman (i riksdagen kallad Lindman i Stockholm), född 19 september 1862 på Österby bruk i Films socken i Uppland, död 9 december 1936 i en flygolycka vid Croydons flygplats i Storbritannien, var en svensk högerpolitiker, sjöofficer och industriledare. Han var riksdagsman 1905–1935, statsminister 1906–1911 och 1928–1930, partiledare för Allmänna valmansförbundet 1912–1935 och för Lantmanna- och borgarepartiet 1913–1935, dock med ett kort undantag under utrikesministertiden 1917. Han var även generaldirektör för Telegrafstyrelsen 1904–1907, men var tjänstledig större delen av tiden, samt styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson 1916–1925.

Arvid Lindman föddes på Österby bruk i Films socken i Uppland som son till bruksdisponent Emil Achates Lindman och Ebba Carolina, född Dahlgren (1827–1929).[1] Han studerade vid högre allmänt läroverk i Hudiksvall 1873 till 1876 och blev 1876 inskriven vid Kungliga Sjökrigsskolan, där han tog sin sjöofficersexamen 1882 tillsammans med Marcus Wallenberg – Häradshövdingen…

Lindman blev underlöjtnant vid flottan 1882, deltog i ångfregatten Vanadis världsomsegling 1883–1885 samt utnämndes till löjtnant 1887. Han tog 1889 avsked från flottan på tre år, men kvarstod utan lön, blev kapten 1892 och övergick samma år till flottans reserv, utnämndes 1905 till kommendör vid flottan samt 1907 till konteramiral i flottans reserv.

Lindman var tidigt intresserad av affärslivet och industriell verksamhet. Han anställdes 1889 hos AB Iggesunds bruk och blev verkställande direktör där 1892. Samma år blev den unge företagsledaren vald till ledamot av Gävleborgs läns landsting, vilket han var fram till 1905. Han ledde bruket fram till 1903 då han blev VD vid Strömbacka bruks AB, en post han upprätthöll till 1923. Därutöver var Lindman bland annat VD för LKAB 1901–03 och 1904 tillträdde han som Telegrafstyrelsens generaldirektör. Åren 1916–1925 var han styrelseordförande i Telefonaktiebolaget L M Ericsson.

Lindman hade 1902 erbjudits posten som finansminister i Boströms andra ministär, men tackat nej. Lindman, valdes hösten 1904 till länets riksdagsman i första kammaren, och blev riksdagsman där i januari 1905. Som nybliven riksdagspolitiker var han medlem av Första kammarens protektionistiska parti. I augusti 1905 utnämndes Lindman till sjöminister i Lundebergs samlingsregering. Han avgick tillsammans med resten av regeringen i november samma år. Lindman utnämndes 1905 till överadjutant i H.M. Konung Oscar II:s stab.

Så tar vi lite Wallenberg:

Knut Agaton Wallenberg var intensivt engagerad i olika samhällsfrågor, inte minst i Stockholms utveckling. Han var under drygt 30 år aktiv i kommunalpolitiken i huvudstaden, som ledamot i Stockholms stadsfullmäktige 1883–1914. Han var också riksdagsledamot i första kammaren i mer än ett årtionde, 1907–1919, och utrikesminister under krigsåren 1914–1917. I sin position som utrikesminister sågs han, framför allt av vänstern, som en motvikt till de tyskorienterade krafterna i regeringen. Hur det var med den saken i verkligheten med avseende på Bofors licenstillverkning av kanoner åt Krupp….

Och så lite Warburg:

I Stockholm blev Karl Johan Warburg 1901 bibliotekarie vid det nyinrättade Nobelbiblioteket som av honom organiserades och som han förestod till 1909. Samtidigt var han referent för tysk och skandinavisk litteratur vid Nobelinstitutet (1901–1912). Sedan Oscar Levertin 1906 avlidit, kallades Warburg 1909 till hans efterträdare som professor i litteraturhistoria vid Stockholms högskola, tog avsked 1917, men skötte ämbetet på förordnande till sin död.

Åren 1904–1915 samt 1917–1918 var Karl Johan Warburg ledamot av Stockholms stadsfullmäktige och arbetade där bland annat för upprättande av ett Stockholms stadsbibliotek, och han satt i riksdagen 1905–1908 i andra kammaren för Stockholms stads valkrets, dit ej minst hans svenska hållning i unionsfrågan banat honom vägen och där han, med starkt bevarad självständighet, tillhörde liberala samlingspartiet. Warburg var ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg i Göteborg (1884), av Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia (1897) och av Vitterhetsakademien (1905).

Warburg höll förresten till mest nere i Göteborg, preci som det sista namnet i denna lilla exposé:

Dan Broström var riksdagsledamot i andra kammaren 1906–1911 för Göteborgs stads valkrets samt ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1901–1916. I riksdagen tillhörde han, som liberal kandidat, Liberala samlingspartiets riksdagsgrupp. Han var omväxlande ledamot och suppleant i bevillningsutskottet och engagerade sig inte minst i sjöfarts- och handelspolitik. Broström var ledamot av diplomat- och konsulatskommittén 1905–1906, av kommittén för revision av tulltaxan 1906, av sjöförsvarskommittén 1906–1910, av handelsrådet 1912-1914, av vattenfallsstyrelsen 1913–1920, av järnvägsrådet 1917–1925, av tull- och traktatkommittén 1919–1922 samt sakkunnig vid revisionen av skeppsmätningslagstiftningen 1908–1911. Han var också sjöminister 1914–1917.

Så ingen i den svenska inblandningen hade en aaaaaaning om vad som hade pågått, trots att Lindman träffade Lenin i Stockholm precis innan denne for till Ryssland just från Stockholm….

Publiceringen av Luxburgs förolämpande meddelanden ledde till en het debatt i den argentinska kongressen. Sedan april hade en stark pro-allierad lobby, både av parlamentet och allmänheten, krävt att bandet med Tyskland skulle brytas. vissa ville att Argentina skulle gå in i kriget på de allierades sida. Imponerad av offentliga massdemonstrationer röstade nu en stor majoritet för avbrott i diplomatiska förbindelser. Luxburg själv förklarades persona non grata och internerades. I motsats till sin politik mot andra neutrala stater förutom Sverige såklart, så försökte det tyska ledarskapet att hålla Argentina neutralt och bad om ursäkt för diplomatens faux pas – snedsteg. Fortfarande var det den argentinska presidenten Hipólito Yrigoyens (1852–1933)hårt hållna motstånd mot brottet som förhindrade landets inträde i kriget. Mycket har av hyfsat uppenbara skäl spekulerats om orsakerna till Yrigoyens hållning. Ekonomiska skäl såväl som rivaliteten med Brasilien och USA för ledarskap i Amerika var motiverande faktorer för många som inte såg vad som fanns bakom kulisserna.

Vi kan väl säga så mycket som att en hyfsat gemensam nämnare i detta sammanhang kan uttryckas som Aktiebolaget Svenska Ostasiatiska Kompaniet.

Så tillbaka till Argentina och militärkuppen 1976:

När president Juan Perón dog av naturliga orsaker den 1 juli 1974, efterträddes han av sin fru (då vice vice president) María Estela Martínez de Perón, även känd som "Isabelita." Trots sitt krav som landets rättmätiga härskare förlorade hon snabbt politisk kraft och makt på grund av inte minst mediala insatser styrda från utlandet. En grupp militärtjänstemän, som Perón gav i uppdrag att hjälpa vice presidenten tog kontrollen i ett försök att återuppliva Argentinas försämrade politiska och sociala klimat. Denna skiftning i styrning banade märkligt nog vägen för efterföljande kupp.

Den 5 februari 1975 lanserades Operativo Independencia . Denna interaktion i full Vietnam- stil syftade till att eliminera miliser i Tucumán- djungeln, som hade upprätthållit fästen i området redan i maj 1974. I oktober delades landet in i fem militära zoner, där varje befälhavare fick full autonomi för att släppa loss en noggrant planerad våg av förtryck.

Den 18 december startade ett antal krigsflygplan från Morón Air Base och angrep Casa Rosada i ett försök att störta Isabel Perón. Upproret avbröts fyra dagar senare genom skiljedom av en domare.

Men militären lyckas ta bort den enda återstående officer lojal till regeringen, flygvapnets befälhavare Héctor Fautario. Fautario drog på sighård kritik från armén och marinen på grund av hans hårda motstånd mot deras förtryckande planer och för hans vägran att mobilisera flygvapnet mot milisfästen i norr. Fautario var Videlas sista hinder i hans strävan efter makt.

I januari 1976 hade gerillas närvaro i Tucumán reducerats till några få platåer. Under tiden bidrog militären, med fullt stöd av den lokala eliten och USA innan han till slut tog makten.

Strax före 01:00 arresterades president Martínez de Perón och fördes med helikopter till El Messidor-bostaden. Klockan 03:10 avbröts alla TV- och radiostationer. Regelbundna sändningar avbröts och ersattes av en militärmarsch, varefter den första kommunikén sändes:

Befolkningen underrättas om att "landet idag är under operativ kontroll av de gemensamma cheferna för de väpnade styrkorna. Vi rekommenderar alla invånare att följa bestämmelser och direktiv som härrör från militär-, säkerhets- eller polismyndigheterna och att vara ytterst försiktiga för att undvika individuella eller gruppåtgärder och attityder som kan kräva drastiskt ingripande från den operativa personalen." Signerad: General Jorge Rafael Videla , Admiral Emilio Eduardo Massera och Brigadgeneral Orlando Ramón Agosti .

Ett tillstånd av belägring och krigslagar implementerades, då militär patrullering spriddes till varje större stad. Morgonen var till synes oöverträffad, men när dagen framskred multiplicerades fängelserna. Hundratals arbetare, fackföreningar, studenter och politiska aktivister bortfördes från sina hem, sina arbetsplatser eller på gatorna.

Juntan antog den verkställande makten fram till 29 mars när Videla utsågs till president. Kongressen upplöstes och en enhet som kallas Legislative Advising Commission (på spanska: Comision de Asesoramiento Legislativo - CAL) intog en lagstiftande roll.

Mänskliga rättighetsaktivister uppger att efter kuppen och det därpå följande smutsiga kriget " försvann " eller dödades cirka 30 000 människor, främst unga motståndare till militärregimen . Militära män som var ansvariga för morden skonade ofta gravida kvinnor under en tid och höll dem i förvaring tills de födde, innan de dödade dem och man gav barnen till barnlösa militära familjer. Gamle fine Kissinger försäkrade privat militärregimen att de skulle ha fullt stöd från USA: s regering i deras krig och därtill hörande handlingar, ett löfte som motsattes av den amerikanska ambassadören i Argentina vid den tiden, Robert Hill.