19 oktober 2012

Det slår mig med avseende på Nobelprisen för fred och ekonomi att det finns egentligen bara tre alternativ för ekonomisk politik :

I : Expandera planeten och de resurser som finns på den med 50% eller mer.

II : Minska efterfrågan på resurser och minska antalet människor som förväntar sig en rättvis behandling (dvs att inte utnyttjas).

III : Ge upp detta dysfunktionella system som ovillkorligen ändå kommer att krascha och hitta ett nytt ekonomisk paradigm. Alltså bryt situationen med krav på oändlig finansekonomisk tillväxt på en ändlig planet till bankernas förmån.

Förhoppningsvis kommer du att inse att alternativ 1. är mitt lilla skämt och att alternativ 2. ligger inom ramarna för storhetsvansinnets fantasier.

Tyvärr för oss, så är många av de som sitter i mäktiga positioner i världen, hoppfulla om att uppnå något motsvarande alternativ 1. (T.ex. att kolonialisera Mars) och är ganska säkra på att lösa detta genom att uppnå alternativ 2, att lösa skuldproblem genom att öka skuldbördan...

Därför fortfarande det inte ens nära ännu för någon att överväga alternativ 3. Det verkar ju som om alternativ 2. är det historiska prejudikatet för att lösa ekonomiska problem, i allmänhet genomförs detta genom krig och biprodukter av detta - svält, sjukdom, migrationsrörelser och social maktlöshet etc. Skillnaden denna gång är att hela skuldcykeln nu är till ända baserat på återbetalningsoförmågan som skapas av räntekostnadstillväxten.