Det är väl ändå inte på det viset att de presstituerade på allvar förväntar sig att vi skall tro på att vad som enligt deras förda resonemang följaktligen utgör ett minskat antal pengar i cirkulation, leder till någonting annat än en minskad ekonomisk aktivitet i form av handel med varor och tjänster. Det är det första.

Det andra är att krediter under sin omsättningstid medför en detalj i form av en ökande kostnad över denna tid, en detalj som kallas för ränta, vilken i sig själv skapar ett ackumulerat tillväxtkrav, alltså ett krav på en ökad penningmängd för att försörja kostnaderna för sedan tidigare skapade krediter.

Detta evigt växande finansiella tillväxtkrav skall alltså i grunden försörjas av organisk (tillförda - infuserade - verkliga värden) ekonomisk tillväxt, detta för att inte pengarnas - krediternas beskrivande värde skall haverera - förändras. Alltså fler eller färre pengar - krediter som beskriver ett givet värde. För en riksbank kallas detta prisstabilitet, vilket råkar vara just det penningpolitiska målet, alltså värdet på bankernas krediter.

Problemet uppstår när den organiska ekonomiska tillväxten av en eller annan anledning inte längre räcker till för att försörja det krav på evig finansiell tillväxt som skapas av att pengarna är krediter, som har en kostnad av ränta.

Detta skulle väl möjligen kunna hanteras om räntekostnaden återcirkulerades till sin helhet tillbaka in i ekonomin, men nu tycks det dock vara på så vis att de rikaste blir allt rikare och att alla andra blir liksom av en händelse precis lika mycket fattigare..

Ty i ett kreditbaserat system så är det ju så att någons pengar alltid utgör någon annans skuld, detta är dock tydligen mycket svårt för journalister att inse - fömedla... Att då den som upptar ränta i kombination med skapandet av krediterna i ett sådant system till slut ovillkorligen kommer att förfoga över alla andras skuld - kreditpengar, blir därför ovillkorligen en sönderfallande hemlighet i ljuset av upplysningen om verkligheten.

God morgon.