Häng med nu för nu börjar det gunga ordentligt i Sverige, eller som man säger på sjöhavet - det rullar.....

I svensk sjöfartstradition finns få saker så mytomspunna som handelssjöfarten på fjärran östern. Mycket av denna mystik härrör från det mycket framgångsrika Ostindiska Compagniet som drog hem avsevärda vinster till sina ägare, från det att det första skeppet FREDRIC REX SUECIE lämnade Göteborg 1731, fram till sista skeppet avseglade 1816. Fortfarande vårdar tokstollar minnet av detta första bolag, bl.a. replikan av GÖTHEBORG som alltså utgör utgör en symbol för narkotikahandeln ifråga.

Detta tidiga bolag har man därför alltid varit mycket noga med att framhålla - har inget alls gemensamt med det senare bolag som här presenteras, nämligen Aktiebolaget Svenska Ostasiatiska Kompaniet (ASOK), eller Ostasiat i dagligt tal. Men det bara råkar vara samma personer och familjer inblandade i de bakomliggande strukturerna, det är en ren tillfällighet alltså.... och nu kommer en historia väl värd att lägga på minnet.

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gjordes en del försök att få igång linjetrafik mellan Skandinavien och Fjärran östern. Störst framgång hade det danska rederiet "Det Östasiatiske Kompagnie" som grundades 1898.

Bankdirektör K A Wallenberg samt vice häradshövdingen Marcus Wallenberg var därför tidigt och inte exakt av en slump, i kontakt med det danska bolaget, för att främja den svenska exporten till Ostasien och möjligen då alltså att även själva tjäna en slant på besväret.

Det visade sig nämligen att det skulle finnas underlag för ett svenskt rederi att driva linjetrafik på denna trade - hur man nu på förhand kunde tro detta... K A Wallenberg tog därför 1906 kontakt med skeppsredare Dan Broström i Göteborg som "genast fattade intresse" för projektet. 1907 var man klar med bolagsbildningen, där K A Wallenberg blev ordförande och Dan Broström VD. Samma år anskaffade bolaget sitt första fartyg S/S CANTON, ett fartyg inköpt från danska Östasiatiske Kompagnie. Redan från början inledde ASOK ett samarbete med det danska Östasiatiska och senare även med norska Wilhelmsen.

Så varför misstänkte man då att det skulle kunna bli en lönsam affär? Jo, för att Gustaf Oscar Wallenberg var son till André Oscar Wallenberg och Anna von Sydow och var alltså halvbror till Knut Agaton Wallenberg ovan.

När det efter unionsupplösningen blev fråga om att omorganisera Sveriges diplomati, togs Gustav Oscar Wallenberg i anspråk för dess uppgifter och han utnämndes 1906 till envoyé i Tokyo, från 1907 var han även ackrediterad i Peking. Tänka sig så praktiskt för släkten. Ännu mer lustigt nog, alldeles efter det Rysk-Japanska kriget som finansierades av bankirmakten genom den japanska finansministern Takahashi och försöket till revolution 1905! Men det hela blev ju som bekant ändå bara bättre, inte minst i den delen…

Den 2 juli 1908 slöt alltså Gustav Oscar Wallenberg ett mycket gynnsamt ”Vänskaps-, handels och sjöfartstraktat” med det kinesiska Qing–hovet. Det sägs att fördraget låg i linje med andra fördrag som Kina slöt med flera västmakter kring förra sekelskiftet. Vi kan redan här verkligen inte ens ana vad det kan tänkas ha inneburit verkligheten.....

Fördraget ifråga å den "Svenska statens vägnar", var alltså något som ena sidan bekräftade de omfattande privilegier som Sverige tillskansat sig efter Opiumkrigen genom Fördraget i Kanton 1847, men å andra sidan gav det nya fördraget i alla fall utåt sett en möjlighet för avskaffandet av många av dessa rent sinnesstörande privilegier, sedan Kina reformerat sitt rättsväsende för att passa den allmänna opinionen i väst. En rent trovärdighetsupprätthållande åtgärd med andra ord och därför ville man också begrava den verkliga bakomliggande historien. Ericsson hade förresten redan etablerat en närvaro i Kina i början av 1890-talet genom telefonförsäljningen av Gustaf Öberg i Shanghai. Orderingången ökade efter sekelskiftet då Öberg blev ordförande för ett telefonföretag i staden. 1913 levererade Ericsson utrustning för en telefonstation i Guangzhou (Kanton).

I just det sammanhanget. alltså med att skriva om historien så kan det ju vara värt att nämna en annan "go gubbe" från Göteborg gällande Ostindiska kompaniet, alltså det svenska handelskompani som handlade med Östasien, grundat i Göteborg 1731 och som "formellt upplöstes" 1813.

Ostindiska kompaniets historia kan inte skrivas, fastslog Eli F. Heckscher 1946!

Skälet som uppgavs var att kassaböckerna under lång tid och av oklar anledning brändes efter varje revision. detta hemlighetsmakeri har således varit till obotlig skada för ekonomihistorikerna. Men det har heller inte gjorts någon fördjupad analys av det rika kulturella utbyte som följde i den ekonomiska framgångens spår. Kina framstod som mönsterlandet och influerade idélivet, vetenskapen, konsten och politiken. Göteborgsanda i sin prydo.

Hur som helst, så när trafiken väl hade kommit igång, så visade det sig ju häpnadsväckande nog att lastunderlaget faktiskt verkligen snabbt översteg det tonnage som bolaget Ostasiat hade till sitt förfogande. Vem kunde någonsin ha anat att det skulle bli på så vis.... Behovet av nya fartyg var följaktligen stort och bolaget nyanskaffade snabbt fler fartyg att sätta in på alltfler linjer, från Indien och bort mot Japan och Kina.

Ostasiat kom därför inte helt förvånande att klara både första världskriget och tjugotalets depression utan allt för stora problem. Värre kom rederiet dock att drabbas under det andra världskriget som ju kom att utspelas till stor del i östra Asien med början med kriget mellan Kina och Japan. Under krigsåren lade dock Ostasiet ut stora nybyggnadsbeställningar. Dessa nya moderna fartyg kom man att ha stor nytta av efter krigsslutet då bolaget stod med en modern flotta.

ASOK förblev ett eget bolag inom Broströmkoncernen fram till 1978 då Broström omstrukturerade verksamheten och samlade alla bolag inom Broströms Rederi AB. Med detta försvann ASOK och dess klassiska skorstensmärke och fartygen fick istället Broströms svarta skorsten.

1984 överfördes Broströms till Red AB Transocean där Transatlantic var huvudägare.

Så då tar vi därför denna lilla detalj i beaktande för att belysa Investors totala kontroll ytterligare, vilket egentligen borde vara totalt onödigt, men men:

Koppartrans var ett svenskt bensinbolag som grundades i Göteborg 1947. Namnet Koppartrans kommer av Stora Kopparberg (nuvarande Stora Enso) och rederiet Transatlantic allt investorkontrollerat, vilka tillsammans bildade bolaget. Koppartrans var ett av Sveriges vanligaste bensinstationsmärken under 1950- och 1960-talen men försvann under 1970-talet efter att Shell köpt företaget 1963. En Koppartransmack fanns bevarad länge i värmländska Hämnäs. Kungliga Holländska Shell kontrolleras av Hollandsche Koopman Bank, som kontrolleras av Wallenberg.

Preem Aktiebolag är ett annat svenskt oljebolag som har cirka 570 tankställen samt två raffinaderier i Sverige: Preemraff Lysekil och Preemraff Göteborg. Preem raffinerar sammanlagt ca 18 miljoner ton råolja per år, bedriver förädling av förnybara råvaror, råolja samt försäljning av bränsleprodukter till oljebolag verksamma i Sverige och på den internationella marknaden, främst i nordvästra Europa. Ungefär 2/3 av produktionen exporteras, vilket innebär att Preem är bland de största svenska exportörerna. Ungefär hälften av alla petroleumprodukter som förbrukas i Sverige kommer från Preems raffinaderier.

Preem arbetade fram till 1996 under namnet OK Petroleum. Fram till 1994 ägdes utåt sett dåvarande OKP av svenska staten, Neste OY och KF. Sedan 1994 ägs Preem av den totalt Investorkontrollerade etiopisk-saudiske företagsledaren och miljardären Mohammed al-Amoudi, som satt inspärrad av MbS på Ritz Carlton i Riyadh i över fyrahundra dagar till dess att han blev samarbetsvillig, via sitt brittisk-svenska holdingbolag Corral Petroleum Holdings AB.

Nynäs Petroeleums roll i Venezuela lämnar vi därhän i detta, men det är bara det gamla vanliga.

Men BTW, på tal om Rule Brittania - I oljeriket BP var en svensk kung. Carl-Henric Svanberg. Han kom lustigt nog från Ericsson och valdes till styrelseordförande i BP, en av världens mäktigaste industriposter.

Där tronade han i nio år, fram till sista december 2018.....vilket alltså inte innebar att Investor hade släppt det minsta på greppet....vi förlåter er aldrig....

Så det är inte alltså inte alls någon fråga om att det är några folkvalda politiker som styr Göteborg, det har det heller aldrig någonsin varit. Inte det minsta!

Här finns dock ett antal familjer med mer eller mindre stor social och ekonomisk kulissartad makt - som alla är helt och fullt underställda Investor

”Elitmarionettfamiljerna” har därför följdriktigt "byggt" sin förmögenhet på finansverksamhet, fastigheter, medier, juridik och båtar.

De är inlindade i ett "intrikat" kontaktnät som började spinnas för inte bara 200 år sedan, det är ändå från den absoluta början på staden, själva skälet till att staden skapades, så att Göteborgsandan sitter i tapeterna- det är en monumental underdrift från de riktigt goa gubbarnas sida.
Fast alltsammans är ändå bara en slags blek kopia av landet som helhet, med sin Borgarkung i Investors grimma.

Särklassigt "rikast" i staden Göteborg år 2019, är alltså familjen Olsson, som ägare av Stena. Här finns minsann inga gamla kopplingar till knarkhandelskontaminerad Göteborgsk societet och överklass, vilket är fallet med de flesta andra ”elitkulissfamiljerna”. Man vet nämligen på Stena att man bara kan verka långsiktigt om det sker utan att synas - Esse non videri.

Sten Allan Ohlsson började handla med skrot år 1939. "Efter kriget "hade han kapital" att köpa tre skrotfärdiga fartyg som kunde renoveras och ett företagsimperium började byggas." Sonen Dan Sten Olsson (född 1947) tog över koncernen 1983.

Stena är en stor arbetsgivare i Göteborg och med det en stor maktfaktor. Man är också en stor mark-och fastighetsägare via dotterbolaget Stena Fastighet. Man äger marken och byggnaderna vid Stenaterminalerna där Tullverket huserar.... Familjen Olsson delar också på äkta "filantropiskt" vis ut stora pengar från flera stiftelser för forskning och kultur, Knut och Alice ler nog...

Tillbaka ett knappt sekel i tiden i tiden. År 1852, fyra år innan Robert Dickson startar sin stiftelse, är hans bror Oscar med på ett möte i Köpenhamn. Här deltog också två andra synnerligen välbärgade göteborgare, Olof Wijk den yngre och Oscar Ekman, samt som av en märklig slump även stockholmaren A.O. Wallenberg. Man bildade en internationell bank, som senare försvenskades och fick namnet Skandinaviska Kredit AB. Vi skall i detta varken glömma familjen Philipsson eller familjen Warburg. Bara så ni vet, tänk Mercedes och Centralbanker!

Till vd för banken utsågs Theodor Mannheimer och "han ledde" banken till att bli en verklig maktfaktor i Sverige. Theodor efterträddes av sonen Herman Mannheimer. Banken hade stor del i uppbyggandet av det svenska järnvägsnätet, varven, verkstads- och textilindustrierna. Där knöt Mannheimers många band, bland annat med släkter som Broström och Carlander. Ja och vem som i verkligheten bestämde allt, one could never have guessed... Borgarkungen - marionetten för tiden ställde ju lojalt upp med hela tiotusen kronor....Med majestätiskt språkbruk berättade Oscar II hur det gick till: ''Det fanns tecken till stormlöpning på Enskilda Bankens lucka, vadan jag föranleddes att med en viss ostentation där insätta penningar i mitt eget namn, en åtgärd som kom just i rättan tid och genast hade åsyftad verkan.''

I själva verket var det staten - skattebetalarna - som räddade Enskilda Banken från konkurs med ett lån på 30 miljoner kronor till en järnvägshypoteksfond.

Theodor startade btw en fond han också, en fond för konstnärer och Hermann hade del i byggandet av Konserthuset. En brorson till Hermann, Love Mannheimer, grundade advokatfirman som i dag heter Mannheimer Swartling och som är Nordens största. Hela rasket alltså i grund och botten byggt på knarkpengar, Sverige är allt bra fantastiskt ändå.

Love fick en son som hette Sören, som också var blev jurist. Denne Sören Mannheimer satt i Göteborgs kommunstyrelse för socialdemokraterna från 1971 till 1988, i fullmäktige från 1971 till 1991 och i partistyrelsen 1969 till 1991. Åren 1982 till 1985 var han kommunalråd - alltså kommunstyrelseordförande med särskilt angeläget ansvar för bolagssektor och näringspolitik (som till exempel Stena och Tullverket)och därefter fram till 1988 finanskommunalråd och kommunstyrelsens ordförande. Den allra goaste av gubbar med andra ord Men sedan kom ju Göran Johansson från SKF som tog över det politiska rorgängeriet på inslagen kurs.

Under tjugo år satt inte särskilt oväntat Mannheimer i styrelsen för Investorkontrollerade Volvo, och var ungdomsvän med Volvos vd Pehr G. Gyllenhammar. Han var även ordförande i fjärde AP-fonden. Vi kan väl säga så här, att han nog inte bara kände efterträdaren Göran Johansson till namnet, som alltså kom från Investorkontrollerade SKF, för att uttrycka det lite hovsamt och att de delade uppdragsgivare, det är inte möjligt att missa ens för de som inte riktigt har förstått hur det ser ut ännu..

Så att tullverkets chef, generaltulldirektören och chefen för Tullverket och Kustbevakningen 1983–1988 samt rikspolischefen 1988–1996 - Kontantnallen Björn Ericsson, inte var mer än lämpligt bekant med de två senare herrarna, det kan vi enkelt bortse ifrån och därmed är kontantnallen som sådan uppenbarligen vad han är, precis som tullverket.

Att Iran har gått igenom fartyget i länken noga, det är uppenbart och vad de har funnit det vet vi inte, men så mycket vet vi att det ovan beskrivna det känner underrättelsetjänsterna i Ryssland och Iran till, så att trycket nu är högt på Investor, det kan vi lugnt konstatera.