Denna är lite annorlunda och väl värd att läsa, inte bara ifråga om folkmordet, utan snarare om varför det uppstod....

Eftersom den Djupa Statens imperialistiska kolonialväldesplanläggning för uppstyckningen av Mellanöstern efter första världskriget och det Osmanska rikets sönderfall, verkade ledande för den utveckling som blev, så är det ju inte direkt oväntat att inte alla ” statsbärande partier, ” numera i ljuset av den Djupa Statens uteblivna ”framgångar” inte längre kan ta ställning…

Sveriges riksdag var originellt nog och såklart humanitärt stormaktsmässigt uttryckt, den första folkvalda nationalförsamling i världen som officiellt erkände folkmordet mot assyrierna. Erkännandet kom den 11 mars 2010. Men sedan 2016 så hände det visst något med Turkiets relation till den Djupa Staten…

Att den svenske Investorkontrollerade Statsministern skulle erkänna att krig aldrig någonsin har handlat om länder utan alltid om ekonomi, kan nog ingen egentligen förvänta sig.

Så vi drar oss därför till minnes lite om och kring vad som hände parallellt och sekventiellt åren 1914-1918, den kanske mest kända tiden för Seyfo – det armeniska folkmordet ifråga. Att det som vanligt fanns en avgörande komponent av den Djupa Statens syfte, var inte annorlunda då än vad det är nu – alltså att härska genom söndring genom att ställa indelningar emot varandra på horisontalplanet.

Denna lätt Investorkopplade figur saknar väl då inte nödvändigtvis helt kopplingar till detta, eller för all del då den Djupa Staten vid den tiden?

Gustaf Oscar Wallenberg var son till André Oscar Wallenberg och Anna von Sydow, samt var halvbror till Knut Wallenberg.

När det efter unionsupplösningen blev fråga om att omorganisera Sveriges diplomati, togs Wallenberg i anspråk för dess uppgifter och han utnämndes 1906 till envoyé i Tokyo, från 1907 var han även ackrediterad i Peking. Tänka sig. Lustigt nog alldeles efter det Rysk-Japanska kriget som finansierades av bankirmakten genom den japanska finansministern Takahashi och försöket till revolution 1905! Men det hela blev ju som bekant bara bättre…

I början av 1900-talet var Ryssland och Japan två mycket olika länder. Ryssland utgjorde en kontinentalmakt med världsomspännande ambitioner, uppbackade av en stor armé. Öriket Japan var en stat mitt i modernisering, som trevande börjat hävda sig regionalt efter århundraden av isolering och feodalism.

Det var ett Japan som var moraliskt stärkt av segern i det sino-japanska kriget i mitten av 1890-talet – och som av slump dessutom en nyingången allians med Storbritannien. Men det var ändå ännu ett relativt outvecklat land som knappast åtnjöt internationell respekt. Olikheterna till trots hade de båda länderna liknande målsättningar i Ostasien i det att de båda ville kontrollera Manchuriet och Korea, fast med olika syften givetvis.

Under den japanska ”imperieperioden” 1868–1945 styrde kejsaren utåt sett enväldigt. I praktiken centrerades makten till ”rådgivande” grupper som tog alla viktiga politiska och militära beslut – de senare av IG Farben i Japan kontrollerade ”Svarta Draken.” Främst av dessa var länge de så kallade genro – ett råd av fem äldre män. Dessa härstammade från Japans två mäktigaste samurajklaner och hade i decennier styrt landet med en försiktig utrikespolitik. Det passade inte den Svarta Drakens ambitioner alls, vilket skulle komma att visa sig med eftertryck.

Den makt genro åtnjöt var dock i avtagande och inför det rysk-japanska kriget gick landet mot en situation där partipolitiker – kan man tänka sig – började spela en ökad roll. Förändringen innebar en mer framåtblickande – mer geopolitiskt strategisk planerad – utrikespolitik fylld av ett skenbart större självförtroende, där kringliggande länder sågs som naturliga medtävlare och fiender.

Ovan nämnde Wallenberg blev den förste permanent stationerade svenske karriärdiplomaten i Östasien. Samtidigt befordrades han till kommendörkapten av 1:a graden. Det var minsann snabbt jobbat i den militära hierarkin

Den 2 juli 1908 slöt Wallenberg ett mycket gynnsamt ”Vänskaps-, handels och sjöfartstraktat” med den kinesiska Qing–hovet. Fördraget låg i linje med andra fördrag som Kina slöt med flera västmakter kring förra sekelskiftet. Vi kan inte ens ana vad det kan tänkas ha inneburit.

Men det Svenska Ostasiatiska Kompaniet AB var ett svenskt rederi, grundat 1907, som bedrev fraktfart mellan Sverige och i första hand ostasiatiska hamnar

Under slutet av 1800-talet och början av 1900talet gjordes en del försök att få igång linjetrafik mellan Skandinavien och Fjärran östern. Störst framgång hade det danska rederiet "Det Östasiatiske Kompagnie" som grundades 1898. Bankdirektör K A Wallenberg samt vice häradshövdingen Marcus Wallenberg var tidigt i kontakt med det danska bolaget för att främja den svenska exporten till Ostasien. Det visade sig snart att det skulle finnas underlag för ett svenskt rederi att driva linjetrafik på denna trade. K A Wallenberg tog 1906 kontakt med skeppsredare Dan Broström i Göteborg som genast fattade intresse för projektet. 1907 var man klar med bolagsbildningen, där K A Wallenberg blev ordförande och Dan Broström VD. Samma år anskaffade bolaget sitt första fartyg S/S CANTON, ett fartyg inköpt från danska Östasiatiske Kompagnie. Redan från början inledde ASOK ett samarbete med det danska Östasiatiska och senare även med norska Wilhelmsen.

När trafiken väl kommit igång visade det sig att lastundelaget snabbt översteg det tonnage som bolaget hade till sitt förfogande. Behovet av nya fartyg var stort och bolaget nyanskaffade snabbt fler fartyg att sätta in på alltfler linjer, från Indien och bort mot Japan och Kina.

Ostasiat kom att klara både första världskriget och tjugotalets depression utan allt för stora problem. Värre kom rederiet dock att drabbas under det andra världskriget som ju kom att utspelas till stor del i östra Asien med början med kriget mellan Kina och Japan. Under krigsåren lade Ostasiet ut stora nybyggnadsbeställningar. Dessa nya moderna fartyg kom man att ha stor nytta av efter krigsslutet då bolaget stod med en modern flotta.

Så tillbaka till Gustav Oscar Wallenberg på plats i Kina 1908 och fördraget, som alltså ena sidan bekräftade fördraget de omfattande privilegier Sverige tillskansat sig efter Opiumkrigen med Fördraget i Kanton 1847, å andra sidan gav det nya fördraget utåt sett möjlighet för avskaffandet av många av dessa privilegier, sedan Kina reformerat sitt rättsväsende. Rent trovärdighetsupprätthållande med andra ord.

Ganska mycket uppseende väckte ändå redan då Wallenbergs hemresa från Tokyo i början av 1918. Till följd av de genom kriget och speciellt då av den ryska revolutionen vållade osäkra förhållandena, så blev Wallenberg av någon om inte direkt outgrundlig anledning hejdad i Sibirien, där han länge kvarhölls, det är alltså av en eller annan anledning, vidare måste han sedan återvända till Japan för att sedan resa över USA till Sverige, dit han anlände först i februari 1919. År 1920 förflyttades Wallenberg till Konstantinopel som minister. Han var sidoackrediterad i Sofia och innehade befattningen till 1930. Den 15 november 1930 flyttade Wallenberg från Skeppsholmens församling till Turkiet med avseende på kyrkobokföringen. Han var på plats och familjen Wallenberg fanns med i spelet globalt.

Folkmordet i det Osmanska riket, eller det Osmanska Turkiet under första världskriget – var som alltså ett krig anstiftat av samma gamla vanliga intressen som vi så väl känner till idag. Det benämns ofta som Folkmordet 1915, Armeniska folkmordet eller, av framförallt assyrier och syrianer, som Seyfo.

Majoriteten av de som mördades, omkring en miljon, var armenier, men bland offren fanns även rikets andra kristna minoriteter: assyrier, syrianer, kaldéer och greker.

De flesta dog nog under åren 1915-1916, men förföljelserna och morden fortsatte enligt vissa uppgifter ända till 1923 – som passande nog året för freden i Lausanne som skulle utgöra slutet på första världskriget. Offren utgjorde mer än hälften av den armeniska befolkningen i området, de flesta av de som överlevde flydde landet. Det Osmanska riket tömdes i stort sett på sin kristna befolkning. Kan det möjligen ha funnits ett bakomliggande syfte…ett som mindre moraliskt filosofiskt bildade så som Albert Pike kunde räkna ut och som hade med religionskrig att göra? Ja, möjligen....Eller varför inte ett uppenbart förfalskat protokoll, är det svårt att förstå?

Lausannefreden var alltså ett fredsavtal mellan Storbritannien, Frankrike – de enda kvarvarande parterna i Ententen från det ursprungliga Sykes-Picot avtalet, Italien, Japan, Grekland, Rumänien och Jugoslavien å ena sidan och Turkiet å andra sidan, som slöts den 24 juli 1923 i Lausanne i Schweiz, varvid Turkiets moderna gränser i stort fastställdes. Just detta kommer Erdogan ihåg idag av en anledning som vi snart nog kommer att få veta - att Netayahu vet detta och spelar med i samma spel- begrper snart alla utom svenskar..

Ententen, ursprungligen trippelententen (uttalas antanten eller angtangten, av franskans entente, ”samförstånd”, ”överenskommelse”), kallas på svenska den allians av länder som, under ledning av Storbritannien, Frankrike och Ryssland, utgjorde den ena av de stridande parterna under första världskriget.

Ententen hade sin grund i två freds- och samarbetsallianser som Storbritannien slöt i början av 1900-talet. Den första var med Frankrike 8 april 1904, kallad Entente cordiale. Dess huvudmål var att sätta stopp för alla framtida militära konflikter mellan de två nationerna, bland annat genom att man enades om varandras koloniala välden – ett fundament för den Djupa Staten idag med andra ord.

Den andra alliansen var med Ryssland 31 augusti 1907, ett Ryssland som hade klarat sig undan ett revolutionsförsök en dryg månad tidigare. Den satte stopp för de två ländernas maktkamp om inflytandet över Centralasien, känd som Det stora spelet, och var även ett uttryck för bägge ländernas oro över Tysklands imperiebyggande och den trippelallians som existerande mellan Tyskland, Österrike-Ungern och Italien sedan 1882. Eftersom Ryssland och Frankrike hade haft en militärallians sedan 1894, var därmed trippelententen bildad.

Att inte Investor vill ha de verkliga förhållandena kring Sveriges roll i att verka utan att synas, genom historien luftad offentligt, är med avseende på ovan ett understatement av episka proportioner.

Därav den teater som vi nu kan se gå mot sin final.