Enkelt uttryckt, det finns ingen hjärna att tänka med utan ett medvetande som besjälar den. Känslan kommer före tanken, som kan utveckla känslans grund.

Den ultimata handlingen av frihet är därför att allvarligt överväga att bryta sig loss från våra egna tankemässiga kedjor inom oss själva, de tankekedjor som binder oss fast vid våra egna föreställningar och därför också förhindrar vår egen emotionella utveckling till ökad självförståelse - att vi själva styr vår egen utveckling som individer och människor. Annars dör vi själsligen.

Dessa kedjor är inte fysiska och vi kommer inte att hitta dem bindande våra handleder eller vrister, utan de är självpåtagna i våra egna sinnens konditionering. Frihet, sann frihet, kan bara börja när vi är villiga att välja att starta i riktning mot personlig suveränitet och att ta totalt eget personligt ansvar för våra egna tankar, känslor och deras utveckling.

Vi måste våga att främst våga ifrågasätta våra egna känslors betingande grunder för att rimligt kunna bedöma grunderna till de yttre signalerna. Allt börjar inom oss själva och vårt förhållande till verkligheten.

I de flesta, men inte i alla fall, kommer vår smärta inte av att veta vad vi ska göra, utan av att verkligen behöva göra det - visdom är helat lidande - upplevda och bearbetade känslor. Faktum är dessutom att de flesta av våra känslomässiga / psykologiska smärtor nu kommer från vår egen emotionella kognitiva dissonans, som skapas av vår programmering / formatering, genom våra försök att ignorera, förneka eller avvisa va vi någonstans mer grundläggande inom oss emotionellt själva ändå tycker att vi vet är sant och korrekt i förhållande till vår egen natur och verkligheten. Konflikten inom oss själva är vad som skapar smärtan.

Även om många naturligtvis med dårens envishet kan försöka hävda att detta är i allt bara semantik, så hävdar jag på alltmer uppenbara grunder att världen skulle vara en mycket annorlunda plats om vi själva hade modet att pröva de vägar som alltid finns som andra alternativ för oss, än de gängse av "samhället" anvisade yttre vägarna och istället följa det enklare val som vi alltid bär med oss inom oss själva. Att välja att utveckla oss själva som människor och individer. Ingen kan förstå någon annan bättre än sig själv eftersom vi bara kan uppleva våra egna individuella känslor.

Att leva mer hederligt, även i kommunikationen med andra, mot våra egna grundläggande naturliga känslor skulle förändra allt. Det skulle visserligen göra att vi idag måste tänka efter mer, vilket många tycker är betungande. Men man måste alltid (på allvar) överväga och ifrågasätta allt, även om man inte är överens, inte ens med sig själv om man vill utvecklas och utan att individen utvecklas så kommer inte samhället att utvecklas.

Eftersom vi rationellt begriper detta (o) – (semi) – (fullt) – med det medvetna beslutet att följa fållorna i boxen, kanten på guldfiskskålen, på så många olika sätt, så blir vi också ”gärna” en del av själva systemet, alltså det som vi själva nu rasar emot genom frustrationen från konflikten inom oss själva, som så aggressivt och kränkande för oss som människor och emotionellt fristående individer, skapar bilden inom oss själva av inte möjligen kan ha gjort sitt bästa för att utveckla sig själv som människa.

Vi vet att systemet är dåligt för människan och att individens socialpsykologiska välfärd går i en given och ovillkorligt betingad riktning, men vi väljer att medverka till detta vilket skapar en alltmer växande konflikt inom oss själva.

Ändå är detta märkliga samtycke någonting som bara helt enkelt finns där inom oss, eftersom det sedan lång tid tillbaka finns etablerat hos oss själva genom vår kognitiva formatering och det finns som vi ser det utifrån normen - det "normala" som har lett oss hit - få möjliga alternativ tillgängliga. Vi tar alltid det mjukare enklare sättet och uppfyller sedan själva mentalt rationaliseringen inom oss och motiverar beteendet för oss själva, som rimligt, rationellt och förnuftigt.

Det är därför viktigt att vi inser skillnaden mellan kraften i ”fri vilja” som utgör en strävan och ”samtycke”, eftersom på så många sätt är dessa två mycket olika begrepp till sin funktionsmässiga innebörd ändå sammanblandade. Det är som skillnaden mellan drag och tryck i förhållande till individen.

Vi vill gärna tro att vi lever frivilligt i en slags kooperativ form som kallas för samhälle; eller varför inte en guldfiskskål och att vi deltar av vår egen ”fria vilja”. Men ändå, när vi ser dessa blinkande lampor i backspegeln eller öppnar en förfrågan från myndigheter eller ”det rättvisa” systemet så deltar vi faktiskt inte av vår egen ”fria vilja”, utan helt enkelt för att ett hot om (ytterst) underförstått våld, föreligger om vi inte gör det, deltar alltså.

Vari ligger problemet och vem kan ytterst någon påverka?
De frågorna är nu mycket viktiga att känna till svaret på.

Materialism kontra idealism är verkligen den filosofiska kampen mellan de idéer som å ena sidan beskriver att materia existerar oberoende (och att medvetandet inte existerar eller är sekundärt), till skillnad från tanken om att medvetandet, tanke och energi är primära (och att materien är sekundär) till sin kännedom för mänsklig individuell existens.

Vi måste uppleva våra liv genom våra känslor och rikedom blir därmed enkel att definiera.

Dela gärna detta eftersom antalet taggar har begränsats, många behöver tänka efter nu och det brådskar!