C.E. MITCHELL U.S. Director of FEDERAL RESERVE BANK OF N.Y. and NATIONAL CITY BANK.

New York Times publicerade den 25 maj 1933 en stor artikel om senatsförhören rörande oegentligheter och J.P. Morgan – han med isbrytaren Titanic. Däri redovisas något hundratal namn vilka befunnits medverka i ekonomisk brottslighet. Där fanns bland annat Charles Dawes i (Dawes planen), Harriman banken, General Pershing och Owen Young i (Young planen) samt tyvärr även en herr Charles Lindbergh.

Däribland återfanns så även alltså en chef för National City Bank, vid namn C. Mitchell. Denne Mitchell är just densamme person som uppsöktes av sin bolagskollega i American IG och dess Bosch del, alltså häradshövding Marcus Wallenberg, som på regeringens uppdrag var utsänd att framföra en begäran om en valutakredit på 75 millioner dollar å Kreuger &Tolls vägnar inför slopandet av guldmyntfoten.

Märkligt nog så avslogs denna förfrågan....

Som ett led i regeringens sysselsättningspolitik hade den Svenska regeringen 1933 upptagit förhandlingar med Sovjet om ett handelsavtal, som också innebar att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar till svensk industri, vilken sorts industri som detta avhandlade behöver kanske inte närmare utvecklas, men för sakens egen skull kan det ju nämnas att det inte var fredsindustri.

I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man (och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel och ordförande för kommittén för det tyska bankväsendets reformering hette som av en tillfällighet – Wallenberg ) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet (så att skuld och valutaexpansionen inte bromsades av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så ”kraschade” bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet – detta förlopp styrde alltså den Anglozionistiska bankhegemonin helt själv. När Felix Somary då senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren alltså precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, inte det minsta, utan försäkrade istället helt frankt att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då möjligen den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franske Premiärministern och tidigare fram till 1929 av den tyska utrikesministern Gustav Streseman?

Man måste vara gravt svensk för att inte se det uppenbara – så är det ju.

Eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till A. Hitler i november 1932.

” It seems as if our attempt to collect a number of signatures from business circles for this purpose (your becoming Chancellor) was not altogether in vain “