Hans Mattsson på bilden, var en i USA mycket känd svensk på 1800-talet.

Maria - Pia Boetius skriver i sin bok Sfär-fäderna (not 368):

'' När jag betraktar Wallenbergsfärens gärning i Sverige fram till idag känner jag en sorts ilska som inte är förenlig med ''objektivitet''. Ilskan riktar sig inte precis mot Wallenbergs utan mot den flathet, ibland feghet och medgörlighet som de kringgärdats av i detta land. Kritiken har nästan alltid kommit från vänster. Ofta har den varit berättigad - men eftersom resten av det politiska etablissemanget och näringslivet föredragit att ständigt tiga har kritiken kunnat avfärdas som vänsterpropaganda. Det är inte sunt och inte friskt och inte bra för ett land som Sverige att en enda ägar- och maktgrupp har kunnat dominera till den grad som Wallenbergsfären gjort och gör i Sverige.

I april 1997 var jag på internationell historiekonferens på New York University. Då hade jag tillfälle att resonera om saken med historiker från snart sagt hela världen. Och jag fick helt klart för mig att Wallenbergs dominans ses som osund, till och med av de mest entusiastiska anhängarna av det fria marknadskrafterna. Det finns inget enda land i västvärlden där en enda familj har en sådan makt och ett sådant inflytande som Wallenbergs har i Sverige. Men det ingår inte klart i vår självbild som land; det är ett förhållande som tonats ner. Dels därför att så många - inklusive många medier - inte talar klarspråk, dels därför att socialdemokraterna har önskat ge bilden av Sverige som ett socialdemokratiskt land och inte som ett land där makten delats mellan härskardömet W och socialdemokraterna.

Konsekvenserna är oöverskådliga. Idag när de ekonomiska krafterna överallt ''tagit makten'' och till stora delar kan diktera politiken betyder det för Sveriges del att det är just Wallenbergsfärens ekonomiska syn som blivit den totalt förhärskande, liksom deras moral eller brist på moral. Wallenbergarna har varit ''duktiga'' och skickliga och dynamiska och behärskat många av de företag där människor funnit sin utkomst, men samtidigt har de med sitt maktöverskott förkvävt andra krafter och andra företagskulturer. Översatt till politiska termer liknar Wallenbergarna en enpartistat.

När Wallenbergarna i sin ytterst särpräglade historiebeskrivning bröstar sig över att ha ''räddat'' det eller det företaget är det ofta nonsens. Visst räddade de företaget, men hade inte de gjort det hade någon annan gjort det. I kraft av sin makt, sin rikedom och sitt kontaktnät har de oftast varit först på plats och har därmed fått mala först. För Sverige hade det med största säkerhet varit bättre med mera heterogena ägar- och maktstrukturer.

På 1800-talet tog två herrar av betydenhet hövdingasäte i Sverige. Den ene var en borgarkung, införskaffad från Frankrike, som tog sig namnet Karl XIV Johan, den andre var en biskopsson som först var sjökapten och redare: A.O. Wallenberg. 1856 startade han en bank som döptes till Stockholms Enskilda Bank. Det var en bra tid att öppna bank, just i den vevan beslöts att ''fruntimmer'' skulle få bli myndiga vid 25 års ålder och därmed själva få råda över sina besparingar. Dessa insatte många av dem på Enskilda Banken. Dessutom upptäckte A.O. det som den engelska ekonomitidskriften Economist skulle upptäcka först under andra världskriget: anställde man kvinnor i rörelsen fick man dubbel begåvning till halva priset.

A.O. Wallenberg grundade snart en dynasti. Han skaffade sig tretton barn med tre olika kvinnor, två fruar och en hushållerska. Sönerna gick till det militära och sjön, till affärsverksamhet och bankverksamhet. Genom maktkamp och konkurrens utkorades snart två av sönerna till kronprinsar: Knut och Marcus. Ett förhållande som sedan upprepades med Jacob och Marcus i nästa generation, fick ett avbräck när Marcus Wallenberg tog sitt liv 1972, men är nu återigen etablerat genom de senaste kronprinsarna, som också heter Jacob och Marcus. Wallenbergarna ska enligt traditionen inte bara konkurrera utåt, utan också sinsemellan, på två man hand i varje generation, påhejade av släktens åldermän.

Knut och Marcus hade olika mödrar och Marcus skulle på sin ålderdom ondgöra sig över Knuts märkliga affärsmetoder, som Marcus påstod berodde på att Knut sades ha ''zigenarblod'' i ådrorna.

Kommande generationer har emellertid Knut att tacka för mycket. Knut och Alice Wallenberg fick inga barn. Istället donerade de hela sin ansenliga förmögenhet till Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, som kommande generationer fick makten över. Staten har ingen insyn i stiftelsen och den betalar ingen skatt. Istället delar den ut pengar till olika ändamål, som Wallenbergsfären vill stödja. Men det allra bästa med stiftelsen är att den köpte och köper aktier i olika företag. Den har därmed givit Wallenbergarna makten över mängder av företag och industrier, ja över en ansenlig del av det svenska näringslivet. När det ska göras upp topplistor på förmögenheter i Sverige hamnar Wallenbergarna - trots mångmiljonförmögenheter - inte i topp. Deras personliga ägande har inte någon motsvarighet i deras makt över företagsamheten. Det beror på att de inte äger, men ändå har makten över den skattebefriade och insynsfria stiftelsen.

A.O. Wallenberg spekulerade vilt med pengarna i Enskilda Banken, så vilt att åtta ledamöter ur styrelsen 1871 lämnade Enskilda Banken och startade en egen bank: Handelsbanken. Med det lade inte sordin på A.O. En man med det osannolika namnet Holdo G. Stråle, fabrikör och ledamot av Enskilda Bankens styrelse, sa om A.O. Wallenberg: ''Rikedom, se där hans banér. Vinsten, se där hans fältrop. Han har icke för ett uns fosterlandskärlek. För honom är den egna fördelen allt!''

A.O. Wallenberg lade upp strategier. Han insåg att man inte alls behövde äga de flesta aktierna i ett företag för att skaffa sig makten och den dominerande ställningen över företaget. Man delar upp aktierna i röststarka och röstsvaga aktier. Massan får köpa de röstsvaga, familjen tar de röststarka. ''Jag skrattar åt packet och voterar'' skröt A.O för sin bror Agathon redan 1857. Strategin har levt vidare i kommande generationer. I dag har Wallenberg och Incentive-Boetius Om Wallenbergsfären 6,4 procent av aktiekapitalet i Electrolux, men 94,1 procent av röstvärdet. Ju fler småsparare som köper aktier, desto mindre kapital behöver de stora kapitalägarna satsa för att kontrollera företag och hela branscher.

Mot slutet av 1870 - talet ledde A.O:s vilda spekulationer i järnvägar till katastrof. Banken var på väg mot konkurs. Borgarkungens sonson Oscar II, beslöt sig för att rädda banken. Enskilda Banken var - och är fortvarande - kungahusets bank; tjänster och gentjänster gagnar båda parterna. Med majestätiskt språkbruk berättade Oscar II hur det gick till: ''Det fanns tecken till stormlöpning på Enskilda Bankens lucka, vadan jag föranleddes att med en viss ostentation där insätta penningar i mitt eget namn, en åtgärd som kom just i rättan tid och genast hade åsyftad verkan.''

I själva verket var det staten - skattebetalarna - som räddade Enskilda Banken från konkurs med ett lån på 30 miljoner kronor till en järnvägshypoteksfond.

Men släkten Wallenberg vet vad den gör. I alla år sedan dess har den lovsjungit och prisat kungahuset för att det räddade banken. Det är ett smicker som gått hem och knutit vänskapsbanden mellan de två dynastierna allt fastare. Den ''offentliga sektor'' som egentligen räddade banken har däremot aldrig hyllats.