Henry Ford fick ett världsrykte som en mycket humanitär arbetsgivare. Men sanningen var också att han styrde sitt företag auktoritärt - så märklig kombination, kontrollerade sina anställdas privatliv och moraliska värderingar, samt var en stark motståndare till fackföreningar. Angivare och företagspoliser användes för att motarbeta organisering bland arbetarna. Först på 1940-talet tilläts arbetarna bilda en fackförening, United Automobile Workers (UAW), efter flera års kamp.

Humanisten Ford sades beundra Adolf Hitler, och gav honom 50 000 tyska riksmark i födelsedagspresent i ett antal år under 1930-talet. Under samma period gav han hela vinsten från Fords tyska verksamhet till det nationalsocialistiska partiet. Ford ingick i American IG Farben. Henry Ford bildade en stiftelse som har gjort det möjligt att behålla företaget inom familjen. Annars är det vanligt att företag splittras genom arv och dylikt, men makten har stannat inom familjen Ford genom åren. Ett känt mönster?

Henry Ford hade hela livet ett stort intresse för sojabönor, och vissa detaljer i T-Forden var tillverkade av majsolja, som sagts  ha gjorts till en sorts plast. Henry Ford trodde så mycket på idén om plast i bilar att han köpte in stora arealer mark för att kunna odla egen majs och göra majsolja? Det hela skedde i samarbete med en vän, John Harvey Kellogg som på grund av detta kom på frukostflingan...

Hitler kan absolut ha låtit galen från tid till annan och han kan ha mördat många av sina rivaler under ”de långa knivarnas natt”, men då – år 1935 – ur samtidens perspektiv så lät han nog faktiskt rimligt balanserad, åtminstone mellan varven ur ett jämförande perspektiv, det var ju trots allt som det var på den tiden. Odlande av Hitlermyten har alltid haft ett givet syfte.

I verkligheten, de stora utgifterna för militären till IG Farben, medförde problem för det nazistiska ledarskapet. Den tyska ekonomin hade fortfarande inte återhämtat sig från förstörelsen från det första världskriget, industrialister drevs redan då märkligt nog av samma intresse som idag, förlusten av Ruhr, det tunga industriområdet, den stora och konstgjorda depressionen och de möjliga betalningarana av krigsskadestånd, allt givetvis iscensatt, arrangerat och planerat av samma industriella intressegruppering - IG Farben, åtalen i Nürnberg är bestickande.

Tyskland saknade då som nu de råvaror som behövdes för att bygga tung militär utrustning och bränsle som behövdes för att driva en modern ekonomi och modern krigsmatrielindustri. Detta kunde endast köpas med utländsk valuta, som Tyskland kunde förtjäna genom handel eller genom att dra ner hårt på sina egna valutareserver av guld. I detta spelade Sverige en fullkomligt avgörande roll, men det är som bekant en vidare historia.

Under 1936, mitt under det så omhuldade tyska "ekonomiska undret" stod det emellertid klart att den Tyska regeringen skulle få slut på pengar inom bara några månader,vilket kanske blygt antyder att penningpolitikens kontroll var vad den var redan då.

Den "nazistiska" ledningen hade dessutom redan kört ”fast” med jordbrukssektorn och försörjningsbehovet hotade att skapa social instabilitet – detta inte minst utifrån många oavsiktliga byråkratiska korruptionskonsekvenser. Marknadssystemet hade till stor del redan ersatts av ett system med mer öppen byråkratisk korruption som lade sig i och kontrollerade prisbildning, vilket ledde till en brist som måste försonas genom ransonering. Svenska medier förefaller ha varit lite konfunderade över hur att spinna detta?

År 1936 hade samma typ av inblandning börjat orsaka brist inom tillverkningsindustrin också. Om något inte gjordes, skulle hela upprustningsansträngningen ha avstannat. Tyskland var inte rikt nog att ha råd med både vapen och smör – åtminstone inte i den omfattning som utlovats av nazistpartiet. Och med deras spridning av systemet med byråkratisk förvaltningen så hade varken vapen eller smör några utsikter att hålla särskilt länge alls.

På den tiden var Herr Hitler tursam i att ha åtminstone en ekonom med ett tydligare chefsskap än de flesta av hans andra rådgivare och hantlangare. Carl Friedrich Goerdeler - han med de blyga anknytningarna till Bosch, kom från en tuff, konservativ preussisk familj. Han var smart. Han var en god organisatör. Han var övertygande. Goerdeler verkade i dessa sammanhang vara en anständig man. När allt INTE hade kommit omkring ännu, under 1933, som borgmästare i Leipzig, så vägrade han faktiskt att upprätthålla ariseringsprocessen och den nationella bojkott mot judiska företag och han beordrade polisen att släppa flera "judar" som hade tagits som gisslan av SA. (?)

Goerdeler kanske inte var överdrivet imponerad av Adolf Hitler i alla avseenden - även utåt sett. Men så sent som 1936 anfördes att han trodde att Führern var en ”upplyst diktator” och att om "han bara kunde förklara för honom vad som pågick, kan han ledas till att göra rätt val." Han såg enkelt att man inte kan fortsätta att spendera mer än man tjänar den så an ovillkorligt växande total finansiell kostnad blir ett problem med tiden, Tyskland skulle behöva justera sina prioriteringar. ”Mer” fungerade inte längre.

Eftersom han visste att Hitler var politiskt låst på militär expansion, genom sin egen IG Farben-influerade retorik, så uppmanade Goerdeler Führern att glömma hela saken. Tyskland hade inte råd med både vapen och smör, hävdade han, och det tyska folket skulle ha det bättre med smör. Devalvera valutan uppmanade han. Överge programmet för halsbrytande ny militarisering. Kom till rätta med England, Frankrike och Amerika. Släpp hårdföra antijudiska TOMMA FRASER. Kort sagt, bli en vanlig civiliserad nation med en marknadsekonomi, snarare än en alltmer globaliststyrd centralt planerad krigsekonomi. Men se detta var märkligt nog ingenting passande för IG Farben konglomeratets idéer!

Han ville därför ta detta budskap till Hitler personligen genom att tala med honom, för att försöka få honom att ta reson. Men hans ”vänner” pratade honom från detta. Hitler hade tillsatt Hermann Göring som ekonomisk chef och rådgivare. Men Hermann Göring var mycket till skillnad från Hjalmar Schacht emot centralbanken, vilken speltekniskt riktigt naturligtvis också krävde en mer ”normal” fri marknadsekonomi. Göring var en central planerare … och en nazzzzist … rakt igenom på riktigt...han var naturligtvis strikt ideologisk med sin grisrosa uniform och sitt morfin missbruk.....eeehh men han visste vad IG Farben bestod av och höll på med. Goerdeler beredde ett PM för Hitler och gav den till Göring. Den senare kommenterade den och skickade den sedan vidare till Führern, med en uppmanande märkning av kritiska passager som ”nonsens!”

Istället för att omfamna Goerdelers plan, kom Hitler upp med sin ”egen” IG Farbens 4-årsplan, vilken släpptes 1936. Den avvisade en fri marknadsekonomi helt och hållet. I stället skulle Tyskland ha en krigsekonomi, där alla ekonomiska och finansiella beslut var underordnade intressen från militären - IG Farben.

Liksom dagens nykonservativa, sade Hitler till sina anhängare att Tyskland var i en kamp för sin överlevnad. Därför måste lagar som gäller för vanliga samhällen – inklusive de ekonomiska lagarna – inte längre tillämpas till Tyskland:

”Nationen lever inte för ekonomin, för ekonomiska ledare, eller av ekonomiska eller finansiella teorier, tvärtom, det är finans och ekonomi, ekonomiska ledare och teorier, som alla är skyldiga till alla okvalificerade tjänster i denna kamp för självhävdelse av vår nation. ” Det gäller som bekant att kontrollera båda sidorna i en vinna eller förlora situation om man skall undvika att förlora.

I den gamla striden mellan makt och upplysning … civilisation och barbari … marknaden och politiken … central planering och individuell planering … var vinnaren klar, IG Farben det militärindustriella komplexet. Tyskland som nation hade gått över till den mörka sidan. Hitler hade valt mer militärutgifter … mer central planering … och mer krig.

Politiken var triumferande. Kriget var oundvikligt. Och Carl Goedeler var snart historia. Han började att konspirera mot Adolf Hitler … inklusive försökte att döda honom 1944. För detta problem blev Goedeler hängd år 1945.

I samband med att insikterna om turerna kring Warburgbankens arisering, någonstans måste ha kommit vidare till den lite bredare politiska ledningen för NSDAP (?), så kom givetvis också i alla fall delvis insikterna om vem som skulle skuldbeläggas av historien för denna utplundring som gjordes av de ”egna” inom det utvalda folket.

IG Farbens dåvarande bakomliggande struktur samma då såväl som idag – naturligtvis utan vad som verkar utan att synas - flinade möjligen fortfarande men inte så mycket till.