Njaaaeee...det är nog snarare så att man faktiskt diskuterar Bandar bin Sultan och Muhammed Al-Amoudi - även om man för all del sannolikt även berör den Djupa Statens förehavanden i Jemen.

Men häng på här så skall ni få se några hyfsat speciella historiska omständigheter som berör Sverige och det är ju någon som betalar för den Saudiska verksamheten i Jemen...

Al-Amoudis historiska kopplingar till Sverige är faktiskt därför viktiga att känna till och ja, vi vet att vi har tjatat om detta tidigare men det är för att det är viktigt att förstå vilken roll som Investor faktiskt spelar i verkligheten!

1984 får Olof Palme överraskande en inbjudan till Saudiarabiens kung Fahds sommarresidens utanför Cannes, på franska Rivieran. Statsminister befann sig i Costa Rica, men bestämde sig för att genast flyga till Frankrike. Här någonstans har Olof Palme med all säkerhet börjat inse vidden av vad Investor egentligen håller på med och vad detta på sikt kommer att innebära för honom själv. Telubaffären har ju redan passerat till större del och den lär han inte ha missat, om vi säger som så.

I maj 1984 lämnade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen in en polisanmälan mot Bofors för vapensmuggling. Bofors hade 1979 och 1980 smugglat 300 exemplar av luftvärnsroboten Robot 70 via Singapore till Förenade Arabemiraten (närmare bestämt emiratet Dubai) och Bahrain i Mellanöstern. Enligt vapenexportlagen så får man inte exportera krigsmateriel till länder som är i krig, har en risk för att hamna i krig eller till ett land som bryter mot de mänskliga rättigheterna. För att kringgå detta sålde man Robot 70 till ett företag i Singapore vid namn Unicorn International som sedan sålde vidare Robot 70 till Dubai och Bahrain. Den 28 maj 1985 trädde Ingvar Bratt fram som mannen som avslöjade affären.

Den 22 december 1989 dömdes som bekant Bofors-direktörerna Martin Ardbo, Lennart Pålsson och Hans Ekblom till villkorlig dom för varusmuggling av Stockholms tingsrätt. De tre fick betala kostnaderna för sina försvarsadvokater, Ardbo 920 000 kronor, de övriga drygt en halv miljon var. Nobel Industrier dömdes att betala 11 miljoner kronor i böter för att ha exporterat vapen olagligt.

Under 1980-talet ville Indien köpa tungt artilleri. Olof Palme hade personligen tagit upp saken vid samtal med dåvarande premiärministern Rajiv Gandhi. Från den svenska statens sida hade man också ställt upp med kreditstöd samt med garantistöd, dvs. att ordern skulle fullföljas även om Indien skulle hamna i en väpnad konflikt.

Den indiska regeringen hade på ett tidigt stadium, redan 1980, gjort klart att man inte ville se några mellanhänder vid vapenaffärer. Både 1983 och 1985 återkom Indien och uttryckte sitt missnöje över att Bofors använde mellanhänder. I sista förhandlingsomgången fanns två leverantörer, Bofors samt en fransk tillverkare. Ordern var värd 8,4 miljarder kronor. Den 14 mars 1986 beslutade den indiska regeringen att ordern på 410 stycken Haubits 77B skulle gå till Bofors. Med anledning av Olof Palmes begravning var den indiske premiärministern Rajiv Gandhi i Stockholm den 15 mars och överlämnade det officiella beskedet. Men tillbaka till frågan om Saudi när Olof Palme fortfarande var vid liv.

En av de saker som Palme och kung Fahd diskuterade på sommarresidenset var de enorma bergrum som Saudiarabien planerade att bygga för att lagra olja i. Sverige hade här specialkompetens eftersom det under kalla kriget byggts upp stora beredskapslager i bergrum runt om i Sverige.

Ett saudiskt byggkontrakt skulle kunna vara värt 100 miljarder kronor och om svenska regeringen gick i god för de svenska byggbolagen ABV och Skanska skulle de kunna få uppdraget, förklarade kung Fahd.

Den 12 december 1985 träffades Olof Palme och den saudiske prinsen Faisal bin Fahd på Rosenbad i Stockholm. Vid mötet diskuterades det saudiska oljelagringsprojektet – ett projekt som Palme var starkt pådrivande i.

Palme gjorde vad han kunde för att få igenom affären. I oktober 1984 undertecknades ett samförståndsavtal om projektet och 1985 tog han emot kung Fahds son Faisal i Rosenbad för att diskutera affären. Eftersom ABV var ett av de tilltänkta företagen involverades även Mohammed Al-Amoudi i arbetet med att ro hem kontraktet. I November så beslutades om kreditavregleringen och i februari 1986 så var det som det var.

Till sist gick allt i lås. ABV:s och Skanskas gemensamma dotterbolag med det fyndiga namnet ABV Rock Group fick uppdraget. Miljarderna hägrade, men när det väl var dags att börja jobba tvekade bolagens styrelser. Riskerna kändes plötsligt för stora.

Samtidigt kunde de inte bara dra sig ur. I stället bestämde de sig för att sälja ABV Rock Group. ABV:s tidigare vd ringde då upp Al-Amoudi och frågade om han kände till någon i Saudiarabien som skulle kunna vara intresserad av att köpa bolaget.

Här såg Al-Amoudi sin livs chans – och tog den. Han hade inga större tillgångar själv men med hjälp av ”andra investerare” lyckades han ändå få ihop de 175 miljoner kronor som krävdes för att köpa bolaget. Eller så ville man verka utan att synas….

Vilka som ställde upp med pengarna har därför aldrig avslöjats. De enorma byggprojekten medförde arbetstillfällen för svenska företag, som trots att de hoppat av affären märkligt nog togs in som underleverantörer. Den gjorde också Al-Amoudi till en mycket förmögen man….en "riktig storspelare på den Svenska Börsen"....

Det är alltså han som "äger" det numera så miljöintresserade Preem, för de som är lite glömska...