Om nu någonting stort, utifrån informationstillgängligheten är på gång att hända i världen, en känsla av förändring, en förändrad psykologisk förståelse och med denna även en allt snabbare växande känsla av panik, Så är faktiskt min uppfattning att världen nu har kommit in i det tidiga stadiet av en tillräcklig förståelse bland befolkningen om det systemiska misslyckandets ovillkorlighet, men då finns det där också genast några vidare aspekter eller snarare illusioner att betrakta.

Likt längs paradvägen för kejsaren i sagan, har han som alltså paraderar för folket iförd den glänsande stass som de så samhällsnyttiga skräddarna så omsorgsfullt har försett kejsaren med, för folkets bästa givetvis, nu skapat en situation där har folket nu till slut har tröttnat på att ha hållits fullt upptagna med bröd och skådespel samt att bekriga varandra i form av två olika lag i en polariserande kuliss. Det är helt enkelt inte intressant mer att veta färgen på Zlatans fotbollsskor, eller Leif Mannerströms åsikter om stekt fläsk.

Det blir nu bara alltmer allmänt löjeväckande med denna situation där det ena laget hävdar att kejsaren har blå rock, medan den andra sidan ilsket trumpetar ut att rocken är röd. Detta har helt enkelt tappat sitt underhållningsvärde, för att alltså bara inte tala om den politiska trovärdigheten i skofärger eller stekytor. Kockar och atleters upphöjelse har alltid föregått civilisationers förfall genom den mänskliga historien. Bröd och skådespel, bröd och skådespel..