Vi tar en lite annan vinkel på detta tema för att belysa den Djupa Statens- Investors förekomst i Indien.

Rajiv Gandhi, född 20 augusti 1944 i Bombay, död (mördad) 21 maj 1991 i Sriperumbudur i Tamil Nadu, var en indisk politiker. Han var Indiens premiärminister 1984–1989.

Claes-Ulrik Winberg, född 23 september 1925 i Köpenhamn, död 31 maj 1989 i en bilolycka, var en svensk företagsledare och industriman. Winberg var VD för AB Bofors mellan 1972 och 1984.

Hur sitter då dessa två samman månntro...Jo:

Winberg var VD i Bofors under en period som präglades av dålig lönsamhet och strukturproblem inom företagets civila sektor. Koncernen var helt beroende av försvarsmaterieltillverkningen, som gav överskott år efter år, det var väl vänligt av de svenska skattebetalarna...

Winbergs linje blev att satsa ännu hårdare på vapenproduktionen, vilket skedde i en tid då företagets leveranser till det svenska försvaret minskade på grund av krympande försvarsanslag. Winberg förespråkade därför en vapenexport utan några som helst begränsningar och bedrev tidvis ett intensivt lobbyarbete bland svenska försvarspolitiker för att få till stånd lättnader i den svenska vapenexportpolitiken.

Under 1980-talet ville exempelvis Indien köpa tungt artilleri. Olof Palme hade personligen tagit upp saken vid samtal med dåvarande premiärministern Rajiv Gandhi. Från den svenska statens sida hade man också ställt upp med kreditstöd samt med garantistöd, dvs. att ordern skulle fullföljas även om Indien skulle hamna i en väpnad konflikt. Den indiska regeringen hade på ett tidigt stadium, redan 1980, gjort klart att man inte ville se några mellanhänder vid vapenaffärer. Både 1983 och 1985 återkom Indien och uttryckte sitt missnöje över att Bofors använde mellanhänder. I sista förhandlingsomgången fanns två leverantörer, Bofors samt en fransk tillverkare. Ordern var värd 8,4 miljarder kronor. Den 14 mars 1986 beslutade den indiska regeringen att ordern på 410 stycken Haubits 77B skulle gå till Bofors. Med anledning av Olof Palmes begravning var den indiske premiärministern Rajiv Gandhi i Stockholm den 15 mars och överlämnade det officiella beskedet.

Bland annat hade Claes Ulrik Winberg därför framfört detta önskemål med exportlättnader när han höll föredrag på Folk och Försvars konferens 1982, vilket fick visst gehör i Försvarsberedningen. Det var under Winbergs ledning som Bofors engagerade sig i Singapore en neutral mothandelspart passande nog.

En fullt medveten ansträngning för att öka vapenförsäljningen i hela Sydostasien med andra ord. Winberg polisanmäldes i maj 1984 av Svenska freds- och skiljedomsföreningen för försäljningen av Robot 70 via Singapore till Dubai och Bahrain tillsammans med Martin Ardo och och de nedan omnämnda, vilket blev inledningen till den så kallade Boforsaffären. När Bofors vid årsskiftet 1984/1985 slogs samman med KemaNobel till det nybildade företaget Nobel Industrier lämnade Winberg posten som VD men satt tills vidare kvar i styrelsen för det nybildade företaget. I juni 1985, sedan misstankarna mot Bofors stärkts, avgick Winberg från förtroendeuppdraget som ordförande i Svenska arbetsgivareföreningen (SAF).

Sommaren 1988 åtalades alltså Winberg för smuggelaffärerna tillsammans med tre andra före detta Boforschefer. Winberg hade under polisutredningen bestämt tillbakavisat att han medverkat till att vapnen nått de otillåtna länderna Dubai och Bahrain. Rättegången, där Winberg på grund av sin plötsliga och oväntade död (se nedan) ej kom att medverka, inleddes den 4 september 1989. De övriga före detta Boforscheferna Martin Ardbo, Lennart Pålsson och Hans Ekblom, dömdes i december samma år till villkorlig dom för varusmuggling av Stockholms tingsrätt. Nobel Industrier ådömdes att betala 11 miljoner kronor i böter.

Den 16 mars 1987 "avslöjade" Sveriges Radios Ekoredaktion att Bofors hade mutat sig till ordern. Genom bankkonton i Schweiz hade Bofors kunnat muta lämpliga beslutsfattare i Indien. Bofors förnekade att betalningarna till ett företag i Schweiz hade något samband med Indienaffären. Den 29 april gav utrikeshandelsminister Anita Gradin Riksrevisionsverket, RRV, i uppdrag att undersöka vilka betalningar Bofors gjort till utlandet. Riksrevisionsverkets rapport visade att Bofors betalat ut minst 260 miljoner kronor till ett företag i Schweiz. Huvudintressent i detta företag var en indier, W.N. Chadha, som varit agent åt Bofors i många år. Till RRV uppgav Bofors att man hade avvecklat sina mellanhänder i Indien 1985.

Den 19 augusti 1987 beslöt chefsåklagare Lars Ringberg att inleda förundersökning för bestickning. Denna utredning lades naturligtvis ned i januari 1988. I Indien däremot fick mutskandalen mycket stor uppmärksamhet och anses ha bidragit till att Rajiv Gandhi och Kongresspartiet förlorade parlamentsvalet i november 1989. Bofors-direktören Martin Ardbo kallades till rättegången i Indien 1999 men vägrade att inställa sig.

Den 24 april 2012 framträdde Sten Lindström, tidigare kriminalkommissarie och utredare vid Ekobrottsmyndigheten, och bekräftade att han i samband med avslöjandet överlämnat över 350 dokument till en indisk journalist. Dokumenten innehöll bland annat betalningsinstruktioner till banker, hemliga avtal, mötesprotokoll och anteckningar ur dagböcker. Lindström anger att dåvarande Boforschefen Ardbo till och med dolt mutorna för sin egen marknadsdirektör. Enligt Lindström uppgav Ardbo att han skulle ta sanningen med sig i graven, och inget mer framkom då Lindström träffade Ardbo en kort stund innan han gick bort.

Han hade kanske också någonting som han ville berätta...men så blev det ju alltså inte.

Winberg omkom i en trafikolycka på dåvarande riksväg 53 mellan Västerås och Eskilstuna den 31 maj 1989.[2] Winberg var, tillsammans med sin hustru Kristina, som också omkom i olyckan, på väg till en middag hos vänner i Stockholm när bilen som de färdades i fick sladd på den våta vägbanan och frontalkolliderade med en mötande skåpbil.

Han var också som gjord för att tidigt vila i frid....