Kan nog vara viktigt att sätta saker i ett perspektiv. .

12 september 2017

Överraskningarna gällande omvärldsutvecklingen, duggar lika tätt som ärligheten hos en svensk politiker, således inte alls någon förvåning för alla med IQ överstigande dagens badtemperatur i Östersjön, varför vi stilla undrar om det nu inte vore mer lämpligt för den Djupa Staten att spinna det hela som vore det så att IS hade klätt ut sig till CIA och västerländska militära enheter, eftersom då slapp man ju krånglet med kläderna i alla fall?

Men för att lämna ämnet dryga sarkasmer och istället beakta vad som är värt att beakta - oss själva, så prova tanken på den yttre prestationens värde utan andra människor som värderar prestationen. Bara så långt sträcker sig egots egentliga makt till sin grund och botten, inte längre. Så från den punkten måste vi alltid bekämpa vår egen ofullkomlighet om vi inte skall gå under i mörkret inom oss själva.

Alla prestationer - beteenden - inflateras dessutom känslomässigt vid upprepning till givna förutsättningar - dumhet, de minskar alltså i upplevt glädjevärde relativt en förväntan, desto mer de upprepas, därav det prestationistiska talesättet ”säg den lycka som varar beständigt”, eller ”det är den rikes lott…”.

Så lyckan eller glädjen av någon större betydenhet över tid, kan aldrig komma ur annat än utvecklade insikter och förståelse av sig själv och de egna känslogrundande värderingarna och sedan vidare ut i relation till andra individer. Mer än så går inte. Den egna utvecklingen av förståelsen för och av sig själv, den som gör att man i alla fall ger bättre möjlighet till att någon kan förstå andra människor och utvecklingen av sin egen omgivning bättre.

Vi är där vi är eftersom det har varit som det har varit med ett universitetsväsende - högsta utbildning - till betydande delar finansierat av den amerikanska armén - det bankkontrollerade militärindustriella komplex som Eisenhower varande för, sedan åtminstone bröderna Dulles dagar.

Så igen, eftersom ord styr tankar till så stor del och eftersom språket är bärande för precisionen i kommunikationen med avseende på det rådande tillståndet i samhället idag : I Dagens Nyheter 1944-11-25 så skriver Wilhelm Scharp en artikel som kanske kan ge lite ljus åt någon.

”Med förundran och beklämning ha många demokratiskt och nationellt tänkande svenskar följt denna skolas tillkomst och utveckling. Samtidigt som stor möda och kostnad nedlägges på att utreda förutsättningarna för en ny svensk skolordning, som skall bli grundvalen för våra barns uppfostran till effektiva och lojala samhällsmedborgare, i vårt fria svenska samhälle, ha samma personer som stått i spetsen för denna skolutredning – statsrådet Bagge -generaldirektör Holmberg och professor Erik Wellander – aktivt lånat sin medverkan till upprättandet av en av de mest effektiva och farliga centraler för öppen eller inlindad nazistpropaganda som tänkas kan.”

”Ha dessa herrar ens tagit del av den första satsen i denna för alla tyska skolor gemensamma och bindande programskriften?
Denna lyder ”Den tyska skolan är en del av den nationalsocialistiska uppfostringsordningen, den har till uppgift att i förening med andra folkuppfostringsmedel, men med de för den säregna uppfostringsmedlen, forma den nationalsocialistiska människan."

Så mycket alltså för det fria och oberoendet tänkandet utanför boxen, men uppenbarligen så betydligt mycket mer för den sociala kognitiva ingenjörskonsten i det Anglozioniststyrda landet Sverige och betydligt mer ändå för den sociala kognitiva ingenjörskonst som leder till en allt mer själsligt tom och känslomässigt död tillvaro.

Så hur kan man då ifrån denna formateringsgrund ändå beskriva vad som alla i enlighet med ovan åtrår mest på jorden nu och för alltid? Den kan ju ligga en fördel i att försöka att sträva efter att förstå vad som egentligen är meningen med tillvaron på jorden. Inte minst utifrån att vi rent faktiskt bara kan uppleva våra egna individuella känslor, men ändå uppenbarligen söker en samvaro med andra människor.

Kärlek är inte att stryka medhårs utan kanske många gånger att smeka mothårs- att vilja allas bästa. Kärlekens kvintessens det villkorslösa givandet. Dragen till sin yttersta spets, den totala och ovillkorliga kärleken är känslan av likhet inför allt, som givetvis kallas för likgiltighet, så vår känslomässiga räddning ligger i vår oförmåga till att bli fullkomliga, samtidigt som det är vår ovillkorliga dom som människor, att alltid vara tvingade att sträva efter vår egen individuella förbättring om vi inte vill börja förfalla själsligt.

På så sätt söker kärleken inte sin egen existens; den som vill bli omtyckt och handlar därefter och är ju sällan kärleksfull utan är i stället beräknande, den individen vill medvetet eller omedvetet bli bekräftad. Människor kan ju uppenbarligen förnedra sig hur mycket som helst för att bli omtyckta och accepterade - bekräftade när de upplever att de inte klarar av att bekräfta sig själva känslomässigt i en tillräcklig omfattning. Så ensamheten går hand i hand med girigheten.

Men den som verkligen försöker hysa uppriktig kärlek – alltså strävar efter att utveckla sig själv – som människa och del av världen, kan därför uppfattas av många så som obekväm och fientlig, eftersom han eller hon ibland säger ifrågasättande saker och agerar på ett sätt som spräcker ramarna för konvenans, lagar och sociala levnadsmönster. I ett vansinnigt system, till exempel ett som värderingsmässigt går baklänges och är upp och ner, som det vi har idag, så blir detta givetvis alltmer accentuerat innan utvecklingen vänder.

En sådan självförbättringssträvande människa är inte ute efter att såra och den har inga medvetna biavsikter med sitt agerande, den söker inte egen vinning eller egna förmåner, och därför uppfattas den människans agerande rakt och otadligt av andra likasinnade människor, det är sakfrågans mekanik som leder i beteendet utifrån att det är allas bästa som är syftet. Denna individ ger av sin kunskap och medvetna medvetenhet – visdom – endast i akt och mening av att dela med sig av vad hon har, och detta gör hon kravlöst.

Känslor är verkliga, varför? Jo därför att man bara kan känna känslor i nu. Därför är verkligheten, endast har verkan i likhet i nu, ingen kan uppleva känslor vid någon annan tid än nu. Men att tänka är en process över tid och som ovillkorligen kommer efter den initierande känslan som bygger på en värdering, så visdom tar alltid mer eller mindre tid att förvärva och visdom kräver känslor med grunder att beakta - inte själslig tomhet (materialism).
Individen tänker efter känslan som signal, eller alltså den känsla som väcker [efter] - tanken, men det är också därför möjligt att aktivt vända på processen och att utveckla sig själv genom eget aktivt tänkande kring de egna känslornas verkliga grunder - våra värderingar - och att genom denna process skapa insikter till förändrade värderingsgrunder som leder till andra känslor än tidigare kring olika betingelser. Att inte utveckla sig själv blir därför både själlösheten och dumheten inkarnerad och manifesterad i ett och samma stycke.

Varje individ kan därför också vidare endast och helt säkert, finna en enda persons inre lycka och glädje och detta är ovillkorligen sin egen individuella lycka, men som alltså likafullt kräver andra människor, som i sin tur är individer med känslor. Så var och en förblir sin egen lyckas smed.

Först när individen har nått detta insiktstillstånd som utveckling , så har denne en möjlig chans att även börja förstå och dela andra individers lycka, banalt nog att bli glad över att andra är lyckliga framför att själv förbli själsligt döende i ett förlamande behov av självbekräftelse. Den förstenade själen där självet är ögonblicksbilden av själen.