Så vad gjorde då Max Ilgner egentligen i Sverige och vilka umgicks han med....planerades inte någonting då?...

Under Ilgners ledning skulle IG Farben också spela en roll i annekteringen av Sudetenland och nedbrytningen av Tjeckoslovakien. Tillsammans med kollegan Georg von Schnitzler utvecklade Ilgner ett system där IG Farben skulle finansiera pro-tyska tidningar i Tjeckoslowakien. Den storskaliga publiceringen av propagandahistorier som åtföljde förhandlingarna mellan Hitler och Neville Chamberlain hjälpte till att piska upp starkt stöd för nazisterna bland landets tyska samhälle och företaget fortsatte att hälla pengar i Sudeten German Relief Fund och Sudetendeutsches Freikorps. När landets öde beseglades och nazisterna tog över belönades IG Farben för deras del i händelser genom att de fick ta kontroll över exemåelvis Aussiger Verein, ett kemiskt företag i Prag som var det fjärde största i Europa, till ett lågt pris. Det var alltså inte planerat....

Omedelbart efter andra världskrigets utbrott överlämnade Ilgner företagets (IG FArben) omfattande samling av information och geologiska kartor till regeringen och informerade dem påpassligt också om orterna i Europa där kemikalier kan utvinnas. Som chef för Vowi hade han också byggt upp en omfattande kunskap om IG Farbens främsta utomeuropeiska konkurrenter och han kunde därför förse regeringen med fullständig information om verksamheten i Imperial Chemical Industries , ett brittiskt kemiföretag som Ilgner av trovärdighets skäl hade ett öga på händelsen av Operation Sea Lion lanseras. Vilket givetvis aldrig någonsin var meningen eftersom allt gick ut på att genom Hitler komma år ryska naturresurser. Precis som vanligt.

När kriget började se ut som ett nazistiskt nederlag började Ilgner vidta åtgärder för att skydda sin egen framtid. Efter att en "bomb träffade" Unter den Linten-kontoret i januari 1945 meddelade Ilgner att han tyvärr inte kunde arbeta under sådana förhållanden och han tog allt känsligt dokumenterat material med sig och flyttade sitt kontor till Frankfurt am Main. I själva verket försökte Ilgner helt enkelt undvika att informationen skulle falla i Sovjetunionens händer och flyttade således en del västerut och medan han i Frankfurt säkerställde försvinnandet av de återstående oskäliga dokumenten han hade tagit med sig. Men allt kom han inte undan med.

Ilgner var en av 24 chefer i företaget som anklagades för "förstörelse och plundring" av amerikanerna den 4 maj 1947 i det som blev känt som IG Farben-rättegången. Det där med konspiration åtalades han visserligen för, men det skulle ju helt öppet spräcka sagan om Hitler, så det gick helt enkelt inte för sig med avseende på allt annat som var planerat redan då. Detta var alltså den rättegång av någon mystisk anledning inte Wallenbergs fanns med som ägare i Moderbolaget... Ilgner framträdde därför också särskilt för den ledande rollen han spelade i den tyska omvälvningen och vid rättegången noterades att han var den enda verkställande direktören som fortsatte att fraternisera öppet med Carl Krauch, som fick bära huvudparten av skyldigheten på grund av hans nära och välkända relation till Hermann Göring. Ilgner var en av nio anklagade som befunnits skyldiga till "förstörelse och plyndring" 1948, som definierades som egendomsupptagning utan ägarens fulla och icke-tvångsmässiga samtycke och dömdes till fruktansvärda tre års fängelse. ]Men turligt nog släpptes han redan samma år. Men planerat det var det alltså inte och rättegången var inte bara en tyvärr pinsam och nödvändig teater för att hålla kulissen vid liv....

Ännu mer tramsigt, Ilgner hade mage att tillkännage sin omvändelse till kristendomen i fängelset och lovade att följa en missionärsväg efter hans frigivning. Under en tid följde han till synes denna väg och gjorde visst arbete på uppdrag av den evangeliska kyrkan i Westfalen . Detta visade sig dock inte vara långlivat så det förslog, men istället blev han professionell politisk lobbyist och år 1955 utnämndes han till styrelsens ordförande vid ett kemiföretag i Zug.

Var kan då möjligen Hitlerprojektets andra fas efter Ölhallskuppens misslyckande den 8-9 november 1923 helt eller till delar ha planerats någonstans?