Leken från barndomens kalas med stolar som skulle besättas när musiken hade tystnat, speglar allt mera det samhälle som vi lever i, där de allt ivrigare vandrande tror sig vara de på förhand utvalda, till att vinna och ensamma bli kvar som människa på jorden och obestridd innehavare av alla jordens resurser. Dumhetens oändlighet tycks liksom universums inte heller kunna bestridas, i varje fall inte med lätthet.