Självbetraktelsen utvecklas långsamt (att återuppvakna kan vara en mer exakt beskrivning utifrån en vansinnig kognitiv programmering) till en mer tydlig syn och en djupare förståelse av oss själva, vår medmänniska och den verkliga världen. Inte som vi vill se det, utan som det verkligen är. Tyvärr så deltar vi fortfarande i önsketänkande för ofta, genom att ständigt trycka på hopp " bedövnings " -knappen bara för att få allt mer magra och ytliga belöningar. Med tanke på vilken riktning vår värld nu ovillkorligen är på väg, så kommer det att bli allt svårare att tänka tydligt om vi inte börjar göra personliga förändringar nu. Gamla vanor dör bara så hårt eftersom vi desperat håller oss fast vid dem för känslomässigt stöd. För att vi vill inte ifrågasätta våra känslogrundande värderingar.

När allt blir så otydligt att vi inte längre kan hålla ordning på strukturen i våra tankar, då har vansinnet börjat att dominera oss. Det skall vi akta oss för eftersom annars blir vi enkla offer för den välvilliga läkemedelsindustri som därför så påpassligt har övergått till i princip ren narkotikahandel i takt med att de psykosociala ohälsotalen exploderar.

Att förstå varför vi gör detta kommer att räcka långt för att hjälpa oss att slänga bort vårt gamla vansinniga bagage. Även om vi upplever oss själva fångade på det galna tåget till helvetet, så betyder det bara att vi faktiskt kan stiga av och att vi inte måste delta helt i galenskapen. Så fort vi ser det själva så finns där en nödbroms på väggen som faktiskt fungerar, det är helt upp till oss själva att välja om vi vill använda den eller inte.

Men eftersom vi aldrig lärs att konsultera, än mindre ha förtroende för, vår inre kunskap om oss själva så har vi alla framgångsrikt underkastats, till en eller annan omfattning, av yttre krafter. Det är faktiskt ännu värre att vi anser att detta " tillstånd " är helt naturligt och normalt. Eftersom vår kognitiva ruta är den enda del av verkligheten som vi någonsin har känt till, så för oss är det nästan omöjligt att " tänka " utanför denna. Om vi sedan inte ens utgår ifrån oss själva när vi betraktar denna ruta - ja det blir det liksom helt enkelt lite lite tokigt från början och sedan blir det bara alltmer tokigt med tiden.

Ju mer fast vi är förankrade i tanken till denna befintliga högst begränsande verklighet, desto svårare är det att föreställa sig något annat, beroende på att vår fantasi begränsas. Därför måste vi försöka koppla bort oss själva så fullständigt och så ofta som vi kan. Att våga går utanför den trygga hagen av den ruta som utgörs av våra egna känslogrundande värderingar - att våga vidga vår metakognition.

Detta är inte förvånande eftersom en livstid av konditionering och programmering instruerar oss att tro att kunskap, sanning och visdom finns externt och endast från officiella källor och myndigheter. Vi kan snart inte tänka ut saker alls på egen hand. Denna medvetet insnävade synvinkel har beslöjat, om inte helt avstängt, alla intuitiva kopplingar som vi kan ha till vårt eget inre kunskapsjag - självmedvetande. Det är ingen slump att det är på så vis, det är den psykosociala ingenjörskonstens frukter som vi har blivit uppfödda på.

Vi avvisar tanken att vi påverkas av dessa krafter eftersom vi tror att vi skulle känna igen dem när vi ser eller hör dem. Inget kunde vara längre från sanningen. Leta noggrant, kritiskt och upprepade gånger efter luckor och svagheter i vårt eget tänkande, särskilt om vi tror att inget är fel med vårt tänkande. Jag tvingar mig själv att läsa / titta på / lyssna på information som jag tror strider mot mina bestämda åsikter och jag är alltid lika förvånad över att upptäcka något nytt för mig varje gång jag gör det. Vårt självbedrägeri har varit i princip gränslöst.

Vi måste förstå att detta handlar mycket mer om perspektiv än vad det handlar om fakta, sanning eller kunskap, tre ord som ofta används både omväxlande och felaktigt. Fakta är sällan mer än information som kanske eller kanske inte är helt korrekt i förhållande till verkligheten, sanningen är inte bara nästan helt baserad på en synvinkel som ofta (men inte alltid) härrör från att ordna fakta i en viss ordning. Och kunskap är den medvetna medvetenheten och acceptansen av att fakta och sanning är föga mer än rörliga delar i en slags allmän konsensusverklighet. Betydande att två personer kan använda samma uppsättning fakta, men ändå hävda olika sanningar baserade på dessa fakta, genom att sätta dessa i olika ordning, medan en tredje person, som förlitar sig på en stor mängd kunskap, förstår att fakta och sanning är i bästa fall subjektiva betraktelser och i värsta fall förslavande.

Detta är visserligen mycket lättare sagt än gjort, helt enkelt för att demontering (och återmontering) av våra sammankopplade myter, övertygelser och illusioner INTE är en engångshändelse, utan snarare en lång och mödosam process. En eller två särskilda insikter eller kärnor av medvetenhet räcker inte för att avslöja hela den enorma trassliga röran. Att tro att det är en enda händelse är faktiskt mer förstörande än att göra ingenting, eftersom vi förändrar väldigt lite i oss själva men tror att vi har förändrat mycket. Det hela liknar ryska Babushka-dockor, där flera är dolda inuti den första, kaninhålet går djupt ner inom oss själva.

Enligt min mening har vi inget annat val än att börja i början. Medan vi måste tala vår verkliga sanning till makten, så måste vi likafullt först och främst tala vår verkliga sanning till oss själva, att tala öppet och ärligt om vad som har hänt och varåt vi åker. En viktig del av förförandet av förnekelse är att undvika personligt ansvar, att peka finger. Detta måste stoppas, alltså min förklaring är att vi alla är ansvariga för den här röran. Jag tvivlar inte på att vi kan kan stoppa dess nedgång, men processen börjar med dig och mig, inte de och dem. Till skillnad från den allmänna åsikten leder alltså inte politiska ledare, utan de följer, eller snarare så sniffar de i luften som Tax framför gryt och följer den starkaste stanken som kommer från den största plånboken.