Om vi inte försöker att förstå oss själva bättre så misslyckas vi också med att nå en större sund inre känslomässigt baserad kunskap, för att effektivt motverka alla uppenbart subversiva och manipulativa yttre krafter. Krafter som är så ivrigt självkonstruerande av vår ständigt föränderliga, men ändå väldigt smala världsbild. Vi blir då istället allt mer och till slut helt beroende av yttre bekräftelse för att stimulera den kroniska inflammation som utgör vår interna känslomässiga dysfunktion, vilken utgör resultatet av vår ständiga allt djupare nedsänkning vårt emotionella vansinne - flykten undan att behöva konfrontera oss själva. Den yttre bekräftelsen betyder till slut allt och vår själ har blivit helt tom, betyder ingenting och mörkret inom oss dominerar allt.

Enkelt uttryckt så går vi runt oss själva belysta av ljuset i vår egen galenskap, men fortfarande ändå ganska socialt materiellt funktionella i ett slags dårhus (emotionellt bårhus vore kanske en bättre benämning). Bara för att någon eventuellt är galen, betyder det inte att vederbörande är dum – irrationell – eller inte kan interagera produktivt med andra i vår alltmer galna värld.

Problemet kommer i dagen när jakten på yttre bekräftelse kommer till den punkt där insikten börjar att brytas i prismat av verklighetens ljus genom oss själva. Den dag när lögnerna ses för vad de är och vilsenhet ersätter tidigare förvissning. Eller omskrivet den punkt där ljuset ifrån verkligheten tränger in i vårt medvetande och belyser våra känsloskapande värdegrunder, vilket riskerar det ovillkorliga - ifrågasättandet av oss själva. Insikten om värdet av att vara ensam kvar på jorden med alla materiella tillgångar kommer då att bli en klen tröst att hålla sig i.
Ensamhetens mörker breder ut sig och tystnaden blir öronbedövande.

Denna interna dysfunktion, vår inre kognitivt formaterade emotionella sinnessjukdom, förvärrar och vidmakthåller den yttre manipulationen genom våra kollektiva åtgärder i en ändlös positiv återkoppling – feedback – loop av eskalerande kollektiv galenskap, ända tills det hela uttöms i ett crescendo av krig, svält, misär och död som enda möjliga utväg. Vår inre galenskap matar den externa galenskapen som matar den inre och så vidare. Om vi bara konkurrerar bort några människor till så kommer dessa människor att tycka mer om oss, vilket ger oss mer yttre bekräftelse.

Vi pustar och stönar om det uppenbara vansinnet i vår allt mer psykotiska värld, om det ekonomiska, politiska och företagens korruption, den uppenbara girigheten och oändliga lögnerna och manipulationen, allt medan vi ändå förbehåller oss bekvämt blinda för vår egen inre källas grumliga vitriol. Tvätta, skölj och upprepa efter behov generation efter generation efter generation. Men det behöver helt enkelt inte vara så här. Dock gäller sedan inte bara kanske även att acceptera att källan till våra plågoris inifrån, vilket innebär inte bara att vi själva är problemet, utan att vi också själva är lösningen. Då finns det ingen kvar att skylla på.

Vi har en kognitivt socialt betingad tendens att sitta still i båten, att inte re – agera rationellt, bara för att vi tror att vi är mer bekanta med de faror som vi ”känner till” än de som vi anser okända eller håller för inte så särskilt troliga - vi skyller så gärna på omständigheter utanför vår möjliga påverkan. Vi befinner oss på en socialintellektuell reträttpost beredda att försvara vår nuvarande materiella situation istället för att söka oss vägen framåt genom nya lösningar i vår känslomässiga disposition. Vi är inte villiga att släppa taget av en förljugen självbild för att gå vidare med oss själva. Detta i sig gör oss alltså inte sällan till offer för vad vi upplever som okända omständigheter som ligger utanför vår möjliga påverkan - av oss själva.

Detta är en kolossal kognitiv partiskhet av första ordningen, skev och förvriden mot passivitet och status quo, som talar pinsamt högröstat om Stockholms Syndromet i oss själva. Den fundamentala emotionella produkten av den undergivna slavmentalitet som plågar oss alla till viss del i ett eller annat sammanhang. Visserligen är det inte längre en fråga om öppet slaveri i ett stenbrott eller i skogen, arbetande dag efter dag i den varma solen eller svinkalla vintern, utan nu är det mer ett slaveri som efter decennier av hårt arbete och underdånig lojalitet är vi mer av en bekväm servicepersonal, servitör eller möjligen den tomma personliga människan som tjänare till materiella makthavare eller någon av dennes anhöriga. Vi ser inte ens oss själva som likvärdiga när det kommer till kritan.

Med den här kampanjen kom materiella förmåner och privilegier tillsammans med löftet om ännu mer liknande välfärd, om vi bara har hållit vår näsa ren och fortsatt vårt hårda arbete i våra herrars tukt och förmaning. Men det blir bara så mycket förmåner att det skulle förhindra tid till vår egen eftertanke över den betraktelse som leder oss till social revolt. Men trots detta så ser inte fördelningsutvecklingen alls ut som löftet beskriver. För det är ändå alltid och har så alltid varit, bara en fråga om så mycket så att det räcker för att inte revolt skall ställas an, ibland har det dock blivit för lite.

Löftet om ännu mer bejublad materialistisk kollektivism framgent, tillsammans med allt som vi en gång gjorde för att ”tjäna” de som redan skänkt oss både relativa och i verkligheten banala privilegier, blir ett mentalt ankare runt halsen på oss själva när nu båten sjunker och detta ankare driver på både oss och samhället allt snabbare ner mot botten. Vi glömmer att adressera problemet inom oss själva som är grunden till vårt slaveri, i vår strävan efter den personliga materiella vinning som skapar vår egen fångenskap.

Det ovedersägliga faktum att de tusen gånger vi tidigare så glatt skuttade runt i båten innan nu, utan att båten sjönk, hjälper till att undermedvetet övertyga oss om att nästa gång och tiden efter den, så kommer inte mycket att bli särskilt annorlunda, det kommer att bli bra utan att vi egentligen behöver förändra oss själva genom att förändra våra egna värderingar. ”Allt” har ju faktiskt ändå "gått så bra hittills". Tänk bara på att det är detta system som har skapat just denna ”fantastiska” situation som vi nu befinner oss i, tänk inte på att allt faktiskt kunde ha varit närmast omåttligt mycket bättre och detta ur i princip alla upptänkliga perspektiv som människan kan prestera. Vill vi inte tänka själva för att utveckla vår medvetna medvetenhet - metakognition, så varken vill eller kan vi ta ansvar för oss själva och då kan vi bara förbli slavar. Vill man inte utvecklas som människa så vill man heller inte ta ansvar för sin egen utveckling!