Det är kanske, kanske möjligen, inget fel med med att i vissa fall sola sig i skenet emot från en väl utförd prestation - arbete beroende på syftet ...... så länge vi också inser att det ändå alltid finns mycket arbete kvar att göra med - inom - oss själva och att alla arbeten egentligen har väldigt olika allmän betydelse ur ett altruistiskt perspektiv. Det är väl i så fall bara helt enkelt en slags rastplats längs vägen i livet och vår resa i att upptäcka oss själva då går alltid vidare. Kampen är emot sig själv och sina egna föreställningar, för sin egen utveckling.

Men man kan aldrig bli "botad" från vår planterade kollektiva sinnessjukdom genom att medverka till upprätthållandet av densamma, åtminstone inte i detta sent lidna skede i cykeln, eftersom varje interaktion i samverkan med det av galenskap genomsyrade samhället, tenderar att åter infektera och återskapa den förföriska lusten att släppa taget om sin egen utveckling och bli (åter) absorberad i den underbara bedövningen omfamningen av detta kollektiva vansinne, där den enfaldiges tröst är att eftersom alla andra gör hoppar i galen tunna så kan jag lika gärna gör detsamma.

Medan vi alla i olika omfattning söker extern bekräftelse för att lugna vårt ego, vilket tyvärr bara är ett skriande symptom på vår förkastade personliga suveränitet - vår egenmakt, vårt oberoende fria tänkande och den inre sinnessjukdom som omintetgör vår möjliga utveckling av vår egen emotionella självförståelse, vår metakognition. Verklig trygghetsskapande bestående bekräftelse och tillfredsställelse för vidare framgångsrik (inkrementell) självbetraktelse förekommer naturligt och är en läkande produkt från hårt arbete för egen själslig räkning. Försöker vi så förbättras vi och försöker vi inte så förfaller vi i vår själsliga välmåga.

Att ta emot en artificiellt inducerad "må bra erfarenhet" från en extern källa för att minska det personliga manuskriptets fula dissonans, med ett känslomässigt trauma som resultat, kan endast betraktas som "positivt" i ett dårhus och detta speglar verkligen metoden som människor i samhället av idag i allmänhet använder sig av, för att avstå från att delta i det riktigt hårda arbete som kritisk självbetraktelse innebär.

Jag brukar säga att vi är bara så sjuka som våra djupaste mörkaste hemligheter, och många tolkar detta till att betyda hemligheter av sexuell, familjär och ekonomisk natur. I själva verket är vad jag egentligen diskuterar här själslig - undanflykt, hyckleri och självförhärligande - rättfärdigande - som bedrivs av oss alla engagerat varje dag, men ändå hålls hemligt för vårt eget "kognitivt oformaterade jag" och givetvis även våra livspartners och världen. Inte många vill egentligen att någon annan skall kunna veta vad man själv egentligen tänker. Större än så är vi faktiskt inte ännu.

Medan många tror att vad vi inte (låter oss, låtsas) "veta" om, inte kan skada oss, det lider vi inte av, så är detta den ultimata formen av självbedrägeri, det skapar underliggande stress, dissonans och disharmoni djupt inom vårt eget psyke och gör att vi onekligen blir alltmer sinnessjuka med växande galenskap för varje dag som går i den utvecklingsriktningen. Det rullar också dit som det lutar och priset för att inte bry sig det ökar med tiden.

Det upphör aldrig att förvåna mig hur upprörda vi blir när vi presenteras för propaganda / information / kunskap / tro som krockar med våra egna personliga trossystem, men vi accepterar med fåtaliga frågor eller undersökning av liknande förvrängd information som bekräftar, överensstämmer med eller är lätt överensstämmer med vår tro och våra föreställningar. Hyckleriet börjar hemma i oss själva och vi är alla hycklare i varje bemärkelse, i varierande utsträckning. Vi måste alla därför alltid försöka att förbättra oss själva och motverka våra egna inneboende naturliga och onaturliga brister.

Detta är idag en allmän och effektiv hantering för bevarandet av våra övertygelser, hindret mot vår egen utveckling (det finns dussintals om inte hundratals smärre variationer vi sömlöst växlar mellan efterhand som omständigheterna och behoven kräver), vilket förslavar oss i oss själva till vansinne. Och den absoluta primära manipulatorn i detta är vårt "ego".

Medan alla hävdar de önskar sanning beskrivande verklighet, så vill vi i själva verket bara ha del av det som kan absorberas inom våra redan befintliga ramar av världsbilden så smidigt som möjligt. Den ultimata propagandist och manipulator som vi möter under vår livstid förblir därför vårt "ego" (inflammerad av vår bristande metakognition - tanken om tanken) en ful självbild som vi noggrant undviker att någonsin välja att personligen lära "känna", och mest av allt - helst - därför också låter bli att undersöka.

Det är just därför vi sällan utsätter våra "mjuka" sanningar för vår inspektion - ifrågasättande, särskilt från oss själva, eftersom det skulle kräva att vi löser en massa frågor som skulle vara produkten av den kognitiva upprepningen. En av anledningarna till att jag skriver och inte bara tänker, är att tvinga mig själv att gå igenom alla mina kognitiva sammanblandningar. När rättegång kan hållas strikta inom mitt sinne, måste mina "sanningar" bara träffa min enkla och flexibla logik och standard för resonemang. Enkelt uttryckt jag ljuger också för mig själv regelbundet för att upprätthålla mina trossystem och det svider att behöva ändra på på mina föreställningar. Men jag vet att jag alltid måste försöka att förbättra mig.