Det som nu är den större frågan är kontrollen över informationsflödet till respektive länders utrikesförvaltningar genom underrättelsetjänsterna där UKUSA - grunden för Five Eyes - nu faller samman vilket syns på Kanadas, Nya Zealands och Australiens beteende där den inbördes konflikten mot den Djupa Staten accentueras.

Exponeringen av Ericssons globala roll accelereras dessutom parallellt både i aktuella termer såväl som genom historisk belysning.

Det finns inte en chans att Kina kunde, om de ens försökte, eliminera den rådande telekominfrastrukturen, eller för att citera Ericsson hemsida:

"Efter Folkrepubliken Kinas födelse 1949 och fram till Mao Zedongs död 1976 stängdes marknaden för Ericsson. I slutet av 1970-talet började emellertid det regerande kommunistpartiet långsamt öppna det enorma landet för utländska företag."

Man skall i detta betänka Fredagen den 29:e oktober 1948 som blev en milstolpe i den västliga signalspaningens historia och definitivt inte av vad som uppges vara det positiva slaget. Detta var den dag som skulle bli känd som svarta fredagen, när Sovjetunionen inledde en massiv omläggning av hela sitt kommunikationssystem.

Utan denna omläggning så hade det kalla kriget under inga som helst omständigheter kunnat uppstå, eftersom den ryska kryptografin var ”forcerad” av flera underrättelsetjänster.

Man bytte anropssignaler och man övergick till nya frekvenser och procedurer. Vad värre var introducerade man helt nya system för textskydd som UKUSA-alliansen saknade ingångar i.

Här fanns varken några sjunkna örlogsfartyg eller nergrävda trälådor. Allt måste starta om på nytt och inte bara det, utan med en kryptoanalystisk uppförsbacke vars lutning och längd man inte kände till. Så passande nog:

Den 25 juni 1950 gick de nordkoreanska trupperna över gränsen.

Efter Sovjetunionens fall "har man i arkiven funnit" det är alltså Venonaprojektet vi talar om här... att Kim Il Sung rest till Moskva och diskuterat Sydkoreafrågan. Stalin motsatte sig länge ett anfall då han fruktade att USA skulle ingripa. Kim spelade då ut ledarna för Kina och Sovjetunionen mot varandra: han fick både Mao Zedong och Stalin att tro att den andre var mer positiv till ett krig än han verkligen var. Vid ett möte med Stalin i april 1950 lyckades Kim Il Sung övertyga om att det skulle bli en snabb seger och om att det inte fanns någon risk för amerikansk intervention eller för upptrappning till världskrig.

Stalin godkände då planen under förutsättning att man även fick stöd från Kina. I maj 1950 reste Kim till Peking för att träffa Mao, som dock också oroade sig för amerikansk intervention. Men Kim sade oärligt att Stalin redan hade godkänt planerna, varefter Mao gav sitt medgivande. Både den amerikanske generalen Douglas MacArthur och utrikesministern Dean Acheson hade också offentligt sagt att USA:s försvarslinje går från Filippinerna, till Ryukyuöarna, Japan och vidare till Aleuterna, vilket alltså uteslöt Korea.

Det hela var liksom lite som om det var upplagt av den Djupa Staten för det kalla kriget, redan långt innan Hirohitos fördröjningar i Japan som ledde till Atombombningarna, om vi säger som så….