USA, Italien, Maffian & Telekominfrastrukturen
Man kan väl säga att en Maffia utan fördjupningar inom telekominfrastrukturen med tiden kommer att att försvinna..
Så tal om situationen i USA och Italien…
Varje land har sina egna unika problem med hur den Djupa Staten är etablerad, men så mycket är i alla fall lika, att det är det ekonomiska systemets inneboende natur och karaktär – monetärmekaniken – som är avgörande hur denna dolda struktur har etablerats.
Vad gäller Italien så är det sedan Volpi Di Misuratas dagar så att den moderna bankirmakt som tillsatte Benito Mussolini har ingått i det internationella kluster som vi har idag, men exakt vilka bolagsstrukturer som idag gör vad i förhållande till vad olika politiska partier anför…..
Men……och som vanligt…..:
Ericsson etablerade numera sin verksamhet i Italien i mitten av 1920-talet, tidigare var det som bekant 1918 - därav Jubileumet i höstas, efter det att den italienska regeringen under Benito Mussolini meddelade att stora investeringar skulle göras för att utöka Italiens telefonnät. Annars skulle det om det verkligen var hundra år, se ut som ett rent samarbete med Mussolini och så kan det väl inte ha varit....eller så var det exakt vad det var redan då.
1925 började Ericsson att driva ett telefonnät i södra Italien tillsammans med flera andra parter genom företaget Societá Esercizi Telefonici (SET). Samma år blev Ericsson också delägare i tillverkningsbolaget Fabbrica Apparechi Telefonici e Materiale Elettrico (FATME), varefter företaget började tillverka Ericsson-produkter.
Vid ungefär samma tid omvandlade Ericsson sitt befintliga försäljningskontor i Genua till ett entreprenad- och försäljningsbolag, Societá Sistema Ericsson (SIELTE). Ett installationsföretag etablerades också under namnet Compagnia Installazioni Reti Telefoncche (CIRT).
Det fanns så många företag att de var grupperade i ett holdingbolag bildat 1930 och kallade Societá Elettro Telefonica Meridionale (SETEMER). Ericsson hade inte majoriteten av rösträtten i detta bolag och ägde endast 40 procent av aktierna, det största innehavet som var tillåtet för utländsk ägare. I praktiken var det emellertid Ericsson som kontrollerade holdingbolaget. Det hade vi aldrig kunnat räkna ut
Det viktigaste företaget ekonomiskt i holdingbolaget var FATME, som sålde telefonutrustning till SET, men hade även både den italienska regeringen och privata personer som sina kunder.
Under de första åren av andra världskriget konverterade FATME produktionen till krigsmaterial av någon väldigt outgrundlig anledning och fortsatte att köra på i full fart. Från sommaren 1943 blev södra Italien dock en krigszon vilket störde produktionen. Det följande året tog tyskarna bort en stor del av maskinerna i FATMEs fabrik i Rom. En stor del av SETs telefonnät och telefonstationer förstördes också under dessa år.
Direkt efter krigets slut gjorde ITT planer på att slå samman alla telefonnät i landet, naturligtvis under amerikansk ledning. Detta skulle möjliggöra ekonomiskt stöd från USA för återuppbyggnaden av telefonnätet, enligt amerikanerna? Vi har en annan idé om vad som egentligen hände i detta och den idén har med IG Farben och American IG att göra….
Lyckligtvis – precis som att omständigheter kommer till förberedelse – för Ericsson kom inget av ITT: s planer att genomföras eftersom Investor satt i bakändan på ITT. I stället byggde SET sitt nätverk och återupptog verksamheten några år efter kriget.
Samtidigt hade dock den italienska regeringen börjat köpa telefonoperatörer i syfte att placera telefoninfrastrukturen under myndighetens tillsyn. År 1954 inleddes förhandlingar om försäljning av SET. Ericsson, som avvecklade sitt nätverksamhetsföretag, kom överens om att sälja. FATME var också nu så väl etablerad att det var inte särskilt viktigt att förlora SET från Ericssonfamiljen. Ericsson började också märkligt nog en framgångsrik introduktion av dess övergripande växlingsteknik i Italien, vilket resulterade i stora order för FATME.
FATMEs produktionsanläggning expanderades kontinuerligt under 1950-talet och 1960-talet och antalet arbetstagare ökade. Vid 1960-talet hade det blivit en av Ericssons största organisationer.
I slutet av 1970-talet levererade FATME flera telefonstationer baserade på AKE 13-systemet. Produktionen av AX-system startades också snart och sedan blev det där som på alla andra håll
Under 1980-talet lyckades FATME övertyga den italienska PTT-enheten för att införa ett modernt analogt mobilsystem, TACS, medan man väntade på att GSM-standarden skulle slutföras. FATME producerade omkopplarna och operativsystemet, medan produktion av basstationer var underleverantör under licens. Nätverket togs i bruk 1990.
I början av 1990-talet togs Italiens första GSM-system i drift med omkopplare levererade av FATME.
Vid sekelskiftet var Italien en av Ericssons största europeiska marknader, tack vare i stort sett utmärkta försäljningsuppgifter för mobiltelefoner. Den framgångsrika försäljningen berodde till stor del på den framgångsrika marknadsföringsinsats som Ericsson utförde i Italien.
Så det där med maffian när det kommer till kritan…..
Man kan väl säga att de nu beskrivna rättsliga insatserna, närmast pekar på en förändrad situation inom telekominfrastrukturen....
Sofia Sjoberg Kan man gissa att Vatikanens skenhelighet också kommer under lupp?
En tysk officer erkände att han hade många krigstidsspioner i Vatikanen, en av dem som eventuellt var den hyllade och kunniga ekonomiska rådgivaren Bernadino Nogara som inte exakt var utan kopplingar till den Anglozionistiska bankhegemonin och IG Farben. Under kriget började Nogara investera i italienska försäkringsbolag som ”utvecklats till insatser som gynnades av det pågående mordet på Europas judar.
Dessa företag tjänade pengar genom att hålla alla finansiella tillgångar från de avlidna judiska försäkringstagarnas livförsäkringar och vägra att betala för de som fortfarande lever. Men eftersom Vatikanen inte var en direkt försäkringsgivare, var det aldrig nödvändigt att betala återbetalning efter kriget.
Många finansiella register förstördes under kriget, och Vatikanen vägrade tillgång till egna register. Därför är systemets fulla räckvidd oklart.
Samtidigt vägrade påven att offentligt fördöma någonting som det tredje riket gjorde, trots att Vatikanen var en av de mest informerade institutionerna på massmordet, långt innan de allierade ”upptäckte” någonting, det saknades ju inte precis inblandning på den sidan heller
Vatikanstaten var den perfekta platsen att dölja miljarder stulna i krigstider. Kyrkan hjälpte också och räddade många nazistiska krigsförbrytare efter kriget.
Bernardino Nogara (17 juni 1870 – 15 november 1958) var finansiell rådgivare till Vatikanen mellan 1929 och 1954, utsedd av påven Pius XI och bevarad av påven Pius XII som den första direktören för den ”Heliga finansförvaltningen” . Enligt historikern John F. Pollard lade Nogara ”grunden” för ”en av de största pelarna för Vatikanens finansiella styrka efter andra världskriget”.
Nogaras karriär präglades lustigt nog av en ”förmåga att röra sig i de högsta kretsarna av industri och politik samt kyrkan”. I sin roll som chef för den särskilda förvaltningen gjorde Nogara stora investeringar i många av Europas största företag, vilket gjorde att han personligen blev styrelseledamot i ett ”ansträngande” antal företag och utsåg direktörer till många andra.
Även om han var en katolsk man med flera nära släktingar i de heliga orden, insisterade Nogara på att hans investeringar förblev obegränsade av religiösa eller doktrinära överväganden. Under Pius XI gjorde Nogara stora investeringar i företag som strider mot katolsk socialundervisning och gjorde direkta lån till Mussolinis regering före Mussolinis 1935-invasion av Etiopien.
Vilka intressen som låg bakom Moussolini behöver knappast utvecklas igen här. Det har med telefoner att göra…
Under Pius XII investerade Nogara rutinmässigt i företag som utnyttjat och möjliggjorde Axis-krafternas krigsmakt – alltså IG Farben – under andra världskriget. Även om dessa investeringar var dolda från de allierade (med vilka Nogara givetvis också handlade), genom användning av holdingbolag och offshore banker, under Nogara ”som vatten att hitta en väg, fann Vatikanens pengar sig till den heliga sidan av förintelsen ” .
Men förutom ett köp av Vatikanen i maj 1940 av ett mindre aktieinnehav i ett italienskt försäkringsbolag, La Fondaria, har inga primära källbevis någonsin erbjudits till stöd för dessa senare påståenden, medan dokument som nyligen upptäckts i National Archives, London (i T231- och T160-serien) avslöjar att Nogara överförde Vatikanstatens hela utländska investeringsportfölj till USA i början av kriget – vi blev så förvånade – och under hela krigets varaktighet samlade aktivt en stor portfölj av aktier i brittiska och amerikanska krigsrelaterade industrier i stöd från den allierade krigsinsatsen. Kan man tänka sig…Däremot har inget dokument ännu framlagts för att underbygga påståendet att några medel investerades i Tyskland.
Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför
Patreon
Swish
