Stabilitetsofficeren på Wasa och personalvårdsofficeren på Bounty får nu sällskap av PR-officeren hos SD...

Ronny Gustavsson Kunde lika gärna varit en med SDtröja som stack en opiumpipa i munnen på en mager sängliggande kines 😀

Carl Norberg Som smugglade slavar, startade HSBC, skapade flyktingrörelser, implementerade banker över hela Europa, deltog i alla krig genom att starta dem osv.

Det kan inte rimligtvis vara på annat sätt än att man vill rasera SD totalt.

"Heckscher skrevs in vid Uppsala universitet 1897, blev fil.lic. 1904 och fil.dr. 1907. Samma år blev han docent i politisk ekonomi vid Stockholms högskola. Han var professor i nationalekonomi med statistik vid Handelshögskolan i Stockholm 1909–1929 samt i ekonomisk historia 1929–1945. Heckscher fick i slutet av 1940-talet ekonomisk historia erkänt som särskilt läroämne vid de svenska universiteten.Ekonomisk-historiska institutet (idag The Institute for Economic and Business History Research, EHFF) grundades 1929 som ett gemensamt forskningsinstitut av Handelshögskolan i Stockholm och Stockholms högskola (föregångare till Stockholms universitet) på initiativ av Eli Heckscher, som samma år utnämndes till professor i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i Stockholm. Eli Heckscher var den drivande kraften bakom forskningsinstitutet till sin död 1952. Avsikten var att bedriva forskning om enskilda företags historia genom ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt som kombinerade ekonomisk historia, nationalekonomi och företagshistoria."

Han var kompis med Gösta Bagge...

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gunnar_Heckscher?fbclid=IwAR0adcBhqPODdKJMQqA4ZoGTcI31vz1gSY0zWzQ7x3c9Agfgha1TDjy5C48

"Han var son till den ekonomihistorikern Eli Heckscher och dennes hustru Ebba, född Westberg. Han studerade vid Uppsala universitet, där han blev fil.lic. 1932, och disputerade 1934 för filosofie doktorsgrad med avhandlingen Konung och statsråd i 1809 års författning. Under sin studietid i Uppsala var Heckscher ordförande i Föreningen Heimdal och senare blev han hedersledamot i samma förening. Till hans minne delar Föreningen Heimdal varje år ut Gunnar Heckschers stipendium för reformvänlig konservatism, till den som bäst verkat för detta ändamål.För disputationen blev Heckscher även docent i statskunskap.[förtydliga] Han fortsatte sitt statsvetenskapliga författarskap med ett tvåbandsverk om den svenska konservatismens idéutveckling före representationsreformen. Som statsvetare gjorde han under 1940- och 1950-talen några arbeten som var banbrytande: Staten och organisationerna (1947) om hur intresseorganisationer inkorporerats i statsmakten, Svensk statsförvaltning i arbete (1952) som i metodologisk bemärkelse införde intervjuer till disciplinen, och The Study of Comparative Government (1957). Han författade därtill flera verk om centrala politiska begrepp, som Unghöger (1934), Gammal och ny konservatism (1947) och Pluralist democracy (1948).

Heckscher blev 1941, först docent vid Stockholms högskola, och senare samma år värvad till Socialinstitutet i Stockholm, som biträdande föreståndare, och året därpå som tillfällig föreståndare. 1945–1954 var han rektor där, samtidigt som han undervisade i stats- och kommunikationskunskap. Vid institutet fick han ställning som professor 1948, men fick samma befattning vid Stockholms högskola 1958 och flyttade då dit. Från och med 1940-talet ingick han i flera statliga kommissioner och utredningar. Han ingick i styrelsen för Svenska institutet 1948–1952, och blev 1954 även dess ordförande, en position han besatt fram till 1957. Han var 1954–1959 ordförande för Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar.[2]

Heckscher ansågs som ljusblå, det vill säga tillhörande vänsterfalangen i högerpartiet (nuvarande moderaterna), och har själv uttalat att det enda som fick honom att bli politiskt aktiv i högern var försvarsfrågan. Efter att ha suttit i Uppsala stadsfullmäktige 1938–1941, blev han 1949 ordförande för Högerns ungdomsförbund, en post han hade till 1952. Gunnar Heckscher var därmed den förste HUF/MUF-ordföranden som blev partiordförande för högerpartiet/moderaterna; den andre är Fredrik Reinfeldt.

Vid sidan av partipolitiken hade han uppdrag för FN att organisera förvaltningsutbildningen i Ankara 1952, och ingick från 1957 i Europarådets rådgivande församling.

Han invaldes för högern i Andra kammaren i Sveriges riksdag 1957, och blev året därefter andre vice ordförande för högerns riksorganisation. Han tog 1961 över ordförandeskapet i högerpartiet efter den populäre Jarl Hjalmarson. Han var under åren 1962 till 1965 högerns gruppledare i den Andra kammaren. Heckscher var den första partiordföranden för högerpartiet som inte var troende. Han var också den första av judisk börd.

Heckscher stötte ofta på motstånd i sitt eget parti. Enligt biografen Tommy Möller ansåg Gösta Bohman att Heckschers svaghet som politiker var dennes intellektuella egenskaper. Med detta avsågs att det är svårt att driva en tydlig linje när man har ett genuint intresse av att i varje läge studera och värdera olika handlingsalternativ. Heckscher ansåg själv att hans insatser som partiledare var mindre goda, men i hans dödsruna 1987 skrev Nils Elvander att vissa frågor Heckscher drev var långt före hans tid. Heckschers främsta engagemang som partiledare var att föra Sverige närmare Europa, att samordna den borgerliga oppositionen, och att rycka upp partiet efter förlusten i ATP-frågan. Gällande Europafrågan och borgerlig samverkan skulle han med tiden få gehör.

Det finns olika förklaringar till varför Heckscher 1965 avgick som partiledare. Enligt det mest utbredda synsättet[vem?] berodde det på hur ATP-frågan användes i valet till andra kammaren 1964, vilket visade sig bli ett misslyckande och medförde att högerpartiet gick tillbaka. Själv uppgav dock Heckscher att han avgick för att han misslyckats med att ena den borgerliga oppositionen mot socialdemokraternas maktövertag. Högerns inställning i ATP-frågan och avideologiseringen i välfärdspolitiken, var viktiga skäl till att den borgerliga samlingen misslyckades.[3][förtydliga]

Efter tiden som partiledare blev Heckscher ambassadör i New Delhi (sidoackrediterad till Colombo och Katmandu[4]) där han var placerad till 1970 då han blev ambassadör i Tokyo. Han pensionerades 1975, och utgav 1977 sin första bok på 20 år, Asiatiskt maktspel."

"Heckscher är son till högerpartiledaren professor Gunnar Heckscher och sonson till ekonomihistorikern professor Eli F. Heckscher samt bror till översättaren Einar Heckscher, läraren Ivar Heckscher och ambassadören Eva Heckscher.År 1968 avlade Heckscher juris kandidatexamen vid Uppsala universitet. Direkt därefter engagerade han sig i Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (Krum). Bland annat stred han för rättvis behandling av kumlafångarna. Arbetet för Krum ledde till att Heckscher 1977 fick i uppdrag att utreda kriminalvården åt Brottsförebyggande rådet (Brå).

Heckscher knöts 1979 till Justitiedepartementet och blev 1987 av justitieminister Anna-Greta Leijon utsedd till statssekreterare. Han blev kvar även efter att Leijon i samband med Ebbe Carlsson-affären 1988 avgick som justitieminister; Leijons efterträdare Laila Freivalds sägs ha krävt att Heckscher skulle vara kvar som statssekreterare för att hon skulle tillträda statsrådsposten.

Vid de borgerliga partiernas seger och regeringsbildning 1991 blev Heckscher generaldirektör för Patent- och registreringsverket.

Heckscher utsågs 1994 till näringsminister i Ingvar Carlssons tredje regering, men lämnade regeringen 1996, då han utsågs till rikspolischef. Han utsågs 2004 till kammarrättspresident vid Kammarrätten i Stockholm med tillträde 1 januari 2005. I augusti 2007 blev han av regeringen utnämnd till ordförande i Regeringsrätten (som 2011 bytte namn till Högsta förvaltningsdomstolen), och tillträde i oktober 2007. Han efterträdde Rune Lavin. Den 3 januari 2011 efterträddes Heckscher av Mats Melin.

Den 9 februari 2016 utsågs han av Karolinska institutets styrelse att leda utredningen om Paolo Macchiarini och Karolinska institutet.[1]"

SD vill ha en fördummad och omedveten befolkning, det måste väl vara slutsatsen om de har tänkt igenom bildvalet?

Den enda andra möjligheten blir då att de är lika dumma och omedvetna själva i ledningen, vilket förefaller oroväckande i så fall.