Lika lätt som det är att överskatta andras förståelse av någonting som man försöker beskriva - uttrycka, lika lätt är det att överskatta sin egen förmåga till förståelse om man inte ifrågasätter sina egna känslogrundande värderingar.

Kärnan i vad som har kommit att kallas Dunning-Kruger-effekten mer än bara verkar vara, att inkompetenta människor helt enkelt saknar kapacitet att upptäcka exakt hur inkompetenta de är, eftersom annars hade de ju gjort någonting åt den saken. Eller omvänt, ju mer man vet desto mindre vet man att man vet.

De färdigheter och den kunskap som gör en människa kompetent inom ett visst område är också detsamma som gör att personen ifråga kan utvärdera sin egen (eller någon annans) kompetens inom området, alltså satta saker i relation till någonting annat. Problemet härrör från en svårighet med metakognition, det vill säga att tänka om sitt eget tänkande.

Många säger att - jag förstår inte så mycket av vad du säger, men du har fel ändå.

Det paradoxala är alltså att en människas inkompetens ofta inte gör henne desorienterad eller osäker på sin sak. Se bara på alla som stödjer det politiska etablissemanget med sina partier. I stället är den inkompetente ofta ”välsignad” med ett för andra närmast obegripligt stort självförtroende.

Det är ofta lätt att skratta åt eller förfasa sig över en värld full av människor som uppfattar sig så som smarta och effektiva men som i själva verket är omedvetna, okunniga och i allra högsta grad inkompetenta - jfr vad pengar är i förhållande till vad pengar gör.
Men faktum är att Dunning Kruger-effekten berör oss alla. Vi är kompetenta eller till och med experter inom somliga områden, medan vi är odugliga (och omedvetna om det) inom de flesta andra områden. Det är därför världen är så full av inkompetenta och vilseledda människor. Det är vi som är de människorna ur ett eller annat perspektiv.

Ett obildat sinne inte är ett blankt och tomt kärl, utan snarare en röra av irrelevanta och missledande teorier, erfarenheter, illasinnade strategier, fördomar, metaforer och gissningar som dessvärre ser ut som och känns som kunskap.

När vi försöker förstå världen omkring oss och göra den begriplig så formulerar vi idéer och söker upp information som bekräftar våra föreställningar. Vi avfärdar därför ofta fakta som motsäger våra antaganden som undantagen som bekräftar regeln. Vi gör subjektiva bedömningar och använder oss av anekdotisk bevisföring för att stödja våra teorier. Med tiden förvrids dessa skenbara bekräftelser i våra hjärnor och blir till våra odiskutabla sanningar. Trots att deras grundvalar uppenbarligen är allt annat än solida

Vi kan dessvärre - tack och lov - inte frigöra oss från Dunning-Kruger-effekten eftersom den är en ofrånkomlig aspekt av människans kognitiva begränsningar. Men en viktig del av självkritiskt tänkande är att inse vi alla lider av socialpsykologiskt stark kognitiv bias.

Vi måste se våra egna felaktiga känslogrundande värderingar, erkänna dem och göra en medveten ansträngning för att jobba emot dem, att utvecklas – och inse att detta är en process som aldrig tar slut.