Det äldsta återstående lyxhotellet i Dallas, byggt år 1904 i Sullivanesque skyskrapa-stil. Det renoverades 1932 för att återspegla det lokala intresset för den spanska koloniala väckelserörelsen.

Varför bryr sig nu någon om detta?

Jo för att det var en viktig symbol för det amerikanska frihetskriget, som just bara råkade brinna upp....

Kriget var resultatet av den politiska amerikanska revolutionen. Kolonister galvaniserade runt ståndpunkten att Stamp Act från 1765, som infördes av Storbritanniens parlament, var grundlagsstridig. Det brittiska parlamentet insisterade att de hade rätt att beskatta kolonister. Kolonisterna hävdade att eftersom de var brittiska medborgare var beskattning utan representation olagligt. De amerikanska kolonisterna bildade den enande Kontinentalkongressen och en skuggregering i varje koloni, dock till synes med påstådd lojalitet mot monarken och en plats i det brittiska imperiet.

Den amerikanska bojkotten av direkt beskattat brittiskt te ledde till Tebjudningen - Boston Teaparty - i Boston 1773. London svarade genom att avsluta självstyret i Massachusetts och satte det under kontroll av den brittiska armén med general Thomas Gage som guvernör. I april 1775 fick Gage veta att vapen samlades ihop i Concord och han skickade brittiska trupper för att beslagta och förstöra dem. Lokala milisen, känd som 'minutemen', konfronterade trupperna och utväxlade eld (se Slagen vid Lexington och Concord). Efter upprepade vädjanden till den brittiska monarkin för intervention med parlamentet, avslutades någon chans till kompromiss när kongressen hade deklarerats förrädare i det kungliga dekretet. De svarade med en självständighetsförklaring och bildade en ny suverän nation utanför brittiska imperiet, Amerikas förenta stater, den 4 juli 1776.

Från början av 1776 försåg Frankrike, Spanien och Republiken Förenade Nederländerna (ofta kort och gott kallad holländska republiken) i all hemlighet revolutionärerna med förnödenheter, ammunition och vapen. Efter en tidig brittisk framgång uppstod ett dödläge i kriget. Britterna använde sin flottas överlägsenhet för att belägra och ockupera amerikanska kuststäder medan rebellerna i hög grad styrde landsbygden, där 90 procent av befolkningen bodde. Brittisk strategi förlitade sig på att mobilisera regeringstrogna miliser och var aldrig fullt ut realiserade. En brittisk invasion från Kanada slutade i tillfångatagandet av den brittiska armén i slaget vid Saratoga 1777. Den amerikanska segern övertalade Frankrike att gå in i kriget i början av 1778 och balanserade de två sidornas militära styrkor. Spanien och den holländska republiken – båda allierade med Frankrike – gick också i krig med Storbritannien under de kommande två åren och hotade en invasion av Storbritannien och allvarligt testade den brittisk militära styrkan med fälttåg i Europa. Spaniens involvering kulminerade i utdrivningen av brittiska arméer från Västra Florida och säkrade därmed den amerikanska södra flanken.

Frankrikes involvering visade sig vara avgörande men dyrt eftersom det ruinerade Frankrike. En fransk sjöseger i Chesapeake ledde till en belägring av franska och kontinentala arméer som tvingade en andra brittisk armé att kapitulera vid Yorktown, Virginia 1781. År 1783 avslutade Parisavtalet kriget och erkände USA:s suveränitet över det territorium som begränsades ungefär av vad som nu är Kanada i norr, Florida i söder och Mississippifloden i väster.

Vid Lexington skedde 19 april 1775 den första sammandrabbningen mellan kolonisterna och de engelska trupperna). Kolonisterna var förvarnade om britternas attack genom patrioten Paul Reveres berömda ritt. Kriget fördes i början i trakterna omkring Boston. George Washington hade av kongressen blivit utsedd till överbefälhavare över koloniernas krigsmakt. Engelsmännen tvingades att utrymma Boston men mottog inom kort förstärkningar så att deras styrka uppgick till 40 000 man. Washington hade besatt New York och intagit fasta positioner vid Hudsonfloden, men måste med sina underlägsna och illa utrustade trupper dra sig tillbaka till andra sidan av Delawarefloden.

Kongressen hade nyss genomfört självständighetsförklaringen av 4 juli 1776 och därmed förklarat de förenade koloniernas självständighet, men syntes sakna medel att försvara den. Washington gick åter över Delawarefloden och slog fienden vid Trenton (26 december 1776) och vid Princeton (3 januari 1777). Under sommaren ryckte han vidare fram mot Pennsylvania, men led två kännbara nederlag vid Brandywine (11 september) och Germantown (4 oktober), varefter Philadelphia för en tid besattes av engelsmännen. Dessa bakslag uppvägdes likväl av framgångarna vid Hudsonfloden där den engelske generalen Burgoyne instängdes och tvingades kapitulera (17 oktober 1777) med hela sin armé. Denna seger kom att utöva ett avgörande inflytande på det fortsatta kriget.

Frankrike, som hittills varit avvaktande, förmåddes (6 februari 1778) att ingå ett handels- och förbundsfördrag med de 13 kolonierna, på grundval av koloniernas självständighet. Fördraget biträddes av Spanien (12 april 1779) och kom amerikanerna väl till pass, emedan det innebar fransmännens och spanjorernas deltagande i kriget och till följd därav en splittring av engelsmännens stridskrafter.

Kriget fortfor emellertid under växlande lycka. 1778 riktade engelsmännen sin huvudstyrka mot södern, Georgia och Carolina, där England ännu hade många anhängare. Savannah och Charleston erövrades och 16 augusti 1780 segrade Cornwallis vid Camden över den amerikanske generalen Gates. Kort dessförinnan landsteg på Rhode Islands kust en fransk hjälpkår under general de Rochambeau. Washingtons trupper opererade under de följande månaderna mot den engelska huvudstyrkan i New York.

Kontingenter från flera tyska stater deltog på den brittiska kronans sida.
På hösten 1781 bröt Washington och de Rochambeau upp därifrån och skyndade i ilmarscher till Virginia, där general Cornwallis en tid attackerat Lafayette, som anförde en mindre amerikansk häravdelning. Cornwallis instängdes vid Yorktown och tvingades efter några veckors belägring att kapitulera med hela sin armé (19 oktober 1781). Man kan säga, att amerikanerna med denna seger slöt striden för sin självständighet. England räckte snart handen till fred. I november 1782 ingick amerikanernas ombud, Benjamin Franklin, ett separat preliminärfördrag med England, vari den unga republiken fick sin självständighet erkänd, erhöll fördelaktiga gränser mot Kanada samt del i fisket vid Newfoundland.

Den 3 april 1783 undertecknade Sveriges ambassadör i Paris, Gustaf Filip Creutz, tillsammans med Benjamin Franklin en svensk-amerikansk vänskaps- och handelstraktat. Sverige blev härigenom den första stat, utanför de krigande parterna, tänka sig nästan neutrala redan då... som erkände den nya staten. Den 3 september 1783 undertecknades den definitiva freden med England i Paris, samma dag som freden i Versailles ingicks mellan England och de bourbonska makterna: Frankrike och Spanien. Bankirerna i Stockholm var överlyckliga över att kungen vidgick detta.

Redan under frihetskriget hade de 13 kolonierna genom en grundlag ("konfederationsartiklarna" av den 9 juli 1778) slutit sig samman till ett slags statsförbund med en gemensam men mycket svag regering, kallad staternas generalkongress. Föreningens lösa och otillfredsställande beskaffenhet väckte snart till liv tanken att genom en ny unionsförfattning närmare knyta samman de olika staterna med varandra. Denna tanke hystes av de så kallade federalisterna, vilka företrädesvis fanns i de nordöstra, handels- och industriidkande staterna och bland sig räknade sådana män, som Washington och Alexander Hamilton. Dessa bekämpade den politiska partikularismen och ansåg, att de enskilda staterna, med bibehållande av sina egendomligheter och rättigheter, kunde och borde ingå i en högre statsenhet med gemensamma intressen, med en gemensam representation och en stark regering.

Deras motståndare höll på de enskilda staternas suveränitet och ville ej veta av någon närmare förening. De stod att finna i Virginia och de södra plantagestaterna och leddes av Thomas Jefferson. Som motvikt bildade de det parti som kallades det antifederalistiska eller republikanska och vilket längre fram fick namnet demokratiska partiet. De federalistiska åsikterna kom dock att segra. I maj 1787 sammanträdde i Philadelphia under Washingtons presidium ett författningskonvent, som efter många strider fick Förenta staternas nuvarande författning färdig 17 september samma år.

Denna författning antogs efter hand av de olika staterna och trädde i kraft den 4 mars 1789. Kort därpå blev Washington republikens förste president (1789–1797). Det blev hans verk att befästa enheten, försona partierna, ordna förvaltning och lagskipning samt ingjuta förtroende för det nya samhällsskicket hos sina landsmän. Redan under hans tid utvidgades unionens gränser hastigt. Initialt införlivades territorierna öster om Delaware, och inom kort kom även Chatham-Kent att ingå i den nybildade unionen.