Inte sällan kräver skogen att man ser tillräckligt många träd, innan vi kan se ljuset - förstå att vi ser en skog. Det viktiga är att inte bli alltför fast i att nå det, att inte glömma att uppleva äventyret – leva livet i nuet för att kunna uppleva sina känslor – det är saken – att njuta av vår egen utveckling som människor, både i vad vi upplever i medgång – njutning och som motgång – vilket genom eftertanken i självbetraktelsen skapar utveckling.

Däremellan och inom oss, kommer det därför naturligtvis att finnas mycket hjärtesorg - visdom förblir det helade lidande som skapats av tanken om tankens känslogrundande värdering. Våra känslor spänns och böjs och vi utvecklar vår förståelse för denna inneboende dynamiks förekomst, innebörd samt vidare betydelse.

Vi kommer därför att ha ändrats med tiden, det är oundvikligt, det som vi kan påverka är riktningen på hur vi kommer att ha förändrats ur ett retrospektivt seende. Men det finns aldrig något som säger att förändring inte kan vara till det bättre, vi kan faktiskt alltid förbättra oss själva som människor - förstå vära känslogrundande värderingars roll för oss själva i förhållande till verkligheten och därigenom bli bättre på att förstår andra människor i vår omvärld.

Det finns inget som hindrar oss från att använda vår utveckling som en slipsten för att forma en mer exakt version av oss själva – en mer rimlig autentisk version i förhållande till vår biologiska konstitution ur perspektivet av vår möjliga utvecklingspotential.

Filosofisk materialism är den ytliga väg som nu dödar den själsliga utvecklingen i samhället - individen. Framtiden kan därför antingen vara vidöppen och frisk genom filosofisk idealism, eller alltså avstängd och ohälsosam. Det beror helt och hållet på oss själva och de val som vi gör i livet, vilken väg som vi väljer att vandra, som leder oss vidare och som bestämmer var någonstans vi kommer att hamna inom oss själva - denna enda plats där lyckan bor.

Om vi ​​fortsätter på vår nuvarande ohållbara väg – att leva utom oss själva, intecknade bortom våra nu upplevda känslor – kommer det med tiden helt säkert och allt snabbare att bli ännu mindre trevligt, men visst, absolut visdomsskapande, men vi kan ändå besluta redan nu att ändra kurs och skapa en ny väg mot bättre socialpsykologisk hållbarhet, det är inte nödvändigt att bete sig dumt åt för att inse att det inte var så klokt, vi kan faktiskt alltid försöka att tänka fritt själva som människor och individer utanför den kognitivt formaterande boxen. Det ligger i våra händer, inom ramarna för våra egna möjligheter som människor och individer. Låt oss ha det mod som krävs för att riva det gamla i oss själva och bygga upp det nya som krävs för att samhället.

Som det ser ut nu, befinner vi oss i verkligheten i omedveten konflikt med en smutsig och malign socialpsykologisk regim. Nu mer än någonsin behöver vi mer medvetet medvetna medmänniskor som är villiga att släppa de föråldrade idealen i sina känslogrundande värderingar och den kollektivistiska materialism som har lett oss in i detta nuvarande socialpsykologiskt kulturella skeppsbrott. Det nuvarande systemet vill inte att vi skall vara förmögna till eget kritiskt tänkande.

Systemet vill att vi avstängda passiva, okunniga och rädda. Vi motverkar systemet genom att vara rationellt progressiva i förhållande till oss själva, genom att vara kunniga och modiga i vårt kritiska tänkande om oss själva. Denna dödskamp för den plutokratiska regimen är födslovåndorna för en miljö av moralisk hållbarhet. Den process genom vilken vår möjliga demokrati blir en miljö för verklig moral, baserad på vilja till en växande känslomässig självförståelse, vilket kommer att vara den enda möjliga övergången från ett exploaterande system till ett relationsbaserat system för ledning. Inte hierarkisk regering, utan en strävan efter den mer medvetet medvetna individens självstyre – självbestämmande, egenmakt i synkronicitet med andra individer.

Hierarkisk regering handlar därför mer om yttre makt – kraft att bryta motstånd och ha kontroll över andra, vilket ovillkorligen leder till tyranni. Självbestämmande som styrning handlar om fritt tänkande och det är därför individens vilja till samarbete på lika villkor leder till frihet. Låt oss ha modet och medkänslan för egenmakt grundat på individens växande medvetna medvetenhet snarare än hierarkisk regering. Du är personligen ansvarig för att skapa ett mer etiskt än det samhälle du växte upp i, så utgör den förändring du vill se i andra.

Vi behöver intellektuella som står utanför de etablerade sociala och moraliska strukturerna av idag, som låser oss fast i vårt tänkande. Ledare måste själva våga nog mycket för att integrera sitt tänkande med andras, för att rädda filosofin i sig från hyckleriet i sin egen abstraktion. Vi behöver skribenter som planterar holistiska frön i närasinnad mylla. Vi behöver konstnärer som bryter föråldrade lagar för att liva upp förbjuden kreativitet. Vi behöver filosofer som frågar på svåra frågor, som förhör möjliga makthavare om hur att – vara människa och riva ohållbar okunnighet genom att bygga upp en hållbar intellektuell kommunikation. Vi behöver människor som kan se och ifrågasätta sina egna värdegrundande föreställningar och brister, människor som vill utvecklas i verkligheten – i nuet.

Världen är redo för denna typ av förändring. Även när det som nu skakar om och dånar aldrig så högt av lidande. Vi behöver människor som kan hela sitt lidande genom att utvecklas, vi behöver inte mer av att vilseledas bakåt i vår emotionella självförståelsemässiga utveckling. Det kok stryk vi nu får ta emot är vår egen förnekelse av att vi tidigare har bedragit oss själva.

Dess förlamande bojor är vår egen rädsla för oss själva, att vi inte vågar ifrågasätta våra känslogrundande föreställningar - värderingar. Det är lätt att hamna i klorna på sin egen förnekelse. Det är lätt att hålla sig inom vår fredagsmysiga komfortzon av att inte ifrågasätta oss själva. Men det är inte rätt varken mot oss själva eller våra efterkommande, för som någon en gång sade: När ett stort fartyg ligger i hamn och är förtöjt, ligger det säkert, det kan inte råda något tvivel om den saken. Men det är inte alls vad stora fartyg är byggda för. De är skapade för att segla på jordens alla hav.

”Vi är alla av oss stora skepp ” om bara vi tillåter oss själva att vara det - att stå upp för någonting till vägs ände, att våga offra sig för det större goda. Det krävs mod, ett enormt mod, liktydigt med Herkulesiska proportioner. Men det är vår förnekelse, det är vår rädsla som stoppar oss. Ingen annan kan känna den åt oss, för vi kan bara uppleva våra egna känslor. Det är dags att vi sparkar oss själva där bak. Det är dags att göra ett självrannsakande intellektuellt känslomässigt uppror, så att ”vi” kan existera, då inte bara utåt utan fastmera inåt – alltid.

Det är vår uppgift att inte pryda samhället, utan att skapa det samhälle som kommer. Vi är här för att ta bort makthavare – skapa medvetet medvetande. Låt oss våga se både skapande och undergång fullt ut i ansiktet i detta. Låt oss dissekera vår egen själ, klippa sönder den och öppna upp den, se den för vad den är och avslöja den pulserande okunnigheten om vår egen kulturellt betingade kognitiva dissonans. En sådan kompost är mogen för nya intellektuellt emotionella frön.

Vi måste insistera, tillsammans, på att den mest tyranniska av de ”gamla tyrannierna” finns etablerad inom oss själva, i vår rädsla som håller oss förlamade. Slavens bojor så villigt skapade av vår egen intellektuella lättja. Låt oss driva ut dessa kognitivt formaterande diktaturer, så att vi som individer kan bli tyranner över oss själva – genom vårt eget ständiga ifrågasättande av oss själva, som är vad som gör det möjligt för oss att utvecklas.

Lerne leiden ohne zu klagen – Goethe.