Vad vi måste ta itu med är de övergripande – grundläggande bedrägliga och destruktiva krafter och mekanismer som spelar in och som försöker föra mänskligheten in i en försvagad underordnad roll till någon slags global fascistisk kontrollstat och eliminera personlig och nationell suveränitet, för att stödja och gynna ett fåtal själsligt outvecklade och självutnämnda eliter. För att kunna göra detta så måste vi alla lära oss att förstå oss själva och våra egna känslors betingande grunder bättre.

Historien lär oss att när en hegemoni är på tillbakagång, blir internationella relationer mer komplexa och osäkerheterna ökar riskerna. Vi är i dag i en sådan period. Men om den sjunkande hegemonin är försiktig i sina strategiska val, så kan den försöka dra ut på – förlänga – haveriförloppet en tid, och det måste man ju faktiskt säga att det har de har lyckats med över vad som kan anses vara rimligt att förvänta sig.

Men detta förutsätter ju givetvis också att det finns några möjliga val att göra och nu är det närmast helt slut på maktens alla val överallt utom att hemfalla helt uppenbart rena lögner.

Det är inte lika tråkigt att vi är så rånade materiellt som att vi bedrog oss själva så gärna och villigt genom att sälja våra själar för en handfull av materiell grannlåt. Nu när bankhegemonin kollapsar, så står vi alla i ring och gråter i våra händer och undrar vem som kommer att lämna tillbaka innehållet i just vår egen tomma själ. Vems fel är det egentligen och vi funderar intensivt på vem vi skall skylla på.

Upprättelse? Med vad? Mer Mello. Let´s dance, Mat – TV och fotbollstabeller? Guldet blev inte ens till sand är en passande metafor. Våra själar och känsloliv rann som röken från kolsyreis mellan våra fingrar.

Tänk på det här för en sekund, pengarnas värde kommer från vår tro och övertygelse om att ingenting är faktiskt värt någonting. Tänk på att vår valuta behåller ” värde ” endast om vi själva förblir förförda av det vansinne som driver oss själva djupare ner i självbedrägeriets skuldslaveri. Där jag kommer ifrån, som närmast är ett Faustianskt fynd, finner jag det fullkomligt otroligt att vi verkligen vill ha mer och inte mindre av detta vansinne.

Verksamheten är, oberoende av vad den en gång kan upplevts ha varit, korruption, girighet, självrättfärdigande och egenintresse som alltmer löper amok, samtidigt som de flesta av oss förväntar sig att det större goda ändå finns närvarande som ett övergripande ansvar från någon annan någonstans. Och ” vi ” tillåter detta för att vi tror, upplever eller har fått försäkringar om att vi själva kommer att kunna dra nytta av det också på lång sikt. Det blir bara lite sämre först. Ungefär som igår eller imorgon.

Uppriktigt sagt, så är det hela samhällssystemet som stinker och det har alltid varit på så vis. Och medan de i den – inte så – allmännyttiga maktmäklande ” branschen ” med rätta kan hävdas hålla hyckleriet mycket levande och väl ofärdsskapande inom samhällssystemet, så kan en helt korrekt iakttagelse inte moraliskt motivera deras hyckleri, men den kan inte heller motivera alla våra egna hycklerier för den delen, utan den kan bara rationalisera det hela som business as usual för alla – att till givna förutsättningar upprepa ett beteende med förväntningar om olika utfall, för så har det alltid varit.

Skenbart finns det givetvis ingen bevisbörda som krävs för att bestämmas till att vara girig, eftersom lagar bara är ett koncentrat av manifesterat egenintresse för att upprätthålla detta system som bara ”råkar” vara så konstruerat att de som förklaras oupplysta huvudsakligen blir det av dem som förklarar sig upplysta. Att då systemet går baklänges och att effekterna blir upp och ned, är ju inte nödvändigtvis en slump.

Förnekelse är en försvarsmekanism postulerad av Sigmund Freud, där en person står inför ett faktum som är alltför obekvämt att ta till sig och därför förkastar det istället, och insisterar på att det inte är sant, trots vad som kan vara överväldigande bevis.

Projektion är att erkänna både faktum och allvar, men att förneka eget ansvar.

De flesta människor i tiden blåser omkring med tidvattnet en tid, antingen som passagerare eller åskådare vilka betraktar händelseutvecklingen i sin samtid från en åskådarplats. De som simmar mot strömmen, eller som försöker att ändra flödet helt och hållet, är oftast sällsynta och ter sig förbryllande för massorna. Därför är det som massorna anser så som fritt tänkande människor, ofta bara vad som de själva som individer anser ligga långt utanför vad de själva har vant sig själva vid som det kognitiva landskapets karta.

Men ärligt talat, så har väl historien vid det här laget visat om och om igen att majoriteten är, eller oftast har fel om det mesta, för att inte säga alltid om i princip allting. Eftersom det är ju själva målet med maktens verksamhet och dess inneboende natur. Grupper och kollektiv skapar inte, eller upptäcker saker, de utgör inget förskott för mänsklighetens goda, kort sagt massorna utvecklar inte. Endast människor som individer kan göra detta. Någonstans måste alltid en tanke komma först och när det gäller individen så är det som det är med den saken

Det är dags att bryta oss loss.